Som politiker och kvinna är jag van att stämplas i olika kategorier. Vanliga kategoriseringar är: alltför högljudd, tar för mycket plats, alltför emotionell, alltför engagerad, för helsingforsisk och alltför liberal, jag får höra att jag både är för mycket ”vänster” och för mycket ”höger”, eller så är jag för grön. Jag har av andra blivit beklädd dessa attribut i olika situationer inom politiken, oftast i avseende att utklassa mig från att uppfattas som den mest lämpliga kandidaten.
Olika människor kan ha diametralt motsatta uppfattningar om min placering på den politiska kartan. På finskt håll, där jag är aktiv som ordförande i flera olika föreningar, kan man se mig som väldigt höger på grund av stereotypa uppfattningar om finlandssvenskarna. Denna bild roar mig faktiskt, med tanke på hur illa Svenska Klubbens farbröder tycker om mig.
Jag minns att kvällspressen i ett presidentval av någon orsak klassade mig som mer förmögen än de andra kandidaterna på basen av att min adress var i innerstaden. De hade inte brytt sig om att jag var den enda som bodde på hyra. I svenskspråkiga kretsar inom SFP kan jag lätt ses som väldigt liberal. Jag föreställer mig att det handlar om frågor där jag placerar mig i den motsatta ändan än de värdekonservativa (eller kanske till och med trångsynta), genom att förespråka ett samhälle som bejakar mångfald och icke-diskriminering.
Som vänstersinnad uppfattas man ofta ta parti för ett samhälle som tar hand om sina allra svagaste medborgare. I mitt eget tycke är detta en grundläggande del av det jag kallar socialliberalism, där människovärdet alltid respekteras. Respekten för människovärdet är en viktig grund för respekten för mänskliga rättigheter och våra grundläggande rättigheter i grundlagen. Både de mänskliga rättigheterna och våra grundläggande fri- och rättigheter är odelbara och orubbliga och får en alldeles särskilt viktig betydelse då de känns svåra ett efterleva.
Man kan också kalla denna väktarroll för moral eller etisk hållning. Moral och etik i politiken betyder att man försöker handla så som man finner vara rätt och rättvist. Politik är inte för mig endast intressebevakning, vilket många – ibland arga – väljare kanske tänker då de förbannar politikens kompromisser. Politik är att sköta det gemensamma ansvaret.
Att anses eller inte anses som radikal inom politiken varierar också beroende på den grundstereotypi man kategoriseras inom. Det kan leda till absurda situationer, som att det för en manlig politiker ibland kan vara lättare att driva jämställdhet än för en kvinnlig. När president Sauli Niinistö talar ”He for She” möter han knappast ett ont ord. Ibland blir jag lite avundsjuk på detta, att jag ses som alltför radikal, bara för att jag som kvinna kämpar för jämställdhet.
