Fåordighet™

av Axel Vikström

Kari Hotakainens succébiografi över formel 1-stjärnan Kimi Räikkönen lyckas inte med att öppna upp den tillknäppta nationalhjälten.

Innan jag säger något mera om Den okände Kimi Räikkönen bör det poängteras att Kari Hotakainens biografi gör braksuccé ute i bokhandlarna. Med över 100 000 sålda exemplar i slutet av september är skildringen av den framgångsrika formel 1-förarens liv redan den mest sålda idrottsboken i Finland. Detta säger inte nödvändigtvis särskilt mycket om bokens litterära kvalitet. Kimi Räikkönens popularitet – framskakad i en klassisk finsk cocktail bestående av fåordighet, fylleskandaler och det här med att köra bil väldigt, väldigt fort – är så pass utbredd att publikframgången var given sekunden som kontraktet kritades på. Med det sagt, hur står sig då själva boken?

Det börjar lovande. Kari Hotakainen, Runebergsprisvinnare anno 2010, rör sig runt Ferraris representationsrum vid racingbanan i Kuala Lumpur och skildrar målande den bisarra mångmiljonindustrins innandöme med sin garvade romanpenna. Tankarna går inte oävet till Gay Talese och den i tiderna så banbrytande amerikanska litterära sportjournalistiken. Förhoppningarna väcks att Hotakainens facklitterära debut ska bjuda på något helt annat än den stelbenthet som många idrottsbiografier tenderar att karaktäriseras av.

Fortfarande i Kuala Lumpur springer Hotakainen på en av Räikkönens vänner, en senegalesisk smyckesdesigner vid namn Moko (bara i formel 1-världen…). Hotakainen berättar för Moko att han ska skriva en bok om Räikkönen, varpå Moko kryptiskt säger att Hotakainen ”sannolikt kommer att stöta på stora problem senast halvvägs in i boken”. Med facit i hand är det frestande att tro att Hotakainen i efterhand fabricerat denna profetia. För Mokos förvarning är exakt vad jag upplever som läsare.

Ung och pank

Efter de inledande scenerna övergår boken till en mer renodlad biografi. Kapitlen om hur en ung och pank Räikkönen åker runt på tävlingar i Europa bjuder på underhållande anekdoter, men ju närmare nutiden vi kommer, desto mer pliktskyldigt och oengagerat känns återberättandet. Det syns inte minst i bokens struktur. Själva kronologin når egentligen sitt slut när det återstår hundra sidor, och därefter består boken av en rad tematiska kapitel som känns rätt så hoprafsade. Mycket kretsar kring alkohol. I ett kapitel samlas en drös anekdoter om Räikkönen som rabblas upp i punktlistformat. Detta följs av ytterligare ett kapitel som beskriver en 16 dagar lång fylleresa (featuring bland andra Prinsen av Bahrain). Föga förvånande är det dessa kapitel som medierna fokuserat på i svallvågorna av bokens lansering. Det säger något om hur gärna vi vill få bilden av våra kändisar bekräftad, men också en hel del om bokens tillkortakommande när det kommer till att väcka nya reflektioner hos läsarna.

Med jämna mellanrum återkommer boken till Räikkönens hem i schweiziska Baar. Det är där som författaren sitter och försöker få den fåordige Kimi att reflektera över sig själv. Det går inget vidare. Hotakainen bjuder själv på en rad intressanta tankar kring varför någon väljer att ägna sig åt en sysselsättning där döden lurar bakom nästa kurva. Men Räikkönen bjuder sällan till. Han är helt enkelt inte kapabel (eller intresserad) av att dela med sig av sina känslor, och det innebär att han nästan aldrig slår tillbaka bollarna som Hotakainen servar honom. Detta stapplande möte mellan två män kunde ha öppnat upp för en intressant analys av en maskulinitet som vilar på tillknäppthet, utsättande av den egna kroppen för fara och förträngande av ångest med hjälp av alkohol. Men Hotakainens reflektion sträcker sig inte längre än konstaterandet att huvudpersonen inte är van att tänka på de här sakerna. Utan att skriva läsaren på näsan skulle Hotakainen gärna djupare ha fått utforska den spegelbild av den finska mannen som han håller upp gentemot läsarna. Nu förblir spegelbilden tyvärr opak.

Nästan offer

I Hotakainens ögon blir den blyge Räikkönen närmast ett offer för en idrottsindustri som kräver ständig synlighet. Som gammal sportjournalist håller jag med Kimi när han säger att journalisterna ”gott kunde kopiera” de meningslösa svar som förarna ger efter tävlingarna så att alla skulle komma lättare undan. Vid första anblick hade det varit frestande att se Räikkönens buttra, jag är på vippen att säga antikommersiella, framtoning som ett slags passivt motstånd mot den kapitalistiska varumärkeslogik som dominerar elitidrotten. Innan man inser att den fåordighet som från början säkert var genuin har, likt kaxigheten hos Zlatan- Ibrahimović, förvandlats till – just det – ett varumärke.

Hotakainens tes att Räikkönen inte bryr sig om detta varumärke känns i slutändan rätt naiv. Den här boken, en produkt där teamet runt Räikkönen säkerligen hållit något slags grepp om Hotakainens penna, är ytterligare en pusselbit i just detta varumärkesbyggande. Kanske stämmer det att Kimi själv inte bryr sig det minsta om vad folk tycker om honom, men han är säkerligen medveten om att oviljan att visa upp en ny sida av sig själv i boken motiveras av att det är den gamla, buttra personligheten som genererar pengar. Suckandes tillåter Kimi kapitalismen att fortsätta pumpa honom. En suck och sida i taget.

Text Axel Vikström
Foto Sam O’Connor

Kari Hotakainen:
Den okände
Kimi Räikkönen
Förlaget, 2018

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.