Med läkare och fotografer i krigets Jemen

av Andreas Staahl

Frontlinjen för det blodiga kriget i Jemen går genom den belägrade staden Taiz. Här står huthirebellerna mot en Saudiledd koalition. Vi tog oss in för att rapportera från ett av vår tids mest våldsamma – men samtidigt mest okända krig.

Det dova ljudet från explosioner långt borta rullar ekande genom dalen och tunga moln av vit rök flyter bort över husen. En märklig tystnad följer. Sedan kommer ljudet av sirener och ambulanser som indikerar att det finns döda och skadade.

Utsikten över Taiz från berget mitt i staden är milsvid. Bredvid oss står den 26-åriga fotografen Assam Al-Zubairi. Han tar upp sin telefon och visar en bild på ett barn som dött tidigare på morgonen. Ett blodigt bandage är lindat kring pannan.

– Hon dog när huthirebeller besköt en buss med en raket, säger han.

När kriget bröt ut ägnade sig Al-Zubairi som så många andra i hans ålder mest åt att publicera roliga klipp på sociala medier. Att bli krigsfotograf var aldrig hans dröm.

– Kriget tvingade mig att ta de här bilderna. Världen måste få veta vad som händer här, säger han.

Efter varje explosion är han där med sin kamera och dokumenterar förödelsen: bilder på flyende människor, förstörda byggnader och död.

Taiz är i dag en av de mest våldsdrabbade städerna i Jemen. Här går frontlinjen mellan shiitiska huthirebeller och jemenitisk militär. Från luften anfaller saudiska stridsflygplan och flera kvarter i staden har fallit i al-Qaidas händer. Ändå hör omvärlden sällan talas om staden. De flesta lokala journalister har flytt och internationella kollegor lyckas sällan komma in i Jemen, än mindre besöka den belägrade staden Taiz.

80% av folket i behov av hjälp

Allt började i april 2015 då huthirebellerna tog över den jemenitiska huvudstaden Sanaa tillsammans med trupper lojala till den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh som hade avsatts i samband med den arabiska våren 2011. De fördrev president Abd Rabbuh Mansour Hadi till grannlandet Saudiarabien.

Uppmuntrade av de snabba framgångarna drog huthirebellerna söderut. Där stötte de på starkt motstånd från lokala milisgrupper och militären. Med stöd av Saudiarabien försökte man driva tillbaka huthirebellerna, eftersom de betraktades som allierade med landets ärkefiende Iran. Efter ett par månader stelnade frontlinjerna.

I norra Jemen härskar huthirebellerna och krafter som tidigare var lojala med president Saleh. De kontrollerar huvudstaden Sanaa och flera hamnstäder utmed den västra kusten. Delar av de södra och östra regionerna ligger i händerna på den Saudistödda jemenitiska regeringen. Militären och milisen stöder president Hadi och backas upp av Saudiarabien som utfört tusentals luftanfall mot landet.

Kriget ledde snabbt till en av ”de värsta humanitära kriserna i världen”, enligt FN. Ett krig där ”alla stridande partier bryter mot de mänskliga rättigheterna.” Huthirebellerna anklagas för att ha blockerat hjälpsändningar och tagit dem i beslag, tillfångatagit motståndare och torterat dem, använt förbjudna landminor och rekryterat barnsoldater. Eftersom den Saudiledda koalitionen kontrollerar havet kan de fördröja, och ibland helt och hållet blockera tillförseln av hjälpmedel och kommersiella varor till landet.

Följderna är katastrofala. Mer än 22 miljoner jemeniter, nästan 80 procent av befolkningen, är i behov av humanitär hjälp och mer än en tredjedel av dem riskerar att dö av hunger om inget görs.

Läkare utan lön

Ju närmare stadens centrum vi kommer, desto fler hoprasade hus fulla med kulhål passerar vi. Ett bilvrak ligger på sidan i ett dike intill ett utbränt hus. Civilbefolkningen har lärt sig att undvika korsningar som ligger inom skjutavstånd från bergen där prickskyttar har förskansat sig.

Många affärer i centrum är stängda. Trasiga persienner hänger ner och flera rutor har tryckts ut av tryckvågen från bomberna. Vi passerar långsamt en marknad där det säljs frukt, grönsaker, tvål och tandkräm. De kvinnor och barn som inte har råd att handla tigger mat och pengar. Eftersom soporna inte längre blir upphämtade är gatorna fulla med avfall, vilket bidragit till utbrott av kolera och difteri.

Översvämmade avfallskärl har lett till utbrott av difteri och kolera.

Vi blir stoppade av en grupp beväpnade män i en provisorisk vägspärr. Alla tuggar kat för att fördriva hungern och tröttheten. Det är svårt att komma underfund med vilka de hör till, än mindre vad deras intentioner är.

Boende berättar för oss att många av invånarna i början stödde pro-Hadisoldaterna, för att de ”stod upp för staden”. Men i dag är människorna trötta på de eviga striderna och har börjat förlora hoppet.

Inne på sjukhuset al-Thawra, det största i staden, ligger patienter i vita, kala rum och jämrar av smärta. Flera är invirade i bandage som blött igenom. Sjukhuset har beskjutits så ofta att de översta två våningarna är förvandlade till bråte. Fönsterkarmarna har blivit bortsprängda av raketer och fönstren på de våningar som fortfarande är i bruk har murats igen.

En våning ner ligger 30-åriga –Besam Abdul Karim. Han fördes in för fem dagar sedan efter att granatskärvor trängt sig igenom hans lungor och tarmar.

