”Sekularism gör mer gott än religion”

av Janne Wass

Bland annat välfärdsstaten och de mänskliga rättigheterna är sekulära påhitt, påminner Esa Ylikoski, som representerar de religionslösa i Finland. Visst gör kyrkan goda handlingar, säger han, men först efter att det icke-religiösa samhället visat vägen.

Människan har en inneboende drift att göra goda handlingar. Därför har mycket gott gjorts också genom kyrkan.

En så enkel sammanfattning ger Esa Ylikoski på diskussionen om kyrkans samhällsaktivism. Ylikoski, pensionerad lärare och filosofie magister, är generalsekreterare för Fritänkarnas förbund i Finland, en organisation som arbetar för de religionslösas jämlika behandling i samhället. Bäst känt är förbundet antagligen för att det är en av organisationerna bakom tjänsten erakirkosta.fi, där man kan skriva ut sig ur kyrkan elektroniskt.

– Sekularismen har ändå gjort mer gott för mänskligheten än vad kyrkan eller religion har, säger Ylikoski.

Påståendet är som taget rakt från en av de tusentals diskussionerna på nätet mellan troende och icke-troende, om huruvida ateismen eller religionen är den bättre eller sämre livsåskådningen. Förr eller senare går det som det alltid går i dylika debatter, och någon påpekar att Hitler var ateist och de kristna brände häxor på bål, och så fastnar polemiken på den nivån. Det är tydligt att Ylikoski ändå försöker undvika den här typen av svartvita motsättningar, och under de två timmar vi diskuterar på Fritänkarnas kontor i Hagnäs i Helsingfors, lyfter han ofta upp att förbundet i dag ganska sällan sysslar med regelrätt religionskritik – det är egentligen inte förbundets uppgift. I stället försöker Fritänkarna snarare på ett positivt sätt mana till rationellt tänkande, humanism och vetenskaplighet, samtidigt som de arbetar för att icke-troendes rättigheter och lika behandling tryggas. Hit hör bland annat frågan om religionsundervisning i skolan samt begravningsarrangemang, om vi talar om Finland.

Helst berättar Ylikoski alldeles tydligt om Fritänkarnas verksamhet, men går också lite motvilligt med på att diskutera kyrka och religion då jag lyckas sticka in en fråga i en andningspaus. Härav alltså svaret ovan om sekularismens överlägsenhet gentemot religionen i fråga om godhet.

– ”Goda handlingar” förknippas ofta med välgörenhet, vilket är ett problem. Jag förnekar inte att kyrkan under historiens gång har gjort väldigt mycket gott, men det har alltid varit förknippat med en viss godtycklighet. Staten och kyrkan i Finland separerades i princip på 1860-talet, då kommunerna tog över administrationen av fattigvårdshemmen. Och även om de säkert på sina håll sköttes väl också av kyrkan, höjdes kvaliteten på fattigvården avsevärt då den togs över av kommunerna, och fattighjälpen blev också mer tillgänglig.

Institutionaliserad godhet

Orsaken till detta, enligt Ylikoski, var helt enkelt att ”godheten” institutionaliserades i det som sedermera kom att växa fram som välfärdsstaten – ett sekulärt påhitt. Där godheten inom kyrkan dikterades av en uppmaning till att utföra goda handlingar, slog sekularismen fast att alla människor har rätt till ett gott liv, och att ett dylikt inte får hänga på enskilda individers vilja eller ovilja till att hjälpa andra.

– De mänskliga rättigheterna är ett helt sekulärt påfund, och sträcker sig betydligt längre än de tio budorden, till exempel.

De flesta religionsforskare är ense om att den organiserade religionen till stor del uppstod som ett verktyg för att få människor i de nyfödda civilisationerna att följa gemensamma regler och överenskommelser. Frågor som rätt till liv, frihet och egendom måste på ett sätt eller annat institutionaliseras. Resurser fanns sällan att övervaka att dessa överenskommelser följdes, men genom att skapa en allseende övervakare i skyn, kunde civilisationerna ge de enskilda individerna incitament att hålla sig till reglerna. Men på samma gång grundade sig religionerna på en dogmatism och auktoritärstro som också lätt kunde utnyttjas av de makthavande. Medeltidens inkvisitioner är exempel på hur snett det kan gå då maktfullkomlighet och paranoia förenas i ”det godas” namn.

– Från början av Renässansen har sedan sekularismen långsamt rullat tillbaka de restriktioner som religionen infört i samhället, till exempel med hjälp av socialpolitik.

En av de stora skillnaderna mellan sekulär och religiös ”godhet” är enligt Ylikoski just den att dess definition i den sekulära lagstiftningen är föränderlig. Han går fram till bokhyllan, lyfter ut ett massivt verk, och slänger med en smäll ner det på bordet framför mig: Finlands lag, del I.

– Här har du ett exempel på sekulär etik. Men till saken hör att den här upplagan redan är föråldrad.

