Social- och hälsovårdsreformen så som vi känt den under de gångna fyra åren har kollapsat. Redan från början påpekades av experter på juridik, förvaltning och hälsovård att reformen var grundlagsvidrig och hotade finländarnas jämlika tillgång till basservice. Att regeringen i fyra år vägrade att lyssna på dessa experter har regeringen enbart sig själv att skylla för, inte social- och hälsovårdsutskottet, inte ”grundlagsfundamentalister”, ”all världens docenter” eller ens oppositionen. Juha Sipilä och hans regering bäddade sin egen säng och fick sedan ligga i den.
Att Sipilä sedan, med en vecka kvar till riksdagens valuppehåll, valde att avgå och upplösa regeringen är inte – som vissa vill framställa det som – rakryggat eller ansvarsfullt. Rakryggat och ansvarsfullt skulle ha varit att för minst två år sedan lyssna på de experter som varnade för att sote-reformen, med sitt krav på privatisering av den finländska bashälsovården, var oförenlig med principen om alla invånares jämlika rätt till basservice.
Medborgaraktivisten och vänsterförbundaren Reko Ravela sammanfattade situationen väl i en uppdatering på Facebook:
”Låt oss föreställa oss att någon i verkliga livet skulle ha anställts i en ledande position för fyra år, för att genomföra ett stort reformprojekt. När fyra år har gått, har den här typen brutit sina löften, såsat till både det ena och den andra, blivit historiskt impopulär, och det uppdagas att det reformprojekt som han skulle sköta har gått helt på grund och måste startas om från början. Det ser uppenbart ut att det inte kommer att bli någon förlängning på det tidsbundna kontraktet.
I det här skedet meddelar den här typen storvulet att han avgår. Snart specificeras ändå att han nog tänker fortsätta på sin post till kontraktets slut, men avhåller sig från att fatta några desto mer beslut, eftersom han inte längre åtnjuter något förtroende. Till råga på allt har han mage att ansöka om ytterligare ett tidsbundet kontrakt på samma post.
Jag är inte säker på vad man skulle kalla det här i andra delar av verkligheten. I Centerns riksdagsgrupp kallar man det uppenbarligen för att ’ta politiskt ansvar'”
I själva verket är det här en lömsk taktikering av Sipilä inför riksdagsvalet. Hans avgång har i det här skedet ingen som helst betydelse för Finlands politik, än mindre några personliga dylika för Sipilä. Det enda som den här manövern åstadkommer är att Sipilä de facto inte längre behöver ta ansvar för något. Han fortsätter bära den offerkofta som han trivts så bra i under sin tid som statsminister, och odlar dessutom en chimär av ansvarsfullhet. Taktiskt är det naturligtvis det bästa han kan göra för Centern inför valet. Yles senaste opinionsundersökning visar på ett katastrofalt lågt understöd för Centern, och att Sipilä nu misslyckas driva igenom den reform som skulle vara SSS- och sedermera SOS-regeringens flaggskepp var ett sådant totalt misslyckande att det hotade att ytterligare driva ner partiets popularitet. De grabbiga fistbumparnas tid känns långt borta. Sipilä har varit bra på att spela teater under hela regeringsperioden, och att han avslutar sitt värv med ännu en meningslös föreställning för att försöka hissa upp Centerns röstantal är i sig helt följdriktigt. Men det gör det inte mindre oansvarigt och oärligt.
