Att läsa Andersson är som att simma i kyligt vatten

Det är ett par dagar efter riksdagsvalet i Sverige när jag läser Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet. Med Anderssons bakgrund inom politiken, som riksdagsledamot och kulturminister, är de ideologiska och ibland till och med realpolitiska inslagen i dikterna inte oväntade, och stundtals ovanligt insiktsfulla i sin enkelhet. Jag kan inte låta bli att läsa samlingens sista dikt som en kommentar till den svenska politiken den senaste tiden: ”Du borde gått med på kompromissen, du / borde ha givit efter / du borde ha svikit dina ideal och din övertygelse” heter det, och dikten avslutas ”Utan röster varken syns eller hörs du, utan / röster är du ingen”. Diktens form liknar en inre monolog, och jag föreställer mig partiledare och valstrateger sitta i mörka rum och föreställa sig en framtid då väljarna lämnat dem. Varpå de överger ideal och övertygelser, för att slippa bli ”ingen”. Men vem vinner på övergivna övertygelser, om inte partier som kommer med nygamla ideal som man önskar begravts på 1930-talet?

Andersson skriver enkelt och avskalat, stundtals med formuleringar klara som källvatten. Han lyckas skriva om politik och kärlek på ett sätt som lätt skulle kunna bli plakat och kliché, men aldrig riktigt blir det: de små skruvningarna i språket och de finstilta observationerna bibehåller diktens spänning. Dikterna är skrivna från ett imaginärt utsiktstorn som väl ska fungera som en slags motsats till elfenbenstornet, en underjordisk utblickspunkt där begären och det undermedvetna både i den enskilda människan och i samhället synliggörs.

Ett sätt varigenom detta skildras är i kursiverade drömsekvenser, som präglas av fadersmord, tortyr och bilder från kriget som rasade i Anderssons barndom. Det är väl tänkt att de här mörka sekvenserna ska fungera som instick från det kollektiva undermedvetna, mellan mer nyktra reflektioner om det offentliga och det privata – men de tillför egentligen ganska lite. Drömskildringar är en svår genre efter Freud, och kanske är det en litteraturvetares arbetsskada men jag har ingen lust att tolka drömsymboler, tycker drömscenarion är ganska tröttsamma. Möjligtvis hade samlingen tjänat på att integrera drömmarna i de vanliga dikterna, i den fina spänning mellan det vardagliga och det förfrämligade som Andersson är bra på att upprätthålla. Men kanske är det inte meningen att vare sig drömmar eller dikter ska tolkas, kanske är det ytan som är mysteriet, en tanke som Andersson lägger fram i samlingens första dikt: ”Varje mänska som bejakar vad hon ser / är mystiker”.

Det underjordiska utsiktstornet är en kort bok med enkla dikter. Att läsa den känns som att simma i kyligt vatten: det går lätt framåt, men sinnena är inte oberörda. Det är dikter skrivna ur en både lång och bred erfarenhet: Anderson är född 1937 och har upplevt andra världskriget, arbetat inom psykiatrin och gjort en politisk karriär. Ifall tonen ibland är lite förnumstig är det förlåtet: ibland är de banala insikterna de djupa, och i det här fallet bottnar de i ett kunnande om livet – det inre såväl som det yttre. Och ibland träffar dikterna verkligen rätt i sin enkelhet, som i dikten som börjar med den tankeväckande raden ”Måste vi hata dem bara för att vi behandlat dem illa?”

Det finns bitar i Det underjordiska utsiktstornet som jag kommer bära med mig upp ur underjorden, inte minst den vackra reflektionen som med sin kollision av bombastiskt bildspråk och förmildrande adverbial bildar ett poetiskt skalv: ”Din frånvaro känns som ett ganska kraftigt skalv / i mina kalkstensgrottor”

Sofia Roberg

Claes Andersson:
Det underjordiska
utsiktstornet
Förlaget, 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.