Vems röst hörs inte i teatern?

av Maria Säkö

”Tvivla på allt ni hör. Tvivla också på mig. Tvivla framför allt på det som ni snart kommer att se. Tvivla på alla som får sina röster hörda!”

Så sa den israeliska, numera i Berlin bosatta, pjäsförfattaren Sivan Ben Yishai som gästade Finland under Världens teaterdag 27 mars.

Hennes budskap till alla var att vi gör val. Hon bor själv i en stad där man kan se stora berömda regissörers verk varje dag. Hon har beslutat att göra sina val på ett annat sätt. Hon går inte och ser de stora framgångarna, för de har redan sin publik. I stället frågar hon envist vem som inte ännu syns, vems röst som inte hörs och vem som inte har blivit inbjuden. Hon strävar efter att ständigt flytta blicken mot det som lämnats i skugga.

Jag började fundera på repertoaren på de finländska teatrarna. När skulle de senast ha förverkligat Sivan Ben Yishais etik? När skulle de senast ha fått oss att vända blickarna mot det som inte ännu var synligt eller getts plats?

På 1990-talet kunde även en alldeles liten stadsteaters repertoar vara rätt avantgardistisk. Ny europeisk teater visades till och med på små provinsteatrar. Och varför skulle man inte ha gjort det? Stadsteatersystemet uppstod ju precis för att man ville stöda bildningen.

Nuförtiden behöver man bara ta en titt på stadsteatrarnas repertoarer för att komma till den definitiva slutsatsen att ingen vill berätta någonting om någonting som vi inte hört talas om i Finland förut. Om det skvallrar till exempel statistiken över hur lite nyöversatt dramatik det visas på finländska teaterscener.

Till exempel i Tyskland sätts de stora kommersiella musikalerna upp på de kommersiella boulevardteatrarna med en helt annat typ av finansiering, medan boulevardteaterns framgångar i Finland sätts upp på stadsteatrarna med pengar ur den pott som borde finansiera all experimentell och ny teaterkonst som faktiskt behöver offentlig finansiering.

Temat på Världens teaterdag var ”Världen hemma”. Teaterinfo Finland, Nordic Drama Corner och Programmet för ny teater UNO ordnade på Nationalteaterns klubb Lavaklubi en läsning där Sivan Ben Yishai var huvudgästen och hennes pjäs Daddy Loves You hade uppläsningspremiär. Pjäsen hade översatts av Sinna Virtanen, regisserats av Piia Peltola och framfördes av Virtanen och Julia Lappalainen. Pjäsens sätts för tillfället upp på Maxim Gorki-teatern, en av Berlins mest prestigefyllda teaterhus. Verket behandlar patriarkatets makt, emigration, förintelsens arv och könat våld, och dess brutala kompromisslöshet kunde jämföras med till exempel österrikiska Elfride Jelineks stil.

Sivan Ben Yishai hade känt sig osynlig och värdelös i Berlin. I Israel hade hon, som hon själv uttryckte det, uppfyllt rollen som en framgångstörstande egoistregissör som förverkligade det kapitalistiska samhällets värderingar. Hennes nya hemland hade ändå tvingat henne att inse vilket enormt privilegium det är att bli hörd. Det nya hemlandet gjorde henne till en konstnär på ett nytt sätt.

Läsdramat är en fin form, med vars hjälp publiken får höra om nya texter och snabbt kan bilda sig en uppfattning om samtidsdramatikens riktning, och vilka  nya och spännande saker som är på gång. Men under de senaste åren har dramer i översättning till finska framförts nästan enbart som läsningar.

Teatrarna har inte varit intresserade av att sätta upp till exempel kosovanen Jeton Nezirajs eller bulgaren Zdrava Kamenovas pjäser, som finns översatta till finska och som uppfördes som läsdramer i Finland i fjol. Översättningar, information, kontakter och författarbesök har arrangerats, men de verkar inte ha någon betydelse. Stadsteatrarnas tillit till Broadwaysuccéerna har inte rubbats.

Skulle det inte vara värt att fråga huruvida teatrarna alls förverkligar sitt bildningsuppdrag, när de använder sina små resurser på att stöda kommersiella teaterformer? Borde inte boulevardteatern så att säga klara sig på egen hand eller åtminstone med en andra finansieringsformer? Tänk om stödet verkligen skulle styras till de institutioner som för fram röster som vi inte har hört förut?

Bild från Disney-musikalen Aladdin, uppförd på Disneys Hyperion Center. 

EDIT: 14 maj, 16:26. Sivan Ben Yishais pronomen ändrades.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.