Det är lätt att hålla med chefredaktören som i förra numrets ledare konstaterade att det inte finns så väldigt mycket att glädjas över just nu. Plats för eskapism, jo! Och det erbjuder till exempel Åbo Svenska Teater med pjäsen Främlingen, skriven av den amerikanske skådespelaren och pjäsförfattaren Larry Shue år 1983. Pjäsen är en crazy Blasni-komedi med mörka undertoner, minst lika aktuell nu som då den skrevs. Det är nämligen ingen tom komedi. Främlingen gycklar med främlingsfientlighet och -fobi, med penningbegär och vassa armbågar, och lyckas skruva till handlingen så att jag på slutet hejar över de fula fiskarnas hemska slut och känner mig nästan fånigt varm om hjärtat för den vändning livet tar för de övriga inblandade.
Charlie (Jerry Wahlforss), som för brödfödan läser korrektur för en sci fi-tidning i London sedan ett antal år, är mycket olycklig. Hans fru är dödssjuk, men än värre har hon bedragit honom med inte mindre än tjugotre vänner, och allra värst – hon tycker att han är tråkig. Vilket han håller med om. Han har ångest för att prata också. Motvilligt går han med på att följa med sin vän, sprängarmilitärkaptenen Froggy LeSueur (Bror Österlund) på hans uppdrag till det mörka amerikanska Södern.
LeSueurs namn (kan det vara slump?) för tankarna till å ena sidan utsugare, å andra sidan till någon som svettas och det är nog mera det senare: det är ryslig fart på honom och han lyssnar inte till punkt. Charlies pratångest kommer som ett överraskande problem för honom vid ankomsten till Bettys (Monica Nyman) värdshus. Det visar sig att Betty som aldrig varit utomlands är mycket intresserad av allt utländskt och detta ger Froggy en idé – Charlie får låtsas vara en utlänning vars kunskaper i det lokala språket är noll, och vars hemland av militära skäl måste hållas hemligt. Charlie kan se fram emot tre dagar av regelbundna måltider och tigande.
Men så mycket tigande blir det inte. Betty är urförtjust över den exotiska varelsen som även inger skådespelets unga skönhet Catherine (Amanda Nyman) förtroende. Catherine bor i värdshuset tillsammans med sin fästman pastor David (Ingemar Raukola) och sin neurologiskt avvikande bror Ellard (Samuel Karlsson). Syskonens far har lämnat efter sig ett arv som Catherine skall dela med brodern, såvitt han visar sig vara tillräckligt fiffig för att förvalta pundet.
Det hemska är att pastorn egentligen bara vill gifta sig med den unga damen för pengarnas skull, vilka han i lönndom försöker styra över till Ku Klux Klan som vill förvandla Bettys värdshus till centrum för sin verksamhet. Det är för honom av största vikt att få Ellard att verka dum, vilket föranleder en del fula lögner. Omständigheter leder till att det för klanen lukrativa bröllopet plötsligt blir aktuellt, vilket gör en viss Owen Musser (Anders Slotte) till en återkommande gäst i huset. Owen drar sina slutsatser av att Betty härbärgerar inte bara en dåre utan också en utlänning i sitt värdshus, och planerar att likvidera hela skaran. Men av likvideringen blir det ingenting tack vare Charlie, som i sin nya roll blivit en ny, modigare människa. Det blir happy ending och en lättnadens suck: det goda segrar och skurkarna får vad de förtjänar.
En fullständigt prillig historia, jo. Pjäsens mervärde är berättelsens mänsklighet och värme, som växer sig stark i skildringen av de ”små” människorna. De ”små” är i utgångsläget banala: deras liv kretsar kring här och nu, de har inte rest eller sett, de är obildade och ovetande och klär sig utan finess. Men de är ärliga, vill ingen något ont och de växer under skådespelets gång.
Charlies förvandling är fullständigt osannolik, samtidigt som den känns mycket sann: han dimper ner i Bettys värdshus där han får uppmärksamhet och väcker intresse, vilket han aldrig upplevt tidigare. Oanade sidor i honom visar sig, inte minst språkliga och verbala… Blasni! Jerry Wahlfors som Charlie som är föreställningens centrum är ställvis obetalbar då han mimar allt mindre ovetande och slutligen liksom kommer till liv.
Men medspelarna är inte mindre framträdande. Alla tar ut svängarna och verkar ha roligt. Det blir en väv där alla trådar syns och får plats. Plats finns också för tänkvärda detaljer, såsom Monika Nymans Betty som skriker när hon talar till Charlie som om hon kunde ersätta det gemensamma språket med volym. Froggy blir i Bror Österlunds tolkning en riktig styr- och ställartyp. Amanda Nymans behagsjuka Catherine är övertygande i sina känslosvängar och skurkarna, Anders Slottes sektledare Owen är svartvitt osympatisk medan Ingemar Raukolas stackars pastor mellan hötapparna väcker både antipatier och medlidande. Samuel Karlsson som Ellard klarar pjäsens, som jag tycker, svåraste roll med bara aningen ludd i kanterna.
Mimmi Resmans inramning är behagligt traditionell, lagom sunkigt kitschig. Allt utspelar sig i foajén där den obligatoriska jakttrofén med sin tysta närvaro blir symbolen för en vanemässig konservatism som närs av ignorans men som dör när nya vindar blåser. Foajén är helt rätt miljö för spektaklet och med dess otaliga entréer och sortier. Ytterdörren, som allt emellanåt slår upp och släpper in ljud och ljus av varierande slag, har en viktig roll där den markerar tempot men också tillför signifikanta ljud utifrån.
Främlingen gör nu comeback på ÅST. Teatern satte upp pjäsen i samband med sitt 150-årsjubileum 1989, då under namnet Kom igen Charlie! I år inleder pjäsen igen ett festår tack vare dess seglivade aktualitet (den spelas alltjämt runtom i vår värld), och kanske just på grund av behovet att släppa loss i en dyster tid och skratta åt sådant som till vardags förmörkar våra sinnen. Som regissören Arn-Henrik Blomqvist konstaterar är motsättningar och främlingsfientlighet vanliga i våra samhällen.
Och så är det ju en bra pjäs, helt enkelt.
Främlingen. Av Larry Shue. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi och dräkter: Mimmi Resman. Ljus: Antti Niitemaa. Ljud: Olli-Pekka Lepovuori. I rollerna: Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Ingemar Raukola. Anders Slotte, Jerry Wahlforss, Bror Österlund.
