Det fanns ett skimmer över dina bilder.
Du hade så många släktingar, alla var glada.
Dina bakverk var konstverk, ni gjorde dem tillsammans,
alltid tillsammans.
Det fanns ett stort tillsammans som gjöts in i allt
i färgerna
i parkerna ni vandrade
i diskussionerna kring frukostbordet
i resorna med tåg till ryska eller baltiska badstäder inte alla förstod att besöka
i julklappsböckerna som var precis rätt
men ändå inte önskade eller listade på förhand, det bör påpekas,
och på det sättet ännu mera rätt än någonsin, hur förstådd var du inte, hur älskad.
Jag såg att alla hade hundar och middagar och vackra barn
som sa roliga, fyndiga saker och vann pris och var med i skolföreställningar
och fick stipendier och studentmössor och intervjuades på tv
och alla hade julgranar och familjeporträtt och fyrverkerier
och lyktor och rimfrost i fönstren. Jag såg att alla hade
renoverat sina kök mycket ljusare och större och med nya filter, och att de
byggde pussel tillsammans, och jag kände en avgrundsstor avund trots att jag
hatade att bygga pussel och en ännu större avsky inför tanken på
att vara tvungen att hitta bitar och platser och bilder om någon annan
satt där i vägen med sina bitar och platser och bilder
och om jag sedan måste vänta och rastlöst följa och inte få göra allt själv.
Jag såg era landskap, de var så vackra, det var snövidder och solnedgångar
och soluppgångar och hav som lyste som av kärlek och alla människor
log mot kameran och jag hade inget leende längre. Ni var alla så vackra
och framgångsrika, alla hade nya böcker som kom ut hela tiden, som alla andra älskade,
och nya år de fyllde och fyllde med roliga upplevelser och äventyr och människor och vi alla gratulerade dem alla. Jag var också där och log mot er
rakt in i kameran, inte genast jag vaknade på morgonen, oborstad och med svullna ögon, utan på kvällen på en fest
eller på ett trevligt framträdande på ett trevligt ställe någonstans. Inte för full och inte med den där konstiga minen eller dubbelhakan. Jag hade ett foto med
en häst eller en kändis eller en vän som var min vän på riktigt och vi hade på riktigt så där roligt, precis som det såg ut, och vi ville kanske bara minnas det, eller bekräfta
att vi också hade så där roligt som alla andra hade, och att vi också hade middagar och jular och en brygga och ett lurvigt djur som älskade bara oss, eller ännu hellre någon människa som älskade oss så där vansinnigt, men det hade aldrig jag, men om jag skulle ha haft, jag skulle ha visat
tusen bilder av det, av pur glädje, om jag varit sådan, men det är jag ju inte, inte ens då skulle jag ju ha visat, jag är ju lite hämmad på det sättet, men i alla fall,
jag skulle ha tillagat en gädda och visat det, om jag kunde, och inte var vegetarian, men också det kunde jag ju visa, men allt man visar blir bara så fel, och inte vill jag ju heller se den där skuggsidan på samma sätt framlyft, egentligen, fast jag lite har en sådan dragning. Inte vill jag se
familjevåldet eller tonårsspyorna eller den ofrivilliga urinavgångens blöta fläck eller det där barnet som kastades ut barfota i snön för att det hade varit alldeles omöjligt
eller förhudsproblemen eller könssjukdomarna eller blöjeksemet eller våldtäkten eller den anala fissuren efter våldtäkten eller den anala fissuren efter förlossningen eller den anala fissuren helt enkelt av vardagshård mage eller sköra slemhinnor heller, för den delen, eller panikångestblicken i den tandkrämsprickiga toalettspegeln med telefonen i ansiktshöjd i skakig hand, det syns inte att den skakar men bilden är suddig, och de röda strimmorna under ögonen av gråten, eller släktgrälen när de urartar och någon stänger in sig i garaget och en annan står där och bara skriker någonting med satan och fel i huvudet eller om det är på ett annat språk så kanske saatana och hullu toi ämmä eller någonting sånt, egentligen, det vill jag ju inte. På vissa ställen passar det bättre med – och blir kanske bättre av – pyssel
och pepparkakor och champagneskålande och pooldrinkar och glada barn. En försäkran om att allt fortsätter ändå, att världen håller ihop trots sprickorna, som en kognitiv beteendeterapeutisk lista för samhället, allt som ändå är ljust och gott, trots allt, trots att det är dubbelt att det kittet alltid behövs så förtvivlat.
Kanske var det bara enklare förr att inte ramla
rakt in i någons familjealbum.
Också då kunde man tänka på
vad som hände mellan de där bilderna
där barnen satt smärtsamt stilla och uppradade på en soffa
innan de rädda sprang ut ur bilden och trillade i alla diken
och hade slagsmål och blödde ner och rev upp finstrumpbyxorna
som ändå alltid stretat så obekvämt i grenen, liksom ända in, djupt in,
och hela julen var förstörd
och hela det nya året
eller så inte.
Foto: Anthony Mayfield/CC
