Med bara några stenkast kvar till riksdagsvalet må det vara tillåtet att komma med några fromma förhoppningar, helt personliga och färgade av önsketänkande och optimism. Således hoppas/önskar jag (i–VIII) :
I. Att soffliggarpartiet inte ska bli landets största parti. Tanken att de som inte orkar eller vill rösta skulle få ett oproportionerligt inflytande över hur samhället sköts och utvecklas är orimlig. Därför är det viktigt att speciellt unga människor aktiverar sig och använder sin röst. Välsituerade borgare röstar betydligt flitigare än unga människor medan däremot de människor som verkligen vore i skriande behov av en mera solidarisk och rättvis politik låter bli att rösta. Att låta bli att rösta och sedan ondgöra sig över samhällets missförhållanden är både dumt och inkonsekvent.
Vi borde sträva efter en röstningsprocent jämförbar med Sveriges, helst över 80 procent.
II. Att den nya riksdagens sammansättning möjliggör en klar förskjutning från den nuvarande högerregeringen till en rödgrön vänstermajoritet. Om Socialdemokraterna, De gröna och Vänsterförbundet får ca 22, 13, och 10 procent av rösterna respektive når de ännu inte upp till den majoritet som krävs för en regeringsbildning. Om Samlingspartiet blir med finns risken för att Vänsterförbundet manövreras ut – en risk som vi bör förutse, motarbeta och förhindra.
Svenska folkpartiet kommer naturligtvis att göra sitt yttersta för att inte den här gången lämnas utanför den kommande regeringen.
III. Att den nuvarande parodin på parlamentarism med Blå Framtid som med en procents stöd fått regera med fem ministrar äntligen rättas till. Sauli Niinistö borde naturligtvis ha vägrat att godkänna den parlamentariska nidbild som uppstod när Sannfinländarna sprack – varför han gjorde det har aldrig redovisats.
Det har bland annat medfört att vi har fått dras med en försvarsminister (Jussi Niinistö) som trots sin nationalistiska grundideologi styrt Finland allt närmare Nato och aktivt förespråkat försvarsövningar med amerikanska och andra utländska truppers medverkan.
Vi har också begåvats med en utrikesminister (Timo Soini) vars kontroversiella och livsfientliga ståndpunkter inte minst i abortfrågan stridit mot vårt lands uppfattning i frågan.
För att inte tala om vår kultur- och EU-minister (Sampo Terho) vars främsta kulturella merit torde vara hans försök att skrota den svensktalande befolkningens grundlagsenliga rättigheter.
IV. Att den kommande rödgröna regeringen skulle se det som sin viktigaste uppgift att vända den högerpolitik som lett till att ojämlikheten hela tiden har ökat, de fattiga har blivit fattigare och de rika rikare. Ojämlikhetens följder för hela samhället är välkända – samhällsklimatet försämras och förråas, våldet ökar, solidariteten och gemenskapen söndras, rusmissbruket ökar, olika minoriteter får det allt svårare, barn- och äldreomsorgen försämras, de psykiska sjukdomarna tilltar, vården och omsorgen försämras. Och så vidare.
V. Att den katastrofala social- och hälsovårdsreformen snabbt förpassas till den papperskorg där den hör hemma. Kohandeln där Centerpartiet kräver sin landskapsreform och Samlingspartiet sin valbarhet är från början en dödfödd deal, där Centern vill befästa sin makt över landsbygden och Samlingspartiet vill öppna marknadsfältet för privata hälsobolag som girigt väntar på att kassera in 4–6 miljarder av skattebetalarnas pengar. Vår sjukvård hör till de bäst organiserade och ekonomiskt effektivaste i världen, och de små justeringar som naturligtvis måste göras kräver inga privatiseringar eller byråkratiska landskapsreformer för att lyckas.
VI. Att vår utrikes- och säkerhetspolitik anförtros sådana parlamentariker som har erfarenhet och kunskap om hur vi bäst garanterar vår självständighet inom ramen för EU och vårt försvarssamarbete med Sverige. Erkki Tuomioja skulle jag helst se som utrikesminister. President Sauli Niinistö är realist när han bedömer vårt förhållande till Ryssland och till samarbetet med Nato och han har tillsvidare skött våra östrelationer på ett föredömligt sätt. Också hans Natoskepsis är viktig.
VII. Att Vänsterförbundet aktivt strävar till att ingå i regeringen. Li Andersson vore en bra andra finansminister och sedan vore det viktigt att Vänsterförbundet fick ta hand om kultur-, ungdoms- och idrottsministerposten. Kulturen har vanskötts grovt under den nuvarande regeringens egid, först hade man ingen kulturminister alls, och sedan kom då herr Terho vars förmåga och meriter visat sig obefintliga.
Intressant att se är hur vänsterveteranen Esko Seppänen, länge min medhjälpare men också min opponent i många frågor, klarar sig i valet. Hans ekonomiska kunnande vore till stor hjälp i partiet.
Vänsterförbundet var, tillsammans med De gröna, det första parti som aktivt gick in för att förverkliga någon form av basinkomst. Jan Otto Andersson hörde till dem vars förslag var realistiska och låg till grund för en saklig debatt i frågan. Nu hör reformen till dem som är mogen att förverkligas.
VIII. Att den nya regeringen skrider från hymmel till handling i klimatfrågan. Det har varit beklämmande att bevittna hur till och med försiktiga förslag i avsikt att nå de antagna klimatmålen snabbt och själviskt motarbetats.
De gröna föreslog en modest flygskatt i avsikt att minska på det onödiga nöjesflygandet till avlägsna platser, som Thailand, New York, Indien. Det möttes omedelbart av kompakt motstånd.
Förslagen om att förbjuda bensin-och dieseldrivna bilar och att begränsa privatbilismen i städerna har också mött kompakt motstånd.
De flesta är ense om att ”något måste göras, och genast”, men vägrar att gå med på åtgärder som skulle inverka på deras egen livsföring. Fegt och beklämmande.
