Frågan ”vem väljer du, Orban eller Macron?” upprepas inför EU-parlamentsvalet i borgerligt sinnade svenska medier. Som om valet var ett enkelt val mellan det auktoritära och det liberala, mellan EU:s fiender och vänner, mellan trångsynt nationalism och den upplysta internationalismen.
Men det är något som skaver med den till synes enkla frågan. Inte för att den är svår att svara på, jag kommer aldrig att välja en politiker som Orban som hetsar mot flyktingar, tystar fria medier och är öppet antisemitisk. Men frågan är lite för enkel, lite enfaldigt rentav. Som om politiken kunde reduceras till ett enkelt val till två motpoler. Som nog inte ens är de riktiga motpolerna.
Macron står för en brutal marknadsliberalism som snabbt ökar klassklyftorna i Frankrike och pressar tillbaka löntagarnas rättigheter. Han försvarar dagens EU, den union som räddade bankerna och offrade unga greker och spanjorer när krisen slog till. Han vill ha mer av samma politik, mer centralstyre, mer militarism och mer marknadsliberalism.
Orban och hans nationalistiska gelikar använder skickligt den frustration som den marknadsliberala politiken föder, otryggheten och avståndet till makten blir en perfekt jordmån för den nya högerextremismen som riktar vreden mot flyktingar, HBTQ-personer, kvinnors rätt och det kosmopolitiska.
De behöver varandra som fiendebilder, som motståndaren som kan få de egna att samlas, och som får de egna att bortse från de problem man själv skapar. Den perfekta yttre fienden.
Men kan de lösa EUs och Europas problem? Jag tror att bägge är oförmögna till det.
Klimatkrisen är akut. De högerextrema vill inte ens inse att den finns, därmed kan de förstås inte heller lösa den. Marknadsliberalerna kan inte heller göra det. Deras politik är för feg, de vågar inte stöta sig med storföretag och lobbyister. De är allierade. Den liberala gruppen i EU-parlamentet är också den som tar emot mest pengar direkt från storföretagen. 100 storföretag står för 70 procent av de globala klimatutsläppen.
Det är bara att se hur det röstas i EU-parlamentet, det är vänstern och de gröna som röstar för förslag som gör verklig skillnad för klimatet. Marknadsliberaler som Emmanuel Macron och Annie Lööf sänker skatten för dem som tjänar mest och höjer bensinskatten för alla. Det är ett säkert recept för att få arbetare och folk på landsbygden att inse att de kommer att blir förlorare även denna gång. Det är grunden för de gula västarna i Frankrike och upprop om bensinpriser i Sverige.
Varken Orban eller Macron bryr sig om de dramatiskt växande klyftorna i Europa. Rikedomen samlas hos några få. Macron visar öppet sitt klassförakt mot dem som protesterar. Orban är lite slugare och försöker förbättra ekonomin för barnfamiljer och pensionärer, han inser vilken frustration fattigdomen skapar.
Men extremhögern står aldrig på de arbetandes sida. De har inget emot att sätta arbetare mot arbetare, eller ännu hellre flykting mot arbetare. I Orbans Ungern tvingas arbetare till hundratals övertidstimmar med den nya ”slavlagen” för att företagen ska hållas nöjda.
Om detta val, Macron eller Orban, är det som erbjuds Europa så ligger vi illa till. Dessbättre är det inte så. I detta läge är det Europas nya vänster som utmanar såväl extremhögern som marknadsliberalerna. Genom att sätta klimatet före vinsterna, genom en ekonomisk politik för jämlikhet, inte för att rädda finansmarknader, när vi vägrar påtvinga andra privatiseringar eller sätta arbetare mot varandra för att pressa ner allas villkor.
Till vänster växer det röda och det gröna ihop, ett försvar av kvinnors rättigheter och asylrätt som hänger samman med en kraftfull klimatpolitik och en ekonomisk politik för jämlikhet. I ett Europa där demokratier samarbetar nära med varandra utan såväl den trångsynta nationalismen som det marknadsliberala byråkratiska centralstyret. Där finns hoppet om verklig förändring. Så nej, du behöver varken välja Orban eller Macron.
