Över hälften av svenskarna uppger att de är ”mycket oroliga” för klimatförändringar, enligt en undersökning gjord av SOM–institutet 2017. En annan undersökning, gjord av Kantar Sifo tillsammans med ICA 2018, visar också att nästan hälften av svenskarna lider av klimatångest. Bland unga är andelen betydligt högre.
Det är uppenbart att klimatångesten är ett samhälleligt, kollektivt fenomen. Ändå är det inte särskilt överraskande att det enda tänkbara sättet att behandla den är som ett individuellt problem, som bör lösas på individuell nivå. Några rubriker från det gångna året:
Så motverkar du klimatångesten (SVT Nyheter)
4 tips: Döva klimatångest – gör något själv (SvD)
Psykolog: Så omvandlar du din klimatångest till handlingskraft (DN)
Så minskar du din klimatångest (DI)
Klimathotet: Så botar du din klimatångest (Expressen)
Så hanterar du din klimatångest (TT, publicerad bland annat i Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, GP med flera)
Inga motsvarande mätningar av klimatångestens förekomst har gjorts i Finland, men det finns god orsak att anta att situationen är liknande här. Åtminstone har klimatångest diskuterats rätt så flitigt i våra medier också, bland annat har både KSF Medias och HSS Medias tidningar publicerat den ovannämnda TT-artikeln, och både HS, Yle och de två stora kvällstidningarna nämner fenomenet flera gånger under 2018. Institutet för de inhemska språken valde ”ilmastoahdistus” som månadens ord i oktober.
Ångesten kan i detta sammanhang ses som en oförmåga att föreställa sig en framtid, tillsammans med en känsla av maktlöshet, ett slags postmodernt tillstånd som det skrivits mycket om under det senaste årtiondet. IPCC meddelade för några månader sedan att vi bara har 12 år på oss att ta till aldrig tidigare skådade klimatpolitiska ansträngningar för att undvika katastrofala konsekvenser, men någon sådan kursändring verkar inte vara på väg. De åtgärder som skulle krävas innebär en så radikal omställning av våra liv att det bokstavligen är omöjligt att föreställa sig. Således fortsätter allt som vanligt, IPCC:s rapport försvann sakteligen från den offentliga diskussionen, och istället har vi bara en massa self-help som berättar hur vi som individer ska lära oss att leva med det faktum att världens undergång närmar sig.
I vissa av de ovannämnda artiklarna antyds försiktigt någon ospecificerad form av kollektiv handling, men tyngdpunkten är på konsumtion och livsstilsval. Eftersom vi vet att ingen på riktigt – på frivillig bas tänker ändra på sin konsumtion på något betydande sätt (flygande och köttkonsumtion ökar fortfarande, och ingenting tyder på att ökningen skulle börja avta) innebär fokusen på konsumtion i praktiken att den enda egentliga uppmaningen till handling är att fortsätta som vanligt, men med tillägget av ett rituellt bekännande. Jag tänker på Instagram-stories med bilder av flygplansvingar och moln, med text som hänvisar till eller direkt nämner klimatångest, och uppdateringar som stolt berättar om vardagliga ”miljöhandlingar” och detaljerad medvetenhet om ens individuella klimatpåverkan.
Den liberala klimatångesten påminner mig om Michel Foucault, som i Sexualitetens historia skriver att bekännelser har blivit en central aspekt av nutida subjektifierings- och individualiseringsprocesser, att vi är bekännande djur som lever i ett bekännande samhälle. I sin essäsamling Täysin automatisoitu avaruushomoluksuskommunismi tillämpar Pontus Purokuru Foucaults idéer om bekännelse för att beskriva ”självdekonstruerande män”. Den självdekonstruerande mannen, upplyst av intersektionell feminism, är mycket medveten om sina privilegier som manlig, vit, hetero och så vidare, men engagerar sig aldrig i någon handling som skulle utmana dessa positioner eller ha någon materiell dimension överhuvudtaget. Istället gör den självdekonstruerande mannen den oändliga bekännelsen av sina privilegier till en skrymmande performans, som endast har en frigörande, rengörande och räddande funktion för bekännaren själv.
En klar majoritet av världens befolkning konsumerar betydligt mindre än vi, och har aldrig satt foten i ett flygplan. Det är alltså inte orimligt att se sin negativa klimatpåverkan som ett ytterligare tillägg på listan av privilegier att bekänna. Det känns omöjligt eller icke-önskvärt att göra något som verkligen skulle utmana det system som orsakat klimatkrisen, men åtminstone är man genom bekännelsen av sin klimatångest medveten om situationen och den egna privilegierade positionen.
Lika mycket som omöjligheten att föreställa sig alternativa handlingsmodeller, beror ångesten också på bristen på möjligheter att förverkliga sådana alternativ. De svenska undersökningarna visar att klimatångest är vanligast bland unga, särskilt unga kvinnor, och mycket mindre förekommande bland äldre, särskilt äldre män. Bland unga finns det också ett betydligt större stöd för diverse klimatpolitiska åtgärder, men de äldre och rikare personer som har makten är för det mesta av annan åsikt. Deras ovilja att ta situationen på allvar kan delvis förklaras med generationsskillnader – äldre människor brukar vara mera konservativa – men också med att de helt enkelt är äldre, och kommer att vara döda innan de hinner se de värsta konsekvenserna av en ohämmad klimatuppvärmning. Det låter kanske hårt, men är sant i varje del av världen just nu. Människor som inte har någon personlig insats i klimatkampen är starkt överrepresenterade såväl bland de som tar besluten och de som med enorma mängder pengar kan påverka besluten.
Det kanske mest frustrerande problemet med klimatförändringar är att de egentligen skulle vara lätta att hindra, men de som har möjligheten att göra det vägrar samarbeta. Och det är fullständigt hopplöst att sitta och vänta på att de ska göra det av ren godhet, särskilt nu. När har någon någonsin tänkt på någon annans intressen än sina egna när det gäller politik?
Det skulle dock vara förhastat att säga att det inte görs någonting alls. Klimatångesten tar bara en annan form hos de som är rikare och äldre, som istället för att rädda världen vill rädda sig själva. Klimatförändringarnas första och värst drabbade offer kommer inte att vara vi, utan människor i det globala syd, som redan känner av effekterna av en annalkande klimatkatastrof – vattenbrist och torka, extrema väderförhållanden, fattigdom, och så vidare. Det är knappast någon tillfällighet att gränser stärks och murar byggs just innan vi antagligen kommer att se mer migration och flyktingskap än någonsin tidigare.
Det är helt förståeligt att känna klimatångest då situationen är som den är, och de enda alternativen till handling som erbjuds upphöjer asketism till en moralisk dygd. Jag skulle avslutningsvis vilja säga något hoppfullt, men kommer inte på något. Åtminstone tänker jag inte sluta flyga eller köpa nya kläder och prylar när jag vill/har råd, men nog ge mitt stöd till rörelser och initiativ som kräver flera cykelvägar och färre bilvägar, mera gemensamt utrymme och mindre kommersiellt utrymme, mera fritid och mindre arbete.
Elis Karell
är redaktör på Studentbladet
Foto: Joe Flood / Flickr CC
