Migrationspoesi med 40 år av bearbetning

av Alexander Öhman

Varje betydande bok har, för att förtjäna epitetet, något oavslutat över sig. Vissa verk fortsätter att leva kvar i läsarens medvetande, på obestämd tid, likt samtal som aldrig upphör. Varje omläsning gör att verket förändras, omtolkas, i den uppmärksamme läsarens inre blick.

Att själva verket – den litterära texten som objekt – konkret förändras, är inte heller ovanligt, tvärtom. Litteratur ges ofta ut i nyöversättningar, eller reviderade versioner av originaltexter, så att texten skall kunna leva vidare i ett nytt sammanhang, i ny kontext. Däremot hör det till ovanligheterna att författaren själv under flera decennier ständigt skriver om och reviderar sitt verk med tiden.

Gloria Gervitz, den mexikanska poeten, är en alldeles unik företeelse. Hon bör räknas till ett av samtidens stora författarskap. I över 40 år har hon skrivit – och skrivit om – samma dikt, Migrationer, som nu åter ges ut på svenska i nyöversättning av författaren och poeten Hanna Nordenhök. Påståendet att vissa författare bara skriver samma bok, om och om igen, är en metafor som här kunde tas bokstavligt, om det inte vore för det faktum att Gervitz dikt inte är densamma, utan ett textflöde statt i ständig rörelse. Ett böljande hav med stark underström.

Dikt i rörelse

Nordenhök har beskrivit Gervitz’ processdikt som en migratorisk poetik, ett gestaltande av subjektiviteter i rörelse, mellan erfarenheter, tid och rum.

Författarens rysk-judiska familjehistoria är präglad av erfarenheter av flykt undan pogromer i Östeuropa under det förra seklets tidigare hälft. Ändå är det främst en inre migration, rörelsen i dikten, som begreppet syftar till.

Diktens jag, om man alls kan tala om ett jag, är en som låter andra träda in, ett rörligt subjekt som ibland talar till, ibland igenom ett framskrivet Du: En mor, en farmor, en mormor: ”min mormor som dog av drömmar/ vaggar oavbrutet drömmen som uppfinner henne/ som jag uppfinner/ en galen flicka ser på mig inifrån/ jag är intakt”.

Det intakta är bara platsen där förvandlingarna äger rum. Det föränderliga förutsätter det konstanta, utan det konstanta är förändringen omöjlig. Ett diktjag, men utan centrum.

Det är avsaknaden av centrum, hjärtpunkt, som skapar diktens polyfoni.   

Stundtals har dikten karaktär av ett samtal till någon som inte kan svara, men som genom att vara framskriven kan fylla en terapeutisk funktion. Placera den andre på ett vitt papper för att skriva det som aldrig blev sagt. En akt av omöjlig förlåtelse.

Ett språkligt ljus

I den nyligen utkomna doktorsavhandlingen Det svarta blocket i världen, skriven av Hanna Nordenhök, återges ett samtal mellan översättaren och poeten. I transkriptionen finns en minnesbild av en mor som etsat sig fast: Modern i en sjukhussäng, och dottern som håller sin döende mor i handen. I dödsögonblicket ber doktorn dottern att släppa taget om moderns hand; i stetoskopet hörs endast dotterns levande hjärtslag, som slår genom den döda moderns kropp. En scen ur ett liv som sedan återkommer i dikten: ”hör du mig?/ är du fortfarande där?/ är du bara mitt eko?”.

En modershemlöshet, som också finns i språket, är enligt översättaren helt avgörande i förståelsen av Gervitz’ dikt. Modersförlusten är central, genljuder som ekon genom hela dikten: ”i viken del av mig gråter du?/ varma oundvikliga sömn/ som i en famn/ som i ett minne av mor” varieras med förskjutningar av subjektet: ”och nu är du hon som gråter/ hon som bönfaller/ var gråter du?/ var i mig gråter du?”.

Poesin liknar stundtals de frågor som kan dyka upp hos analytikern: ”valde jag mitt liv?/ uppfylldes mitt öde?/ underkastade jag mig?/ vem?/ i vilket syfte?/ vilket av alla de liv/ som levt mig/ är mest mitt/ mest sant?” är alla frågor som redan i sig själva är svar. Gervitz’ poesi vidrör här en existentiell problematik som riskerar att hamna i skymundan av konceptet: att under ett helt liv skriva en enda pågående dikt.

Mot slutet blir orden färre, men tyngre: ”fotografierna som blev kvar, bortglömda/ detta samtal som är en monolog, nu nästan helt utan röst/ det är här de rastlösa orden viker undan, avbryts”. Orden viker undan, avbryts. Dialogen fördröjs av sammanbrott, tystnad.

Gervitz skriver en poesi som tar sin utgångspunkt i den rent konkreta, sinnligt kroppsliga och sexuella, men som inte skyggar för abstraktionen. Det skapar en lätthet i språket, ett slags språkligt ljus som för tankarna till Nelly Sachs.

Att öppna den massiva Migrationer är som att öppna överflödande ljus, inbundet och beskuret. Man kan bläddra, sida för sida, mot det oändliga. Diktens tid är – till skillnad från livets – någonting oavslutat som inte låter sig sammanfattas mellan två pärmar, än mindre i en recension.

Gervitz’ dikt kan inte fixeras som ett objekt för kritik, det är en dikt man tvingas träda i relation till, underkasta sig, och umgås med: Ett sätt att leva.   

Den provisoriska avslutningen: ”i detta ögonblick/som är alla ögonblick/ lever jag”, innehåller förhoppningsvis en öppning mot fortsättningen.

Gloria Gervitz:
Migrationer 1976–2018.
Översättning: Hanna Nordenhök.
Rámus förlag, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.