En upprorisk och bångstyrig litterär gigant

av Mathias Rosenlund

Den 22 maj dog Philip Milton Roth, den amerikanska författare som under senare delen av sin karriär var en ständig Nobel-favorit och lika omtyckt som kontroversiell och bångstyrig. Philip Roths agent lär ha haft en fax-apparat på sitt kontor, enbart för att kommunicera med Roth som ska ha vägrat att skaffa sig en e-postadress. Det är en lite sorgsen tanke att den där faxen nu blir utan syfte.

Wisenheimer

Ända sedan sin debut med novellsamlingen Goodbye, Columbus år 1959, var Philip Roth en outtröttlig författare som så småningom blev ett av den nordamerikanska litteraturens största namn. Roth har i över trettio böcker skärskådat teman som identitet, judendom och sexualitet, ofta genom en medveten lek med gränserna mellan biografi och fiktion. Den kanske mest kända av hans litterära skapelser, författaren Nathan Zuckerman, bär en omistlig likhet med upphovsmannen själv, både vad gäller familjeliv och karriär. Roth har också skrivit fem böcker med en huvudperson som bär namnet Philip Roth.

Den här återkommande upptagenheten med att leka med gränsen mellan det egna jaget och det fiktiva har fått en del kritiker att kalla Roth för narcissist, och i en av sina böcker svarar han dem så här: ”The artist’s success depends as much as anything on his powers of detachment, on denarcissising himself. That’s where the excitement comes in. That hard conscious work that makes it art!”

Redan i sin ungdom var Roth en kontroversiell betraktare av sin samtid, sällan rädd för att stöta sig med rabbiner och andra lärda judar. En del kallade honom för wisenheimer, en ung man med vass tunga som har vänt sig emot sina fäders tro och lära. För Roth var den judiska gemenskapen och tron en källa till absurda företeelser, och snarare något att ironiskt granska än ge sig hän åt. Sextiotalets kanske största litterära skandal i USA var publiceringen av Roths roman Portnoy’s Complaint (1969), en upprorisk uppgörelse med ungdom och sexualitet, och med den repressiva sidan av landets judiska gemenskap. Boken har den tvivelaktiga äran att ha slagit överlägset rekord i antal masturbationsscener per sida.

Lust och kroppslighet

Den manliga sexualiteten och lusten är ett av Roths stora teman. Han har upprepade gånger anklagats för att vara misogyn och sexistisk, något som kan anses aningen orättvist med tanke på att han ofta driver med sina manliga karaktärer samtidigt som de kvinnor som skildras inte är schabloner, utan lika köttsliga och lustfyllda som männen. Kvinnorna skildras genom samma skarpa, ironiska lins som männen.

Den som mest har lidit av lustens plåga är Mickey Sabbath i romanen Sabbath’s Theater (1995). Sabbath är en åldrande skådespelare i en marionetteater som utnyttjar alla han kommer åt för att få till ännu ett ligg. Romanen visar hur förkrossande det kan vara att uppleva diskrepansen i att ha en obändig vilja och drift men en kropp som sviker. Det är ett tema som också förekommer i den självbiografiska boken Patrimony (1991), där Roths skildrar sin pappas sjukdomsförfall och död. Sällan har jag läst en lika drabbande och naken berättelse om en närståendes lidande.

Det är få som likt Roth skriver så ingående och konkret om kroppslighet. Det är sällan vackert och fint, ibland får man som läsare tvärtom en känsla av att Roths romanpersoner är som besatta av kroppens äckel, av vätskor och odörer, men det finns också ofta lutningar mot det existentiella, om ett av människans predikament: vår medvetenhet om vår dödlighet.

Newark och 1900-talet

Under de sista tre decennierna av sin karriär vände Roth sin litterära blick mot barndomsstaden Newark i New Jersey. Med Newark som utgångspunkt granskar Roth  USA:s 1900-tal. I Nemesis (2010) skildras en familj som drabbas av den förödande polioepidemin i New Jersey på 1940-talet. En av Philip Roths finaste romaner, American Pastoral (1997), är berättelsen om Swede Lebov, en fabriksägare på 1960-talet vars familj splittras i samband med sociala och politiska oroligheter. The Plot Against America (2004) är en kontrafaktisk roman där Franklin D. Roosevelt förlorade presidentvalet år 1940 och där i stället Charles Lindbergh blev president. Lindbergh ingår i romanen en allians med Adolf Hitler och Tredje riket, vilket resulterar i att Tyskland vinner kampen om Europa och i samarbete med Lindberghs administration börjar genomdriva pogromer och förföljelse av den judiska befolkningen i USA.

Roth har, i ytterligare ett berömt citat, sagt att ”If I’m not an American, I’m nothing”. Det här intresset för den nordamerikanska historien och den envetna viljan att undersöka den för att kasta nytt ljus över samtiden är något som förenar honom med andra stora författare- som Joyce- -Carol Oates och Cormac- McCarthy. För sitt bidrag till den amerikanska litteraturen blev Philip Roth år 2011 tilldelad National Medal of Arts av Barack Obama.

Trots allt en komisk författare

Underströmmen i allt som Roth har skrivit är en vilja till att driva med både sina karaktärer och sina läsare. Impulsen till komisk ironi finns i varje liten förskjutning som sker mellan det som uppfattas som verkligt och det som uppfattas som fiktivt. Mycket riktigt betraktas Roth som en av den amerikanska litteraturens största komiska författare.

Philip Roth är en de författare jag läst väldigt mycket av. Jag har rentav tatuerat ett citat ur American Pastoral på mitt ben: ”Maybe he was just a happy man”. Jag vet inte om Philip Roth var lycklig, men jag vill gärna tänka mig att just den här raden hör till dem där han uttryckligen skrev om sig själv.

Mathias Rosenlund

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.