Boken, förklarar han, är en moralkod utarbetad genom mänsklig gemenskap, och inbyggd i denna moralkod är det faktum att den kan och bör förändras med sin tid, med nya vetenskapliga rön och genom bredare och djupare diskussion i samhället – detta då i motsats till religionens heliga skrifter, som i sig är oföränderliga. Låt vara att de religiösa samfunden kring dem förändras.

Dilemmat sex och kyrka

– Den humanistiska etiken är i ständig utveckling, och skapas av den mänskliga gemenskapen, medan den religiösa etiken alltid ligger några steg efter i utvecklingen. Ta till exempel samlevnadsfrågor, där sekularismen har liberaliserat umgänget innan äktenskapet och överhuvudtaget möjligheten att umgås både socialt och sexuellt utanför äktenskapsinstitutionen, till exempel möjligheten att bo tillsammans utan att gifta sig. Då det gäller sexualupplysning har religionen en verkligt mörk historia bakom sig, och på ett internationellt plan fortsätter den på många håll lika mörk i dag, säger Ylikoski.

Den religiösa etiken hänger efter  eftersom den alltid tvingas nöta de liberala, sekulära reformerna mot en konservativ tradition som baserar sig i ett i grund och botten oföränderligt källmaterial.

– De personer som föds in i den religiösa gemenskapen förändras naturligtvis med sin tid, men kyrkan sitter liksom på två pallar då den å ena sidan i media gärna visar upp sina liberala representanter, men å andra sidan i beslutsfattandet väljer den konservativa vägen.

Som exempel på detta lyfter Ylikoski fram diskussionen kring den nya äktenskapslagen, där kyrkostyrelsen trots hård press från ett samhälle som med överväldigande majoritet ansåg att homosexuella bör ha samma rättigheter som heterosexuella ändå valde att inte godkänna kyrklig vigsel av personer av samma kön.

– Jag förnekar alltså inte att kyrkan skulle göra mycket gott, men ett gott samhälle gör mycket mer gott. Ett jämlikt, fritt och rättvist samhälle gör det lättare för människan att utföra goda handlingar.

Historiskt, säger Ylikoski, så har den kristna kyrkan ofta ställt sig diametralt på den motsatta sidan av dessa dygder, och snarare fungerat som en stödorganisation för brutala och repressiva auktoritära styren.

– Franska revolutionens efterlysning av ”frihet, jämlikhet och broderskap” var ju på sätt och vis också en protest mot en kyrka som stödde ett förtryckande samhällssystem.

Kyrkan inte en välgörenhetsorganisation

Däremot kan kyrkan spela en oerhört viktig roll i samhällen där de progressiva idealen inte kommer till sin rätt, påpekar Ylikoski.

– I samhällen som inte är fria, demokratiska och rättvisa, och där det förekommer olika typer av förtryck, kan religionen vara det enda legitima sättet att samla folk.

Men också i demokratiska välfärdsstater som Finland uppger sig till och med många icke-troende höra till kyrkan ”för att den ju ändå gör så mycket gott”. Visst gör den, säger Ylikoski, men omfattningen av kyrkans välgörenhetsarbete överdrivs ofta, inte minst i medierna.

– Till exempel då det har inträffat en tragedi nämns det alltid i medierna att ”kyrkorna öppnar sina dörrar för krisarbete”. Det som man glömmer att nämna är att Finland redan har en sekulär krisorganisation som rullar igång varje gång en krissituation inträffar. Visst är det trevligt att man kan gå till kyrkan och få stöd av församlingarna, men nog är det ju viktigare att personer som råkat ut för en traumatisk upplevelse får prata med riktiga krisexperter som är anställda för ändamålet. Det görs så mycket ”riktigt” krisarbete hela tiden att det glömmer man bort att ens berätta i medierna.

Medierna får sig upprepade gånger med sleven då Esa Ylikoski talar. Ett annat exempel är att medierna enligt honom älskar att lyfta fram den välgörenhet som diakonissaanstalten gör i form av ekonomiskt stöd till mindre bemedlade.

– Jag kollade här för en tid sedan upp att diakonistiftelsen betalar ut 1,3 miljoner euro i ekonomiska bidrag årligen. Vet du hur stor del av den evangelisk-lutherska kyrkans budget det är? 1,3 promille! Vi talar alltså inte ens om procenter här, utan promille.

Riktigt så enkelt går det förstås inte att mäta kyrkans välgörenhet: summan som kyrkan betalar i direkt välgörenhet i Finland har de senaste åren legat på drygt 20 miljoner euro, och en grov uträkning gjord av teamet bakom tjänsten eroakirkosta.fi uppger att inräknat administrativa kostnader, torde kring 10 procent av den evangelisk-lutherska kyrkans utgifter gå till välgörenhet. Det skulle betyda ungefär 100 miljoner euro av en totalbudget på en miljard. Men också dessa hundra miljoner är en relativt liten summa i jämförelse med den ”välgörenhet” som den offentliga sektorn i Finland sysslar med. I skrivande stund publicerar till exempel brittiska The Guardian en artikel om Finlands ”Bostad först”-initiativ med fokus på att avskaffa bostadslösheten i landet, som enligt artikeln kostat den offentliga sektorn kring 250 miljoner euro.

