Utbudet av ungdomsböcker i Svenskfinland är relativt litet. Fantasygenren mår väl visserligen bra, förutom Maria Turtschaninoff kan i alla fall Mia Francks trilogi Martrådar räknas dit. Men utöver fantastiken finns det bara enstaka titlar, ingen riktig genre att förhålla sig till. Dea Solin, 23, debuterar med en ungdomsroman som istället går i led med svenska författare som Amanda Svensson och Sanne Näsling, som låtit flickorna i sina böcker samtidigt vara såväl otyglade och bryska som vilsna och sköra. Solins En spellista för sömnlösa nätter är uppfriskande laglös och ärlig, men riskerar stundvis att fastna i tonårsklyschor och ett filmatiskt stämningsbygge.
Isabella blir stoppad av polisen på väg till sin flickväns begravning eftersom bilen för ett sånt oväsen. Fordonet har hon köpt på ett skogsrave och minnesstunden klarar hon inte av, istället drar hennes vänner med henne för att köpa chokladbollar. Hon klarar heller inte av att sova eller lyssna på de elva röstmeddelanden som flickvännen Natalie lämnat på telefonen natten hon tog sitt liv. Istället kör hon om nätterna runt i staden där hon bor. Hemma väntar bästa vännen Axel och hans pojkvän Rufus som försöker ta hand om Isabella så gått som två vilsna tonårskillar kan. Hennes konstnärsföräldrar har tröttnat på att driva ett hotell och flyttat utomlands för att bo i ett kollektiv i djungeln. Enklare blir det inte då den karismatiska Audrey gör entré i Isabellas liv, men nu har hon i alla fall någon att dela de nattliga åkturerna med.
Att en nittonårig tjej i en storstad med ”glittrande skyskrapor” äger en bil är i och för sig något otippat, men En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten.
Det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies spår tonsätter varje kapitel och Isabella älskar dem trots att ”deras repertoar består av typiska indielåtar med långa gitarrslingor och pretentiösa texter”. Den beskrivningen blir ett imaginärt soundtrack för hela romanen, men det (medvetet?) pretentiösa kunde med fördel ibland ha ersatts med autenticitet som brutit den filmatiska fasaden. Det hade kunnat ge fantasilandskapet ett ännu djupare skimmer.
Kaneli Johansson
Dea Solin: En spellista för sömnlösa nätter, 2018. Förlaget.
