Vare sig vi upplever våra kroppar som något vi är eller något vi har, som ok eller redskap, kommer det alltid en dag då de förändras, försvagas, försvåras. Då vi drabbas av ett ”dråpslag”, som det heter i Matilda Södergrans nya diktbok Överlevorna. Här rör sig ett diktjag i sjukdomens landskap utan att själv vara sjuk; sviktande kroppar och sinnen gestaltas med en bildrik vardaglighet från den friska omhändertagarens perspektiv.
Det är en bok om omsorg, men inte endast om den sjuka kroppen utan också om livet i sig självt, en omsorg om varje vardagligt litet ögonblick. Raden ”Om jag har tiden, är det för att jag tagit den ifrån någon annan” beskriver lakoniskt och träffsäkert det svåra grundvillkoret för de som arbetar inom äldreomsorgen: att ständigt behöva väga flera människors behov av vård och närhet mot varandra. Att bestämma när man ska frångå schemat eftersom medmänskligheten kräver det. Och ta konsekvenserna av sitt beslut i mötet med nästa individ. Men Södergran uppehåller sig inte vid vårdens systematiska brister, det här är dikt om det mänskliga tillståndet. Om att vara del i en gemenskap, att bära och låta sig bäras. Diktjaget konstaterar att ”Bara för att min kropp inte är sjuk // betyder det inte att jag slipper förhålla mig till den sjuka kroppen, // att jag är ursäktad, skonad, helt fri från den.” I närheten trasslas liven samman.
Ett genomgående motiv i Överlevorna är trädgården, som också fungerar som en metafor för mellanmänskliga relationer. Det heter exempelvis att ”vi påtar i varandra för att ta fram strålglansen.” Relationer måste tas om hand för att gro och spira. Men växtmetaforen har också en skrämmande sida: i slutet av boken blir kropparna allt mer växtlika, på väg att bli grönsaker, en metafor man brukar använda om den som är hjärndöd, som blivit helt och hållet kropp. I en dikt sätts ögonen ”som sättpotatis i varandras ansikten/ Alldeles enkelt trycker vi ner dem fingerdjupt.” Den sjuka och den omhändertagande påtar i varandra. Diktjaget konstaterar sedan att hon ”hade sagt att jag redan såg päror tindra i dina ögonhålor, / om jag inte var rädd för att det var sant.” Det finns alltså en dubbelhet i trädgårdsmotivet: det handlar om att vårda, ta hand om, att så och sätta och vattna och påta. Men också om ett växtblivande som har med döden att göra. För efter döden sker, efterhand, det faktiska, fysiska växtblivandet när kroppen blir mull och sen något annat. Ur ögonhålorna tränger nypotatisen upp.
Södergran har genom sina diktböcker utvecklat ett säreget bildspråk, där orden används sparsmakat och precist medan bilderna ofta är samtidigt vardagliga och hisnande. Med ett fint öga för detaljer och bilder lyckas hon finna de magiska lagren som döljer sig i varje ögonblick. Det kan röra sig om händer som greppar stiltjen ”som gårdagsblast”, om en påtagligt sinnlig beskrivning av hur hår samlas i en hästsvans. Eller beskrivningen av hur knän jordiga av trädgårdssysslor är ”doppade som tepåsar”. I Överlevorna möter läsaren även betraktelser om vänskap och ömhet: ”Det visar sig att vi ska vara blinda när vi / på riktigt ska se den andra, // att handen har mycket att säga om ansiktet.” Det återkommande blindhetsmotivet är intressant: det pekar mot att omsorgen mot den andre förutsätter att vi tonar ned vårt främsta sinne, synen, som tenderar att vara riktningsstyrt, ständigt fokuserat på någonting, för att istället prövande använda andra sätt att interagera med varandra. Dikterna i Överlevorna är också motsatsen till fokuserade: de är öppna, prövande, vandrande runt mellan olika kroppar, sinnen och situationer, gestaltade genom detaljer och bilder.
Jag kommer att tänka på omsorgsetiken, en feministisk etik som vidhåller att interpersonella relationer är centrala för moraliskt handlande och att generositet och omsorg är objektiva dygder. I dikten återkommer ett tal om ”det lilla”:
Om vi hämtar kraft ur något som förminskats,
som redan utsatts för,
utnämnts till, det lilla.
Om vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften.
Det är från det lilla livet, hemmets domäner, det femininas område som nedvärderats genom historien, som kraften ska hämtas. Från omvårdnaden av trädgård och människor. Det som kanske är mindre än ”kraften”, men förutsättningen för nytt liv. Liksom i sina tidigare böcker skriver Södergran utifrån ett feministiskt perspektiv, själva blicken på världen är färgad av ett lågmält uppror mot hur ett mansdominerat samhälle värderar och kategoriserar världen. Kraften ligger i diktens uppmärksamhet, hur den är riktad och kalibrerad. Detta är, kanske, den enda kraft som dikter har nu för tiden. En kraft mindre än kraften. Men en egenskap som inte ska underskattas.
Det finns också en viss motstretighet i Södergrans dikter, en motvilja mot att låta dikten ta över och forma de här ögonblicken av sorg, omsorg, och kroppsligt förfall för att göra något vackert av det. Dikten liknas vid gråterskor, liksom dem vill de vara vackra. Man kan säga att dikten parasiterar på sorgen. Men dikten är också ett sätt för diktjaget att hantera vardagen; hon ”Trär sakligheten över huvudet, som dikten.” De sjuka kropparna vävs samman med en vardag i en stad ”som översvämmas av vårregnen”. Genom att se den sorgtyngda tillvaron genom dikten blir den något mer, laddas den med andra betydelser. En process som beskrivs på ett precist sätt i följande rader:
Allt vi var rädda för
– grönsakskroppen
gräshoppshjärnan
pinjemunnen
eklövstungan –
lät så vackert
att vi började åtrå det.
Södergran synliggör så dubbelheten i diktens förmåga att förtrolla och försköna. Å ena sida är det alltid något som döljs när man ”[t]rär ett ämbar över diktens fula huvud”, å andra sidan är det en sorts överlevnadsstrategi att vrida på orden och åtrå grönsakskroppen. I mina ögon går Södergran en fin balansgång, i en diktsamling där omsorgen väger tyngre än sorgen.
Sofia Roberg
Matilda Södergran: Överlevorna. Schildts & Söderströms, 2018.