– Men att lyfta fram diakoniarbetet i offentligheten är naturligtvis ett effektivt sätt för kyrkan att få nya medlemmar, säger Ylikoski.

Att kyrkan ens sätter en del av sina pengar på välgörenhet är välkommet, menar han, men om det är välgörenheten som får folk att stanna kvar i kyrkan trots att de är icke-troende, så finns det organisationer som förvaltar ens bidrag betydligt effektivare.

– Finland har i dag kring 30 sekulära välgörenhetsorganisationer som använder en betydligt större del av bidragen till välgörenhet än kyrkan.

Koti, uskonto, isänmaa

Överhuvudtaget är idén om godhet via välgörenhet en skev en, upprepar Ylikoski.

– Många tycker att det är trevligt att ge pengar till välgörenhet, men helvetiskt att betala skatter. De här finns framför allt inom partier som förespråkar en framgångsideologi, som Samlingspartiet och Sannfinländarna.

– Och bland de här partierna finns det säkert också en hel del lojala kyrkomedlemmar, tillägger Ylikoski, med en hänvisning till att det är de konservativa partierna som tenderar att lyfta fram kyrkans betydelse i samhällsbygget, till exempel med den populära sloganen ”koti, uskonto ja isänmaa” (hem, religion och fosterland).

Det är samma partier, säger han, som brukar motsätta sig höjda skattemedel för att stöda samhällets utsatta och en institutionalisering av  ”godheten” genom lagar och förordningar;

– Om jag nu får uttrycka mig lite så här vänstervridet. Jag talar nu som privatperson, och min ståndpunkt representerar inte Fritänkarna eller alla religionslösa.

Problemet med den kyrkliga ”godheten” är alltså just den att den baserar sig på en välgörenhetsprincip, snarare än en institutionaliserad lagbundenhet, och samtidigt är det en godtycklig godhet som inte nödvändigtvis baserar sig i den allmänna uppfattningen om rätt och fel, utan i en konservativ tradition utan förnuftsliga motiveringar. Det här är en av orsakerna till att Fritänkarna ser det som problematiskt att den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande åtnjuter en statskyrkoaktig ställning i Finland. Till skillnad från övriga ideella samfund har kyrkan beskattningsrätt och så gott som monopol på begravningsverksamheten. En reform av religionsundervisningen är något som Fritänkarna länge lobbat för.

– I dagens läge är det nämligen inte ens möjligt för ett barn som hör till kyrkan att välja ämnet livsåskådning i skolan i stället för religion.

Från officiellt håll har man försvarat den obligatoriska religionsundervisningen med att den inte är konfessionell, men enligt Ylikoski har det ingen betydelse, den bidrar fortfarande till en form av indoktrineringseffekt som ger den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland en maktposition som den enligt sekulära värderingar inte borde kunna göra anspråk på.

– Och här vill jag göra klart att jag inte beskyller kyrkan för situationen. Kyrkan har ett missionsuppdrag som den fullföljer, och vi kan inte klandra religiösa samfund för att de försöker rekrytera medlemmar. Det är på riksdag och regering som ansvaret faller. Om vargen äter fåren, så är det inte vargens fel, utan herdens. N

Foto: Janne Wass

Liten ordlista om icke-tro

  • Religionslös. Person som inte tillskriver sig en religiös tro.
  • Teist. Från grekiskans ”theos” (gud): Person som lever enligt principen att det finns en gud eller högre makt.
  • Ateist. Från grekiskans ”a” (utan) och ”theos”: ”Utan gud”. Person som lever enligt antagandet att det inte finns en gud. Betyder tvärtemot en allmän uppfattning inte att (alla) ateister förnekar den teoretiska möjligheten av en guds existens.
  • Agnostiker. Från grekiskans ”a” och ”gnosis” (kunskap): ”Utan kunskap”. En filosofisk ståndpunkt enligt vilken det är omöjligt att bevisa en guds existens eller icke-existens. Begreppet tar alltså inte ställning till en persons tro eller icke-tro, trots att det är en vanlig missuppfattning att agnostiker ”velar” i sin trosuppfattning.
  • Antiteist. En person som kategoriskt förnekar existensen av en gud, och/eller ställer sig i aktiv opposition mot religion.
  • Sekulär. Från latinets ”saeculum”: Något som är världsligt eller icke-religiöst.
  • Sekularism. En övertygelse om att religion inte bör påverka politik och samhällsutveckling.
  • (Sekulär) humanism. En filosofisk ståndpunkt som förespråkar förnuft och etik samt förkastar tron på övernaturliga fenomen eller lagar.
  • Skepticism. En livshållning som innebär att man inte utan granskning tar något påstående för sanning. Många religionskritiska väljer att kalla sig för skeptiker.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.