Kriget i Syrien går mot sitt slut. Någon återgång till det gamla blir det inte, även om Bashar Al-Assads regim i Damaskus gärna skulle se det, men den gamla regimen är så diskrediterad i sin maktfullkomlighet att den knappast kan fortsätta som förut. Upproret som Muslimska brödraskapet och andra sunnimuslimska krafter drev mot den shiitiska, men ganska sekulära regimen, har inte haft full framgång men kommer rimligtvis att stärka sunni-muslimernas ställning. Full fred råder ännu inte, turkiska styrkor är kvar i landet och kommer uppenbarligen att fortsätta sin offensiv, de har bland annat hotat USA-styrkor i Manbij.
Syrien kommer alltså inte att försvinna från rubrikerna. Nu kan tiden ändå vara inne att få en överblick över det syriska kriget. En lämplig källa är då Ari Kerkkänens bok Syyria synnystä sisällissotaan, som visserligen kom ut förra året, men inte är ett skvatt inaktuell.
Ari Kerkkänen är ursprungligen lingvist och det var i den egenskapen han i början av 1990-talet blev stationerad i södra Jugoslavien (där jag intervjuade honom för Ny Tid). Då handlade det inte i första hand om de jugoslaviska krigen, utan om ett tryck från Bulgarien mot Makedonien och då behövdes en slavist. De här erfarenheterna förde in honom på konfliktförebyggande och han blev den första chefen för det finländska konflikthanteringscentret i Kuopio 2006.
Sedan blev han chef för Finlands Mellanösterninstitut i Damaskus i januari 2011 och kom på så sätt att följa med den syriska krisen från början. Men i april 2014 blev han planeringschef för EUPOL, ett EU-projekt för att skapa en ”civiliserad” poliskår i Afghanistan, ett projekt som avslutades 2017. Då återvände han till Mellanöstern, närmare bestämt Beirut. Där har han bland annat ägnat sig åt boken om Syrien, ett grundligt verk med 900 källhänvisningar. Den skulle nog vara värd att översättas till engelska, men det blir knappast av, eftersom den inte följer den allmänna linjen i västvärlden om kriget i Syrien. Här lägger man mestadels hela skulden på alaviterna, en shia-grupp, och deras ledare Bashar Al-Assad, medan de sunni-islamistiska motståndarna får all sympati.
Säkerhetsdiktaturen
Inte heller Kerkkänen hyser någon sympati för klanen Assad och den underrättelseapparat Hafez Al-Assad byggde upp kring baathpartiet som en sekulär kraft. När sonen Bashar tillträdde år 2000 försökte han i viss mån demokratisera regimen, men det stoppade säkerhetsapparaten. I stället bredde korruptionen ut sig och Kerkkänen kallar landet ”tjuvarnas rike”.
När arabvåren kom 2011 spred den sig också till Damaskus. Presidentens rådgivare varnade sommaren 2011 för växande klyftor speciellt bland de unga. Identifikationen med staten försvagas, liksom med baath-partiet som ett sekulärt, nationellt parti. Nya skiljelinjer uppstår. Gemenskapen delas mellan salafistgrupper och grupper som arbetar för en modernisering. När identifikationen med stam och religion växer blir den unga generationen både splittrad och desperat.
Rådgivarna var klarsynta. De sekulära strömningarna försvagades i Syrien, salafisterna som vill skapa ett samhälle som på Muhammeds tid i Medina blev starkare. När det så småningom uppstod en väpnad kamp mellan de sekulära och islamisterna valde väst islamisterna. Det framstod klart under striden om Aleppo, Syriens nästviktigaste stad, hösten 2016. Regimen försökte inta stadens östra förorter, som behärskades av jihadistiska styrkor, bland annat Nusra-fronten med bakgrund i al-Qaida. De framställdes i västliga medier i allmänhet i positiv dager, kanske speciellt Vita Hjälmarna, de räddningsstyrkor som verkar på rebellsidan, men också de stridande grupperna. Denhär tendensen i den västliga rapporteringen har märkts också nu i kampen kring östra Ghouta utanför Damaskus, där Vita hjälmarna noteras, men inte de jihadister som dominerar rebellerna.
De radikalaste bland rebellstyrkorna är de som tillhör Islamiska staten (IS), som nu förlorat det stora område i Syrien och Irak som proklamerades som ett kalifat 2014. Det styret var så radikalt att andra jihadistiska rörelser inte vill ha med IS att göra. Men också om de genomför bara en tredjedel av det IS genomförde skulle det vara för mycket.
Och IS har fortfarande kontrollen över vissa små områden. När detta skrivs kommer rapporter om IS-styrkor i det palestinska flyktinglägret Yarmouk söder om Damaskus som ska evakueras till Idlib-provinsen i norr, som fortfarande behärskas av jihadister. I östra Syrien genomförde Irak en flygräd mot en IS-fabrik för sprängämnen.
Turkiet och rebellerna
Att rebellerna är så starka just i Idlib är inte märkvärdigt. Provinsen gränsar till Turkiet och jihadister, både syriska och utländska, har kunnat ta sig dit.
Turkiet har också på andra sätt varit en stöttepelare för rebellerna. Turkiet uppställde redan från början av krigen som mål att avlägsna al-Assad och det alavitiska väldet, av både maktpolitiska och religiösa skäl. Alaviterna är ju shiiter och får därför stöd av Iran, liksom av de kristna och andra minoriteter, medan alla rebeller är mer eller mindre radikala sunnimuslimer. Sunnikampen mot alaviterna har en lång tradition. Redan den syriska dogmatikern Ibn Taimia förklarade för drygt 800 år sedan att alaviterna är irrläriga och om de inte gör bättring och återvänder till islam ska de dödas, berättar Kerkkänen.
Muslimska brödraskapet (MB) har genomfört tidigare kuppförsök i Syrien. Turkiets ledare ser MB som sin närmaste bundsförvant i arabvärlden och många ser regeringspartiet AKP som en turkisk version av MB. Turkiet kontrollerar fortfarande stora delar av Syrien, och vill dirigera dit så många av de syriska flyktingarna i landet som möjligt, på kurdernas bekostnad.
Också USA har ingripit i kriget, närmast för att slutföra kampen mot IS, liksom Ryssland, som bland annat vill kontrollera de tjetjener och andra nordkaukasier som dras till de islamistiska fronterna i Syrien. Men Ryssland har också aktivt strävat efter lokala vapenvilor och landsomfattande lösningar.
Slutspelet kommer dock att bli utdraget och komplicerat, bland annat för att det är så många olika krig som förts och för att Syrien är ett så oenhetligt land.
Kerkkänens bok ger en bra bakgrund till det som skett och sker i Syrien. N
Peter Lodenius
Ari Kerkkänen:
Syyria synnystä sisällissotaan.
Pystykorva/Like, 2017.
