I de bästa familjer

av Rainer Knapas

Emelie Enckells biografi om sin mor är ett realistiskt textmontage av ett säreget kvinnoöde, och är samtidigt en dokumentär vandring i Finlands intellektuella historia, anser Rainer Knapas.

Generalens dotter är Emelie­ Enckells skildring av sin mors levnadsöden. Boken har en parallell i författarens tidigare biografi över sin far, Olof Enckells liv i centrum av en kulturepok, som utkom 2015. Generalen i titeln är generalmajor Wilhelm Thesleff, det självständiga Finlands första kortvariga krigsminister 1918, en krigshjälte i vit päls som figurerar på många fotografier från Mannerheims stora segerparad i Helsingfors den 16 maj 1918. Generalens hustru Harriet, född Dippel karakteriseras frankt som ”vidrig och otrevlig”, och efter skilsmässan 1919 sökte hon sig egna vägar och ett nytt äktenskap. Centralgestalten i boken är enda dottern Dagmar, ”Daggi”, född 1912. På 1920-talet bodde hon i åratal på Rivieran med sin mormor Dagmar Dippel­, född von Alfthan.

Skildringen av Daggis franska uppväxtår som expatrierad ensam flicka och hennes förbindelser med släkten och med Finland blir en gripande identitetshistoria, med alla sina problem: hälsan, skolan, förälskelserna, kärleken, framtiden. Hon hörde till den samhällsgrupp som reagerade på allt i det egna jaget och i omgivningen med att skriva – brev, dagböcker och självbetraktelser i det oändliga. Och hon sparade allt detta i tre kappsäckar, som dottern Emelie nu har öppnat och förvandlat till ett nytt säreget text- och livsflöde i bokform. Det blir en följetong med än nattsvart förtvivlan, än svindlande glädje, en kamp för frihet och ett eget liv.

Modernisternas koloniträdgård

Familjerna Thesleff, Dippel och von Alfthan hade sin bakgrund i det högsta borgerskapet och adeln i Viborg. Äktenskapen fanns till för att säkerställa förmögenhetens framtid: tomter och stenhus i staden, lantegendomar och trevliga villor i det närmaste grannskapet, affärs- och industriintressen. Avkastningen från de gyllene åren före och under första världskriget fortsatte ännu på 1920- och 1930-talen och dirigerades ibland till släktingar i Paris eller på Rivieran. Interiörer från samma stora släktkrets med alla dess excentriker i Viborg finns beskrivna i Marianne Thesleffs på sin tid smått skandalösa memoarer Jag föddes till ett ljuvligt liv från 1977. Efter krigen gick denna värld under.

Daggi hade redan tidigare, efter äktenskapet 1933 med Olof Enckell, då kritiker och författare och karakteriserad som ”utarmad periodsupare”, hamnat i en nedgången villa i Grankulla. Ett eget hem, familj och barn blev vändpunkter och nya inslag i Daggis liv, liksom sommarstället på Åland.

Livet som hemmafru och slutligen professorska i Grankulla köping – de finlandssvenska modernisternas egen koloniträdgård, likt Peredelkino utanför Moskva – öppnar ett nytt och intressant kapitel. Här möter de alla, alla dessa Encklar och Parlandar som gått till litteraturhistorien. Men de skall kunnas: Olof Enckell var professsor i svensk litteratur vid universitetet mellan 1950 och 1967 – hans efterträdare i tjänsten blev ­Johan Wrede, Merete Mazzarella och numera Ebba Witt-Brattström. De vetenskapliga och akademiska vedermödorna slet hårt på familjen. I dag är Olof Enckell känd för sin numera ofta nedsablade doktorsavhandling Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik, 1949.

Längdsnitt av liv

De religiösa problemen ansatte Daggi med jämna mellanrum och i likhet med många av sina medsystrar i finlandssvenska familjer sökte hon sig på 1930-talet först till Oxfordgrupprörelsen och konverterade sedan till katolicismen. Hon hörde också till dem som var frivilligarbetare i Emmaus-rörelsen och på dess lopptorg. Det var blida, vänliga gamla damer som man på något sätt förstod att hade sett allt och lärt sig att inte förakta lumpsamlarnas värld.

Boken förmedlar ett längdsnitt av ett liv förvandlat till skrift – i ymniga citat kan man följa Daggi från barndomsåren ända till hennes död 1991, även språkligt sett ett fascinerande livsöde. Citaturvalet är företrädesvis på svenska, vilket blir något missvisande med tanke på alla de andra språk som verkar förekomma i de efterlämnade kappsäckarna, främst franska. Vem har för övrigt sagt att en bok alltid skall utges med innehåll på bara ett språk? Ett arv från 1800-talet, då folket just hade lärt sig läsa och de ”bildade klasserna” av ideologiska skäl vurmade för antingen renodlad finska eller svenska i bok- och förlagsvärlden?

Emilie Enckell sovrar och väljer bland sin mors kvarlåtenskap och nedtecknade minnen, med respekt och pietet. Boken blir ett förstående, ställvis strävt realistiskt textmontage av ett säreget kvinnoöde, där dottern aldrig överröstar modern med kommentarer eller tillrättavisningar.  De två böckerna om Olof och Daggi Enckell kan tillsammans kallas ”Mina föräldrars roman”, om två förenade livsöden. En roman som samtidigt är en dokumentär vandring i Finlands intellectual history under 1900-talet.

Emelie Enckell:
Generalens dotter. Dagmar Thesleff. Schildts & Söderströms, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.