Tysk varglära

av Lars Sund

Den tyska ledarskribenten Petra­ Ahne ger i en liten bok ett nyanserat kultur- och naturhistoriskt perspektiv på vargen, vars återväxt har väckt gamla hotbilder till liv även i den ­tyska offentligheten.

Det finns nog inget djur vissa av oss älskar att hata så mycket som vargen. Den man hatar bör man inte veta för mycket om: kunskap riskerar att nyansera bilden av hatobjektet, och kan rent av leda till att avskyn förbyts i sympati.

Därför avråder jag å det bestämdaste alla varghatare från att läsa Petra Ahnes monografi Vargar, volym fyra i förlaget Erzats utmärkta serie ”Naturläror”. Den här lilla boken kan nämligen ha menlig inverkan på själva förutsättningarna för det numera väl inarbetade varghatet som från och till – på sistone mest till – kommer till synes i sociala medier och tidningarnas insändarspalter.

Det ska noteras att Petra Ahne, född 1971 i München, inte är biolog eller rovdjursexpert utan litteratur- och konstvetare, numera verksam som ledarskribent i den tyska tidningen Berliner Zeitung. Det har antagligen varit till nytta för perspektivet i Vargar: Petra Ahne följer vargen genom såväl naturalhistorien som kulturhistorien – och jo, berättelsen om Rödluvan finns med.

Vargens återkomst

Ända sedan hon var flicka har Petra Ahne varit fascinerad av vargarna, som hon först mötte i hemstadens zoo. En annan utgångspunkt för hennes bok är vargens återkomst: sedan 1996 finns vargar åter i Tyskland, ”inte bara i sina gamla livsrum, utan också i människornas känslorum”, skriver Ahne. ”Fåraherden svär på att de är sista spiken i kistan för en tillvaro som redan knappt ger någon utkomst. Jägarna är övertygade om att de äter upp viltet för dem … Människor undrar om det nu är farligt att vandra i skogen.”

Man känner igen resonemangen.

Också i Tyskland, precis som i Finland, drar tjuvjägare ut i härnad mot vargen, samtidigt som stadsbor på helgerna drar till skogs för att vara i närheten av den osynliga vargflocken. Även i Tyskland finns också en opinion för vargen, i själva verket tycker majoriteten av tyskarna att det är bra att vargen har återetablerat sig i landet.

Opportunist

På bara lite drygt hundra sidor berättar Petra Ahne om ett djur som blev ont och jagades skoningslöst, tills det hade utrotats från stora delar av den europeiska kontinenten. Vargens olycka var, menar Ahne, dess opportunism. Till skillnad från andra stora rovdjur, som lo och björn, är vargen inte lika beroende av skogsmiljö för att överleva. Istället för att dra sig tillbaka i takt med att de mellaneuropeiska skogarna höggs ner från medeltiden och framåt anpassade sig vargen till de nya landskap som med yxornas hjälp öppnades upp.

Förvisso rev vargen tamboskap när den kunde, men erfarenheterna från modern tid ger vid handen att dess rykte som blodtörstig ko- och fårdråpare är betydligt överdrivet.

Vargar är sociala djur, som interagerar på ett sätt som är lätt för oss människor att känna igen. I det här sammanhanget gör Ahne rent hus med myten om vargflockar som leds av en alfahanne: i naturen lever vargarna i familjer, där ett föräldrapar utgör kärnan och några ungar från tidigare kullar stannar kvar i flocken för att hjälpa till att sköta de minsta valparna. Omsorgen om valparna styr i stor utsträckning vargflockens beteende.

Inget ädelt väsen

Petra Ahne försöker se båda sidorna av vargens väsen: ja, det är sant att vargar kan döda människor och har gjort det. Det händer att vargar under vissa omständigheter river fler djur än de kan äta – kanske upptända av en impuls som går under benämningen ”surplus killing”.

Man ska inte hata vargen, men det duger inte heller att knyta dess existensberättigande till ekologisk nytta, ofarlighet eller dess ”ädla väsen”. Då gör man bara vargen en otjänst. Den behöver inga reservat. Det räcker med att den inte dödas så breder den ut sig.

Ahne menar att det händer något speciellt med ett landskap där vargar finns: genom att föra in sin främmande karaktär och ogripbarhet i den skog där vi vandrar gör de den till en rikare plats – ”där människor kan förnimma att en större ordning gäller än den de har skapat till sin fördel, en som flyttar dem från medelpunkten till marginalen. Det verkar som om vi måste tillåta denna känsla oftare om vi vill ha en framtid. Vargen skulle kunna hjälpa oss med det.”

Petra Ahne: Vargar.
Översättning: Joachim Retzlaff.
Ersatz, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.