Kärlek och kamp

av Axel Vikström

En gång i mitt liv har jag varit kär. Det började med en sån där gravitationslös, okomplicerad, svettig, ligga-uppe-hela-natten-eftersom-drömmarna-om-henne-bleknar-i-jämförelsen-med-verkligheten-förälskelse. Tillräckligt förälskad för att sådana fåniga formuleringar inte skulle kännas det minsta fåniga. Förälskelsen växte till kärlek, men som i fallet med de flesta relationer en inleder som oskuldsfull 19-åring på folkhögskola, avdunstade kärleken steg för steg i takt med studier, utlandsflytt och slutligen ett förhastat försök till samboliv. Tills det enda som höll en kvar var minnet av hur underbart det en gång varit att känna kärlek för den andra.

I dag, fyra år efter det slutgiltiga uppbrottet, har jag allt svårare att minnas den där känslan av romantisk kärlek. Förälskelsen minns jag, men inte kärleken. X antal studiepoäng i sociologi och genusvetenskap har även gjort sitt för att avmystifiera kärleksrelationer som samhälleligt fenomen till den grad att jag är väldigt osäker på vad jag egentligen upplevde. Handlade kärleken om henne, eller handlade den snarare om drömmen att uppfylla en monogam tvåsamhetsnorm? Jag vet inte. Ändå har mina vaga kärleksminnen fortsatt att utgöra idealet genom år av sporadiskt tindrande mellan mer eller mindre seriösa relationer.

När jag går igenom dagboksanteckningar från de senaste åren märker jag hur min längtan efter kärlek tar sig olika uttryck. Ibland beskriver jag kärlek som synonymt med en stabil relation, vars funktion främst verkar vara att få mig att framstå som lyckad i familjens och vänners ögon. Ibland drivs jag snarast av en rädsla för ensamhet. Ofta skriver jag om kärlek i termer av eskapism – som ett sätt att förtränga det kapitalistiska samhället och den stundande klimatkatastrofen. Kärleken som en trevlig drog.

Nyligen fick jag äntligen tid att läsa Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar, där författaren diskuterar hur kapitalismens ideal om tillväxt och konsumtion formar vår självbild och våra drömmar. Kapitel fem handlar om kärlek. Här argumenterar Björk för att kärlek och omsorg inte behöver begränsas till eskapism från kapitalismen, utan istället kan vara utgångspunkter för att omstörta hela systemet. Hon skriver: ”Erfarenheten av, drömmen om, kärlek kan vända sig till en av beräkningen icke-koloniserad del av vårt jag, till en frizon från vilken vi kan bygga politik.”

Det är ett upplyftande perspektiv. Att istället för att jaga den där perfekta relationen istället se kärleken som en drivkraft för att förändra samhället. Som genomgående i den här kolumnen talar jag då inte om kärleken du kan känna till en familjemedlem eller vän – utan mer specifikt om den romantiska kärleken. Må den sedan rikta sig till en eller flera människor samtidigt. En kärlek som inte tjänar syftet att distrahera oss från samhällets orättvisor, utan som kan frigöra oss från den instrumentella logiken vi ständigt matas med. En kärlek som påminner om att en annan värld är möjlig. Det hoppas jag att mina framtida dagböcker ska fyllas av.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.