Glad-deckare om sorgligt ämne

Blå villan (2017), första boken i Eva Frantz deckarserie med Anna Glad i huvudrollen, utspelade sig i prunkande sommargrönska. I Den åttonde tärnan har sommar blivit vinter, det är Luciatider och småstadsidyllen ligger inbäddad i ett gnistrande snötäcke. Äldre kriminalkonstapel Anna Glad har blivit singel och hennes goda vän och tidigare chef, kommissarie Rolf Månsson, har hunnit gå i pension.

En tidig morgon upptäcker en vinterbadare en livlös kropp i vinterbadarföreningens isvak. Det som i förstone verkar vara en tragisk olycka visar sig snart handla om ett mord. Mordoffret har kopplingar till folkhögskolan Futurica, belägen på en närliggande ö. När Anna Glad och hennes kollega, den hurtiga Märta Hansson, börjar nysta i trådarna uppdagas internatets mörka historia.

Samtidigt brottas den vid singellivet ovana Glad med kärleksbekymmer, och mysgubben Rolf Månsson oroar sig inför sin förestående hjärtoperation i stället för att njuta av lugnet och friheten som pensionär. Glad och Hansson tvingas dessutom tampas med nya kollegan Jan Ståhlman, en helt vedervärdig typ som snarare stjälper än hjälper utredningen framåt.

Eva Frantz skriver med ett behagligt flyt (trots en eller annan slarvig upprepning och ett emellanåt väl klämkäckt språkbruk), tonen är ofta lättsam och det är stundom spännande. Liksom i Blå villan, som kretsade kring livsstilsbloggande och nättroll, tangerar hon aktuella samtidsfenomen och -problem. Här handlar det om unga flickors utsatthet och vuxenvärldens svek, om att som offer för sexuella övergrepp bli ifrågasatt och misstrodd, bortviftad med ett ”du får skylla dig själv om du druckit och sänt ut flirtiga signaler som kan missförstås” – erfarenheter vars utbreddhet #metoo-rörelsens mångfaldiga vittnesmål som bekant fört fram i ljuset.

Med tanke på det tunga och synnerligen omysiga ämnet som behandlas kan epitetet ”mysdeckare”, som Frantz böcker marknadsförs under, tyckas litet missvisande. Men visst går boken att betrakta som en sådan. Flertalet av subgenrens kriterier uppfylls: den utspelar sig i en småstad där de flesta har någon koppling till eller kännedom om varandra, den är inte våldsam eller blodig och innehåller inga explicita sexskildringar, och tyngre partier vägs upp av humoristiska vardagsskildringar och nämnda lättsamma stilnivå och tonläge, och Glads relations och -kärleksbekymmer tillåts ta erforderligt stor plats.

Frantz tecknar sina centrala karaktärer, framför allt Anna Glad och Rolf Månsson, med själfull hand, de tillåts vara både sympatiska och komplexa och visar emellanåt upp överraskande sidor och djup. Värre är det med birollsinnehavarna, som många gånger förblir platta och stereotypa. Inte minst den nya kollegan, nämnde Ståhlman, framstår som en karikatyr, en pappfigur i all sin ensidighet. Fyrkantiga bikaraktärer målade med breda penseldrag som nyttjas humoristiskt som hjältens antiteser är visserligen ett annat av mysdeckarens kännetecken, men här tycker jag att Frantz gör sig alltför bekväm – det skadar inte att även i genrelitteraturen utmana ramverket emellanåt.

Inte desto mindre fyller Eva Frantz Glad-svit, tillsammans med Karin Erlandssons deckarserie om journalisten Sara Kvist, på ett fint sätt det kvinnliga tomrummet i den finlandssvenska kriminallitteraturen efter Marianne Peltomaa.

Tomi Riitamaa

Eva Frantz:
Den åttonde tärnan
Schildts &
Söderströms, 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.