Hur länge är åtta år? Allt kortare. Jag minns fortfarande när jag såg det första avsnittet av Game of Thrones, hur chockad jag blev då en pojke blev utslängd ur ett torn. Det var typ igår. Jag minns hur folk diskuterade om spekulativt sex och våld, om bara bröst och usel kvinnobild, om hur huvudrollsinnehavarna plötsligt mördades. Sedan blev det världens populäraste tv-serie, sedd i 120 länder, makt och politik för hela slanten. Den gav till och med i sina white walkers en metafor för klimathotet.
Människor idag har olika serier som de definierar sig och sin tid med: Breaking Bad, Mad Men, The Handmaid’s Tale, nu alldeles nyligen den utmärkta Chernobyl ur vår närhistoria. Ett tecken på en exceptionell serie är att den hela tiden rör sig i en dramatisk båge mot sin upplösning – och när den kommer är den given, perfekt. Så gjorde Mad Men. Lika elegant var sannerligen inte GoT – men kanske slutet gör att serien fortsätter provocera fram diskussioner, att den inte glöms bort, att folk kan fortsätta drömma om alternativa slut?
Varje åskådare är kanske besviken på sitt eget sätt: för mig var den stora utopin Daenerys, en renhjärtad politisk dröm om att befria slavarna, som kunde bli verklighet tack vare hennes drakar. Men sådana drömmar får aldrig finnas fullt ut på film, de måste alltid bli fanatiska och farliga. Där vinner alltid familjen, den lilla människan, det konservativa ”så har det alltid varit och så ska det förbi”.
En dag ger förhoppningsvis George R.R. Martin det slutgiltiga slutet. Men svaret var givet då Tyrion i det sista avsnittet i sitt långa tal frågade: vad är det mäktigaste av allt? Berättelsen. Så svarar alltid (och kanske bara?) en författare.
Fantasy är inte min genre. Det som fascinerar mig med film är dess närhet till verkligheten, att kameran kan riktas ut i världen. Men när jag ser en GoT-dokumentär blir jag rörd. En filmuppsättning är många människor som leker. När de leker fantasy måste allting tillverkas, varje liten odöd och varg. Rader på rader av pälsar och rustningar och stövlar. Masker och svärd och gröna skärmar och drakar. Statister och stuntmän och skådespelare och en sympatisk kille som är ”head of snow”, hela hans arbete är att tillverka snö av papper och vatten.
Varje episod är som en film men filmad med samma tidspress som på tv: ”Det måste ta slut nu, för vi hade inte klarat att göra det större.” Ett King’s Landing som hade byggts upp i sju månader sprängs sönder under en episod. Medelålderskvinnor som är vänliga och koncentrerade och arbetar intill förtvivlan och svär som borstbindare. Och hemmet är staden Belfast, en plats som känner galna maktspel, släktlojaliteter och dåliga förlorare. En guide skämtar: ”When did the Troubles start? It was when Jaime Lannister threw Bran Stark from a tower…”
Det som GoT gav världen var ett persongalleri, roliga repliker, ett nystan av berättelser. Nu när vi snart får en regering: vem kan låta bli att placera in förhandlingarna och personerna i fiktionen? Li Andersson är självklart Daenerys (med röstetal som drake), Antti Rinne kan visa sig vara Ned Stark (om regeringen blir kort), och Juha Sipilä har redan jämförts med Littlefinger men har klara drag av Cersei. Anna-Maja Henriksson är Brienne of Tarth och Pekka Haavisto den grånade Tyrion på slutet. Och så fortsätter fiktionen att påverka världen.
