H. P. Lovecraft – skönheten i skräcken

av Octavia Westerholm

Skräckförfattaren H.P. Lovecraft var en obotlig rasist, men är trots det älskad av tusentals antirasister världen över. Frikopplar man hans berättelser från hans person vidgas möjligheterna till tolkning av hans legendariska monster Cthulhu och övriga oknytt.

The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the strongest kind of fear is the fear of the unknown
— H.P. Lovecraft

Fiktion är sällan utan fjättrar. Som människor är vi alla formade av våra upplevelser, som i sin tur är påverkade av den kultur vi vuxit upp i. Därför är det inte förvånande att fraser och idéer som tidigare betraktats som neutrala och politiskt korrekta i dagens läge kan verka tondöva och stötande. Således är det viktigt att litteraturkritiker betraktar när verket är skrivet innan de beskyller en välmenande men kulturellt vilseledd författare för bigotteri.

Howard Phillips Lovecraft (1890–1937), känd som stor kattälskare och den kosmiska skräckens fader, är inte en välmenande men kulturellt vilseledd författare. Vid början av 1900-talet var det knappast ovanligt att vita amerikaner ansåg sig vara intellektuellt och kulturellt överlägsna sina afroamerikanska medmänniskor, men Lovecraft tog detta ett steg längre i att han helt enkelt inte trodde på att svarta var människor. Bland annat kritiserade han i ett ökänt brev till sin korrespondent J. Vernon Shea Adolf Hitlers enligt hans syn alltför optimistiska världsbild.

Det är givetvis inte omöjligt att känna sympati för Lovecraft, och många ser honom som en sorglig figur som var livrädd för allt han inte var intimt bekant med. Detta inkluderade bland annat rymdens oändliga omfång, obegripliga främmande dimensioner, människans mentala degeneration, modern teknologi, folk som inte såg ut som han, och mycket mer. Rädd var han, feg och föraktlig, och denna rädsla speglades i hans verk. Och nu står vi moderna läsare inför ett moraliskt dilemma: är det per definition oetiskt att konsumera fiktion som så direkt påverkats av författarens trångsynta världsbild?

Här kommer en kritisk detalj: H. P. Lovecraft är död. Och den centrala frågan är om hans skapelse Cthulhu kan reformeras.

Lovecraft äger inte Cthulhu

Det kan låta självklart att författarens avsikter är relevanta vid akademisk litteraturkritik, men för anhängare av Roland Barthes essä Författarens död (La mort de l’auteur, 1967) är det inte så entydigt. Den ledande idén i Författarens död är att alla individens tankar och skapelser bygger på diverse kulturella inflytanden. Och om inga idéer på så sätt är originella, är det verkligen motiverat att ge författaren ensamrätt till att bestämma om vad som är kanoniskt för verket?

Barthes resonerar att verket lika väl hör till läsaren som till författaren, ett koncept det kan vara lätt att himla med ögonen åt. Om alla har rätt betyder det ju logiskt att ingen har rätt, och det strider emot människans naturliga instinkt att leta efter sanningen. Men det ger oss lite mer utrymme då vi diskuterar det goda och det onda i Lovecraft och hans verk. Cthulhu må vara skapad som en amalgamering av hat, rädsla, och allt annat som gått fel i mänskligheten, men enligt Barthes behöver vi inte låta det definiera honom.

Att älska det okända

December 2017 var premiärmånad för den mexikanska filmregissören Guillermo Del Toros Oscar-vinnande The Shape of Water, officiellt en adaption av filmen Skräcken i Svarta lagunen (Creature from the Black Lagoon) från 1954. Men Skräcken är inte populärkulturens första fiskman som känt sig dragen till en oskyldig människokvinna. Många anser att den tropen populariserats av H.P. Lovecraft i novellen Skuggan över Innsmouth (The Shadow over Innsmouth, 1936), och som stor Lovecraft-fanatiker är Del Toro utan tvivel medveten om det.

Skuggan över Innsmouth handlar om en liten by vid havet. Invånarna tillhör en kult som dyrkar havsguden Dagon vars yngel, De Djupa, har fortplantat sig med Innsmouths invånare och gett liv åt groteska ”fiskmänniskor”. I den sista scenen upptäcker protagonisten, en hittills utomstående besökare, att hans egen familj härstammar från Innsmouth och att han långsamt håller på att förvandlas till en av De Djupa.

Den här sista intrigvändningen förmodas vara inspirerad av Lovecrafts ”fasansfulla” upptäckt av att en av hans egna förfäder var walesisk. Och vet man det är det inte svårt att slentrianmässigt dra slutsatsen att Innsmouth är en giftig kommentar om rasblandning. Men med hänsyn till Barthes teori behöver det inte vara så. Innsmouth må ha skrivits av en hatfull, snedvriden man som älskade sin katt mer än en enda levande människa, men med rätt inblick kan den vara en vacker, djupsinnig kärlekshistoria om människorna som förälskade sig i De Djupa och skapade nytt liv. En skicklig regissör kunde till och med forma den till en fantastisk film med 13 Oscar-nomineringar!

Kosmisk skräck härstammar från människans mest grundläggande rädsla – rädslan för det okända. H.P. Lovecraft såg framför sig ett fundamentalt hjärtlöst universum, där människan sitter ensam och maktlös bland ovetbart främmande varelser som i bästa fall inte är medvetna om henne och i värsta fall vill henne ont. Men kan vi inte se skönhet i avgrunden – en liten ljusglimt i det hopplösa dunklet som Lovecraft målade upp? Som läsare har vi makt att frigöra verket från sin skapare. Och kanske kan vi ge Cthulhu ett liv efter hatet.

Octavia Westerholm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.