– Jag minns att vi sprang över en skolgård och att det plötsligt var många explosioner, säger han.

Han upprepar gång på gång sin tacksamhet över läkarnas hjälp och att han så snart som möjligt vill tillbaka till fronten för att ”frigöra sin stad.”

Samma sak säger en ung man som vill vara anonym några rum längre bort. Men hans hopp om att en dag få strida igen kan vara förgäves. En kula har borrat sig igenom hans ländrygg och förlamat honom.

Med en frånvarande blick kollar han på stålpinnarna som sticker ut genom hans orörliga vänsterben. Han vill inte prata så mycket om det.

– Det förändrar ändå inget, säger han dystert.

Läkaren Ahmed Anaam, som också är direktör på sjukhuset, har bistått de sårade i snart tre år. Han behandlar både huthirebeller och soldater som slåss för Hadi.

– Om de nu kommer från öst eller väst spelar ingen roll, vi diskriminerar inte, vi hjälper alla, säger han där han sitter på sitt kontor på den första våningen.

Men det har visat sig vara en nästintill omöjlig uppgift.

Sedan september 2016 får sjukhuset inte längre pengar från regeringen, vilket lett till en akut brist på mediciner, kirurgisk utrustning och medicinsk personal.

– Så gott som alla läkare har slutat. De som är kvar har jobbat utan lön i flera månader.

För tillfället har Läkare utan gränser gått in och betalat ut löner, samt försett sjukhuset med mediciner och utrustning.

– Men att få in mediciner är svårt och det som kommer in räcker inte, förklarar Anaam.

Problemen han beskriver är de samma på alla sjukhus i landet.

Mer än tiotusen jemeniter har enligt FN redan mist livet till följd av kriget. Men, den siffran har cirkulerat i mer än ett år, och det verkliga antalet omkomna är förmodligen mycket högre. Bara under 2017 dog uppskattningsvis 50 000 barn på grund av matbrist, och i år bedöms 1,8 miljoner barn vara allvarligt undernärda.

Nästan en miljon jemeniter har blivit smittade av kolera, och Läkare utan gränser har också varnat för att antalet bakteriella infektioner som är resistenta mot antibiotika ökat i en skräckinjagande takt.

Belägringen har gjort att staden blivit som ett stort fängelse. Det går varken att komma in eller ut.

”Det kan smälla när som helst”

Plötsligt hörs skott på nära håll. Vi uppmanas att hålla oss borta från fönstren. Medan läkare och vår egen säkerhetsvakt försöker bedöma varifrån det skjuts, bestäms det att vi måste lämna staden innan solen går ned. För de journalister som valt att stanna kvar i staden ökar också riskerna. Det senaste året har det i Taiz baserade Media Freedoms Observatory noterat att tre journalister dödats i staden sedan krigsutbrottet.

Journalisten Mohammed Al-Qadhi behöver ingen statistik för att förstå riskerna. Själv har han blivit kidnappad och hotad av såväl pro-Hadimiliser, huthirebeller och regeringsmilitären, trots att han alltid jobbar med en beväpnad säkerhetsvakt.

– Ett av de största problemen här är att vem som helst kan stoppa dig och ställa dig mot väggen. Man vet aldrig vem de tillhör, om de tillhör någon.

Det politiska kaoset och det kontinuerliga våldet har förändrat livet för stadsinvånarna till en mardröm, säger Al-Qadhi. Han är en av de sista kvarblivna, oberoende journalisterna i Taiz, där han sedan början av kriget rapporterar för bland annat Sky News Arabia. Under krigets gång har han lärt sig att inte rapportera kritiskt om människor utan framför allt fokusera på de humanitära historierna. De som inte ”trampar på någons ömma tår”.

– Jag beskriver lidandet gång på gång, men det känns som om jag snurrar runt i en cirkel. Det är alltid likadana historier, säger han.

Han berättar att det som från början var civilt motstånd under tiden ersatts av militanta salafister som kontrollerar delar av centrum. I dagsläget ska också al-Qaida finnas i staden.

– Man vet aldrig var och när det ska smälla. Den osäkerheten är kvävande. Det kan hända vilket ögonblick som helst.

Men under åren som gått har också kriget blivit vardag. Den vanliga ekonomin har kollapsat och landet har blivit ett slagfält även för internationella krafter som tvingat vanliga jemeniter att välja sida.

– På båda sidor av fronten finns det nu människor som bara ser till sig själva.

”Nobodies”, kallar han dem. Människor som förut inte bestämde någonting och nu plötsligt leder en milis eller hamnat på en politisk position.

– De fick plötsligt mycket pengar och makt och status. De vill att kriget ska fortsätta.

Men om detta är det svårt att rapportera som journalist.

– Jag måste alltid manövrera runt det. Att utföra journalistik här är som att gå igenom ett minfält, man måste alltid veta vad man gör.

Assam Al-Zubairis bror, som också började som fotograf, tog ett par steg utanför stigen i det metaforiska minfältet.

– Han dog i fjol då en huthi-prickskytt sköt ner honom medan han tog foton vid fronten. Jag höll min bror i mina armar på väg till sjukhuset. Han dog innan vi kom fram, säger Al-Zubairi.

Vi stannar till och ser ut över staden. Al-Zubairi gnuggar sig i ögonen, och sväljer två gånger innan han fortsätter.

– Om vi alla skulle sluta, vem skulle då göra detta? Då skulle ingen få veta. Därför fortsätter jag att ta bilder, för att berätta om vad som händer här. N

Text: Andreas Staahl
Foto: Lennart Hofman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.