Korrigera verkligheten

av Vilhelmina Öhman

Vilhelmina Öhman.

Kan vi tala om ett efter #metoo? För det pågår ju fortfarande.

Fortfarande väller vittnesmålen in. Det har inte tystnat.

En del av de vittnesmål som publicerades under #dammenbrister i november ifjol kommer att komma ut i en bok på Förlaget i höst, exakt ett år efteråt. Vi som administrerade gruppen på Facebook har bett om rätten att återpublicera dem. Tvåhundra av de svarande sade ja.

Syftet med boken är att fortsätta diskussionen efter att nyhetens behag tynat ut och att fortsätta sprida vittnesmålen. Boken är är ett statement, ett manifest, ett vapen och en påminnelse om systerskapet.

Innan boken ska tryckas går vi igenom vittnesmålen igen. Det är där vi är nu. Men varför redigera alls? Varför inte bara trycka dem som de är? Vi i arbetsgruppen bestämde att vi inte publicerar personnamn eller namn på orter för vittneslämnarens skull. Rättar felstavningar gör vi bara för att läsaren inte ska hänga upp sig på fel saker.

Jag läser om en flicka på fjorton år som inte haft sex förut och som blir våldtagen av en kille hon är förtjust i. Jag rättar några stavfel. Jag tar bort orten det hände på.

Jag läser nästa vittnesmål. Hon är tretton år, även hon blir våldtagen av en människa hon tycker om. Jag rättar ett stavfel.

I tredje avsnittet i den andra säsongen av tv-serien The Handmaid’s Tale säger June:

”Later my mother told me they were writing down the names of their rapists. I remember thinking: there were so many pieces of paper. So many it was like snow.”

Jag är förbannad. Jag gråter. Jag måste ta en paus. Jag går ut på vädringsbalkongen. Jag röker.

Jag tänker: hur absurt känns det inte att sitta och rätta stavfel i era vittnesmål om trakasserier, förföljelser och våldtäkter? Som om redigerandet skulle ta bort det ni blivit utsatta för.

Jag tänker på dem som översätter poesi. Jag tänker på hur deras uppgift är att bevara författarens språk och röst. Att inget får gå förlorat. Jag tänker att det är något liknande vi som redigerar boken också måste göra och att det är ännu ett syfte med att ge ut vittnesmålen i en bok: att bevara era röster.

Det tar ont att återvända till era vittnesmål nästan ett halvår senare. Det gör ont att försöka förstå cis-mäns våld mot kvinnor, för det går inte att förstå.

Vi som läser era vittnesmål och publicerar dem gör vårt bästa att bevara era röster. Det blir vår uppgift i det hela.

Jag går in igen och läser nästa vittnesmål. Här fanns ingenting att korrigera. Utom verkligheten som hon beskriver. Den måste vi alla fortsätta att korrigera så att det inte ska behöva fortsätta. Jag läser vidare.

Vilhelmina Öhman
är litteraturvetare och medlem av tidskriften Astras styrelse

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.