Drabbande om makt och utsatthet

av Tove Lillsund

Vad händer när man vänder på maktordningen? Kan en kvinna vara förövare och mannen ett offer? När Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas dramatiseras på Stockholms stadsteater 44 år efter den första utgåvan har mycket hänt – och ändå inte.

I Lo Kauppis tolkning av Märta Tikkanens kultroman har handlingen flyttats från 1970-talets Helsingfors till en post-metoo-nutid i Stockholm. Tidshoppet känns naturligt och fungerar bra, vilket också är oroväckande. Med tanke på handlingen hade jag hoppats att historien känts mer daterad än den gör.

Berättelsen är i grunden den samma som i boken. Bibliotekarien och den frånskilda singelmamman Tova Randers (Elisabet Carlsson) firar sin 50-årsdag (i pjäsen har hon fått bli tio år äldre) med att unna sig en god biff och några glas rödvin på en restaurang. Där träffar hon den charmige Martti (Sven Ahlström) som hon följer med hem. Det som börjar med samtycke övergår snart till en regelrätt våldtäkt och maktdemonstration. Medan övergreppet pågår spelas Robin Thickes kontroversiella hit Blurred lines, en låt som anklagats för att trivialisera våldtäkt, på en allt högre volym. Effektfullt, men en aning övertydligt.

Tova väljer att inte gå till polisen, istället beslutar hon sig för att hämnas med samma mynt. Hon ska våldta sin våldtäktsman och på så sätt överföra förnedringen till honom.

Tonen i pjäsen gränsar till det humoristiska och publiken dras med i skratt flera gånger, därför blir kontrasten till de våldsamma våldtäktsscenerna extra stor. Både den inledande våldtäkten av Tova och hämndvåldtäkten av Martti skildras på ett så obehagligt sätt att skrattet fastnar långt nere i halsen. Utsattheten och förnedringen som en våldtäkt innebär visas utan förskönande filter, både den av mannen och den av kvinnan.

Scenografin på Södra teaterns stora scen, där Stadsteatern tillfälligt huserar, är avskalad. Några marmorliknande block får fungera som säng, bord och stolar, vilket även förstärker känslan av utsatthet på ett effektivt sätt. Blicken har nämligen inget annat att vila på när våldet är som värst. Tova får sin hämnd, men när hon ringer till polisen för att anmäla sitt brott blir hon inte trodd och förs iväg till psykakuten. Även som förövare tillskrivs Tova rollen som offer, och det görs smärtsamt tydligt hur strukturer är starkare än individen.

I en parallellhistoria får vi följa relationen mellan Tovas tonårsson Jockum (Nils Wetterholm) och hans flickvän Bimbi (Angelika Prick), som i pjäsen får en betydligt större roll än i boken. Den känslige Jockum, som står sin mamma nära och tar avstånd från den yngre brodern Micks sexistiska skämt, blir under pjäsens gång allt mer kontrollerande och svartsjuk. Och när den onda cirkeln slutligen sluts genom ytterligare ett övergrepp är det svårt att inte känna uppgivenhet inför framtiden.

Pjäsen har långt ifrån samma driv som boken, och jag upplever att den lite väl ofta tappar fart. Ibland är poängerna onödigt övertydliga och stundvis känns replikskiftet nästan undervisande. Ljudet är inte heller optimalt och det är irriterande att flera gånger vara tvungen att spetsa öronen för att höra replikerna. Trots detta är Män kan inte våldtas en viktig pjäs som det är svårt att värja sig mot. Jag tror knappast att någon lämnade teatern oberörd, vilket också den fullsatta publikens stående ovationer vittnade om. Vi kan bara hoppas att berättelsen om Tova Randers och hennes kamp mot den normaliserade ojämlikheten kommer att kännas en aning mindre aktuell om ytterligare 44 år.

Män kan inte våldtas. Baserad på Märta Tikkanens roman. Regi och dramatisering: Lo Kauppi. Scenografi: Erik Radix. I rollerna: Sven Ahlström, Angelika Prick, Christer Fant, Eva Stenson, Nils Wetterholm, Elisabet Carlsson. 
Stockholms stadsteater, spelas till den 3 mars.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.