Varför är Ryanair roligt?

av Rebecka Vilhonen

Irländska dramatikerns Marie Jones pjäser berättar med värme och humor om arbetarklassen, något som en teaterpublik från kanske lite högre klass inte alltid fått se på scen. Det gäller också för Fly Me to the Moon, som handlar om hemvårdarna Fia och Lilja som ställs inför moraliska dilemman när en av deras patienter dör.

Lilla Teatern har satt upp två andra verk av Marie Jones: Stenar i fickan och Mamma betalar och nu i höst spelas den tredje, Fly Me to the Moon. Översättningen från engelska till svenska har gjorts av Joakim Groth som också är regissör för pjäsen.

Dramat i pjäsen skapas bland annat av att Fia och Lilja inte har så mycket pengar. Då en av deras kunder dör öppnas möjligheter till lite extra finanser men det kräver att kvinnorna stretchar på sina moraliska ståndpunkter vilket Fia är mycket villigare att göra än Lilja.

Som publik är man på karaktärernas sida, även när händelserna eskalerar, mest på grund av att man tycker om karaktärerna och tror på deras välvilja. Pia Runnakko som Fia är komisk och har bra timing. Linda Zilliacus som den snällare Lilja har också sina komiska stunder men det är Fias karaktär som har de roligaste ögonblicken. Bägge skådespelarna gör ett bra arbete och lyckas skapa humorn utan att göra någondera karaktär till en överdriven karikatyr.

Men trots att det är lätt att tycka om karaktärerna finns det problem i pjäsens manus, bland annat referenser till filmer som kommit ut för flera år sen samtidigt som karaktärerna skämtar om Sipilä. Det är oklart i vilket år eller var i tiden pjäsen befinner sig, och det känns inte som ett medvetet val. Det handlar om små saker som kunde ändras för att göra allt mer tydligt. Liknande problem finns i själva språket som karaktärerna talar, det känns ibland orealistiskt. Karaktärerna kunde ha talat ett mer vardagligt språk utan att de skulle ha uppfattats som karikatyrer.

Pjäsen väcker också frågor kring klass. Med komedi får man fråga sig vem som skrattar och vad som skrattas åt. När människor känner igen sig själva i situationer som är komiska skrattas det med karaktären på grund av igenkänningsfaktorn. Fia berättar om sin son som säljer kopior av filmer på dvd samtidigt som hon gör en referens om att flyga med Ryanair. Hela publiken skrattar. Skrattar publiken tillsammans med karaktärerna eller åt dem? Om det skrattas åt karaktärerna, varför är det roligt? Är det för att publiken känner igen sig i situationen eller för att det spelar på fördomar om människor med arbetarklassbakgrund? Ibland skrattar vi åt saker för att vi har lärt oss att skratta åt dem utan att faktiskt tänka på om det egentligen är roligt. I Fly Me To the Moon känns det ibland som att publiken bara skrattar för det vet att det förväntas av dem.

Pjäsen bjuder på komiska stunder, men också många förutsägbara skämt. Det finns ingenting riktigt nytt eller originellt i pjäsen, vilket inte alltid behöver vara en dålig sak. Publiken på premiären skrattade högt och i slutet började vissa också småsjunga Frank Sinatras ”Fly Me to the Moon” samtidigt som ridån gick ner.

Rebecka Vilhonen
Foto: Cata Portin

Lilla Teatern:
Fly Me to the Moon
Manus: Marie Jones
Översättning och regi: Joakim Groth
Medverkande: Pia Runnakko, Linda Zilliacus

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.