Blått nytt år

av Janne Wass

Eskapismen flödar i det första numret av Ny Tid 2019, då vi dyker ner i kriminalromanens mustiga värld. Att vi väljer att fly undan till fantasivärldar, må det sedan vara finlandssvenska mysdeckare eller superhjältefilmer, är inte överraskande om man ser på hur den riktiga världen ser ut i dag. Då vi går in i det nya året finns det inte så väldigt mycket att glädjas åt. Den orange bebisen i Vita huset sprider kaos och ger förvisso upphov till en viss morbid komik, Storbritannien jagar sin egen svans i Brexitfrågan, Sverige står fortfarande utan en regering och klimatkrisen hänger som ett damoklessvärd över hela mänskligheten.

Här hemma inleds nu valkampanjerna, i första hand inför riksdagsvalet i april, men också EU-valet i maj. I den opinionsundersökning från Taloustutkimus/Yle som offentliggjordes då detta nummer gick i tryck syntes tecken på att högern repar sig något, främst är det Samlingspartiet som börjar krypa allt närmare gallupledaren SDP, som däremot backar. Det ser i stället ljust ut för Vänsterförbundet, som enligt denna mätning hoppar uppåt med en procent till 9,5 procents stöd, och bekräftar min tes från Ny Tid 11/2018 om att Vf är ett parti vars stöd stabilt brukar hållas inom en procents marginal under halvåret som leder upp till valet. De gröna tycks också ha repat sig efter ordförandebytet. SFP fick i undersökningen det osannolikt låga stödet på 2,5 procent, vilket naturligtvis är missvisande, varmed mätningen kan tas med en nypa salt.

Det som i det här skedet står mer eller mindre klart är att De blå kommer att upplösas i ett azurfärgat moln av besvikelse. Mätningen ger dem nu ett stöd på 1,5 procent, medan Jussi­ Halla-ahos sannfinländare går på som tåget och ökar sin respektive popularitet, så att de nu är förbi Vänsterförbundet och hänger på De gröna. En era går alltså mot sitt slut, då Timo Soini sluter en makalös cirkel. I kommunalvalet 2009 lyfte Soini upp Sannfinländarna från en tillvaro som en historisk kuriositet, till att bli en central spelare i den finländska politiken. Efter ”jytkyn” 2011 var Soini Finlands mest omtalade politiker, som med sina verbala slängar myntade flertalet nya uttryck och bidrog till det uppsving av högerpopulistiska och högerextrema partier som skedde runtom i Europa. Att Sannfinländarna dominerade finländsk politik är ingen överdrift. Glädjen var stor och brösttonerna djupa då partiet fyra år senare tog plats i den borgerliga regeringen. Men sedan rasade korthuset, som vi vet.

Soini har vid pressläggning inte gett något besked om huruvida han tänker ställa upp i riksdagsvalet – till MTV3 sa utrikesministern att han bestämmer sig ”inom några veckor”. Möjligtvis vill han ännu känna in opinionsläget för att se om det ens finns en teoretisk chans till att De blå skulle nå över ”röstspärren” på tre-fyra procent – det finns det knappast. Som den taktiker han är, ställer Soini knappast upp i ett val han på förhand vet att är förlorat. Att han helt skulle göra sorti från politiken känns ändå osannolikt: Han är bara 56 år, alltså ännu en god bit från pensionsåldern, och det är svårt att föreställa sig att han skulle ge sig in på någon annan bana. Soini är ett politiskt djur. Möjligheten finns att han i stället ger sig in i EU-valet, ett val där partitillhörigheten ofta spelar mindre betydelse än i riksdagsvalet, och där han inte begränsas av sitt eget valdistrikt. En plats som Europaparlamentsledamot skulle också ge honom fortsatt respit från den häxkittel som är den finländska högerpopulistiska rörelsen i dag.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.