Jag gör inga som helst anspråk på att föra hela punkrörelsens talan.
Jag har själv varit involverad i punk sedan medlet av 90-talet och har svårt att skriva objektivt om vad punken har att komma med, så jag håller mig till några försiktiga tankar.
Få människor tänker på politik då de hör ordet ”punk” och det är kanske föga överraskande då de få punkband som når mainstreamen har namn som Huora (sv. Hora) eller Pää kii (Håll käft). Då punken oftast behandlas i ett nostalgiskt skimmer, som något som var och inte är, så kan man ju fråga sig hur den subkulturen kan vara relevant?
För utomstående kan det komma som en överraskning att många punkare tar sin politik på största allvar. ”Punken är grogrund för revolutionärer”, skrev Brian, sångaren i det anarkistiska bandet Catharsis och aktiv medlem i den politiska gruppen CrimethInc, i det sista numret av fanzinet Inside Front som hade temat ”revolution och hardcore punk”.
Det är i alla fall lätt att konstatera att Finland aldrig haft en så stor punkrörelse som i dag; antalet spelningar, band, konsertbesökare och utgivna skivor är större än någonsin. Punken lever och mår bra, och håller sig under ytan.
Föränderlighet
Punk är egentligen inte en musik-genre. Visst finns det musikaliska likheter mellan punkband, men på en spelning kan väldigt olika band uppträda. Jag ser det som mera ändamålsenligt att se punken som en subkulturell rörelse, och en väldigt mångsidig sådan.
För många har punk inget med politik att göra. Ändå kan det vara svårt att tänka sig punk utan vissa attityder med klar politisk koppling.
En tillmötesgående attityd mot minoriteter och motstånd mot alla former av förtryck är utan vidare en viktig del av punken, även om en äldre vän berättade att ord som ”homo” var skällsord inom punken på 80-talet. Under 2000-talet har queeraktivism gjort intåg i punkrörelsen och 2014 arrangerades till exempel turnén Queer Punx Night Out. Föränderlighet är en av punkens starka sidor och ofta går utvecklingen mot det bättre.
Antirasism har också alltid varit en del av punken. Även om vissa före detta punkare har gått och blivit sannfinländare har detta motstånd tagit allt mer seriösa former, med punkare som till exempel involverat sig i solidaritetskampen med Rojava. Trots sin inklusiva attityd har punken, kanske delvis på grund sina synligaste mainstreamuttryck, förblivit till största delen vit.
En annan viktig attityd är motståndet mot auktoriteter. Rätt många punkare solidariserar sig, mer eller mindre, med den anarkistiska rörelsen, även om det är ett misstag att sätta likhetstecken mellan punk och anarkism. Punkarnas värderingar brukar finnas inom den politiska vänstern, och de mest högljudda finns ofta i dess utomparlamentaristiska del.
DIY
En väldigt viktig del av punken är DIY, eller ”gör-det-själv”. Den första generationens punkband var ofta ute efter skivkontrakt, men ända sedan bandet Crass i slutet av 1970-talet kombinerade punk med anarkistisk ideologi har punkare undvikit att lita på stora företag och istället hållit möjligast mycket kontroll över sin egen produktion.
Crass gav upphov till anarkopunk-rörelsen som växte sig stor i Storbritannien under 1980-talet. Crass började ge ut sina egna skivor och samtidigt skivor av andra band med motsvarande idéer. Många band följer deras exempel och trycker upp t-skjortor eller tygmärken och bokar själv sina spelningar, även internationella turnéer. Det möjliggör dels ett mer direkt uttryck av bandets egna idéer, utan kommersiell påtryckning från skivbolag, och gör det möjligt för mindre kända band att ge ut skivor, ofta i bara några hundra exemplar. Kasetterna har gjort comeback och vissa band ger ut sin musik på kasett, ibland i bara ett tiotal exemplar.
Turnéer möjliggörs ofta genom att punkare, genom personliga kontakter, bildar ett internationellt nätverk. Förr brevväxlade man, numera har sociala medier tagit över. Läjä Äijälä, sångaren i Terveet Kädet, berättade hur han i yngre år dagligen förde sina brev till flera olika postkontor, då all hans post fick personalen på det närmaste kontoret att misstänka honom för olaglig företagsverksamhet.
Punkare upprätthåller också spelplatser. Föreningen PUNK rf hyrde till exempel det brandskadade huset Vuoritalo i Kottby i Helsingfors under 00-talet, där punkarna själva byggde golven och mellanväggarna. Aktiviteterna i huset höll på i cirka fem år och efter det ockuperades det sporadiskt. År 2012 skadades huset illa i en ny brand och revs.
Även idag fungerar ett par ockuperade hus i Helsingfors. De ger punkband en möjlighet att uppträda utan att det krävs just alls pengar av arrangörerna eller publiken. Det hör till DIY att hålla prisen på en så låg nivå som möjligt.
Finlands största punkfestival Puntala-rock arrangeras helt i enlighet med DIY-principerna. Band från hela världen uppträder och biljettpriset är väldigt lågt jämfört med vilken annan festival som helst. Publikantalet ligger kring 1500 personer och det finns ingen avsikt att utöka det.
Därtill arrangeras mindre festivaler över hela landet, så som Hässäkkäpäivät i Uleåborg och Punks for Seitan i Åbo. Punks for Seitan lyfter upp teman som veganism och queer – kravet är att varje band som uppträder har åtminstone en medlem som inte är en cis-man. Även på de andra festivalerna får politiska grupper ofta utrymme och politisk litteratur säljs eller delas ut. Böcker eller tidskrifter säljs också på helt vanliga punkspelningar.
Punken är inte alltid politisk och för många handlar det om bra musik och öldrickande, men andra ser till exempel militant veganism som en viktig del av vad punken betyder för dem. Precis som vilken som helst global (sub)kultur är punken mångsidig. Därför motsätter sig punkare i allmänhet att en enskild person talar för hela rörelsen och inte heller jag har lust att göra det. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa politiska attityder finns inom punken, men de är bara en del av en större helhet. Punk både är och är inte politiskt.
Illustration Otto Donner
