Årets första svenska lyrikdebatt handlar om i vilken grad poesin blivit ett bekvämt utkantsfenomen som varken har eller vill ha någon verklig relevans i samtiden. En butterljuv (ja, med u) liten hage där en privilegierad del av medelklassen kan måla upp ett vackert litet stängsel runt en begränsad krets av människor som förstår sig på viktiga saker som metrik och varför det är dålig allmänbildning att tro att alla viner är veganska.
Svaret till det ovanstående är förstås att det behövs skygglappar stora som vr-glasögon för att missa den bredd som finns på det poetiska fältet, som trots sin åtminstone exponeringsmässigt tilltagande marginalisering fortsätter vara större än publiken förtjänar. Bredden är, kort sagt, för stor för att det ska vara meningsfullt att utgående från ett enskilt verk peka ut en tendens. Allt kan bekräftas. Allt är en lögn.
Det är alltid bra att poesi diskuteras, om inte annat för att det i sig blir ett självändamål som visar att den trots alla tecken på motsatsen fortsätter att betyda någonting väsentligt. För språket. För litteraturen.
Jag skulle gärna bidra med något substantiellt i sammanhanget. Men när jag nu sent omsider sätter mig framför skärmen för att säga något om Tua Forsströms redan tokhyllade och mångfaldigt prisnominerade fjolårssamling Anteckningar så hittar jag inga åsikter. Forsströms tunna sorgesång över ett förlorat barn(-barn) gör samtalet så futtigt och så fjärran. Tua Forsströms dikt är som luft eller vatten. Direkt oumbärlig, men utan utropstecken. Det går att tycka mängder av saker kring Forsströms lyrik, men allt förlorar bärkraft i jämförelse med den intima läsupplevelsen. Den bara är. Som ett andetag.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Forsströms lyrik fungerar som den gör. Det handlar om balans och precision. Om språklig skicklighet och allmänsklig existentiell ångest i en parasiterande förening där bägge två både åderlåter och agerar värddjur åt varandra.
Anteckningar skulle kunna vara boken Forsström förberett sig för att skriva under ett helt författarskap. Sorgen och saknaden är nyckelbegrepp hos Forsström. Och här, i spåren efter det 9-åriga barnbarnet Vanessas död i leukemi, ställs begreppen, eller förmågan att gestalta dem, på prov.
Det är lätt att skriva fram den akuta smärtan i en sorg. Svårt att foga in den i en ram av tid och tanke som ger tröst i det tröstlösa. Det sistnämnda är möjligen inte Forsströms explicita ärende, men det är vad hon gör.
Ögonblicksbilder från möten med ett barn. Dagar av bad och sommar, av resor, upplevelser, vardag. Glädjen över ynnesten att än en gång få konsumera världen genom ett barns ögon:
Simma lätt simma fjäril simma smala armar svalka
vattenfärger simma ut mot fyren älskling simma hem
simma undervatten lätt i famnen simma eskimåkyssar
vattenkyssar vattengråt simma rakt i famnen snö i ansiktet
och håret och de små blåa husen och vulkanerna kära lätta
andetag simma underbart under vattenfallet svalt längs
botten simma glitterstorm långsamt Reykjavik regn och
ånga som drev simma undervattenstårar röda klänning
och blått simma fjäril fjärilsflicka fjärilskyss och skratta
Mot skärvorna av ögonblick står den mer linjära frånvaron, ofta manifesterad av skoningslöst korta verser och strofer: ”Men vad ska jag göra med dina saker” eller ”Lilla gräs/lilla kära gräs”.
Ja, vad gör man åt vetskapen åt att hela den bubblande världen blivit ett mausoleum över en som inte får uppleva den?
Tja, man fortsätter framåt. Man staplar bilder på varandra och försöker titta på tiden som lager där det som varit är lika verkligt som det upplevda nuet, trots vetskapen om man i någon mån bedrar sig själv. Man bejakar krackeleringen och för förundrat sina fingrar över ärrens vävnad i en uppriktig förvåning över att också det svartaste svarta kan kapslas in. Man andas in. Man andas ut.
Jag är inte säker på att ”Anteckningar” rent litterärt är Tua Forsströms bästa verk. Men jag vågar påstå att det är hennes mest nödvändiga. Väl värd alla priser.
Tua Forsström: Anteckningar.
Förlaget, 2018.
