Vem är folket och vad gör vi när marknaden inte kan lösa våra problem?

av Tom Karlsson

I boken Till vänsterpopulismens försvar utgår Chantal Mouffe från att postpolitiken, nyliberalismens politiska representation, har förlorat sin legitimitet och nu står de västerländska demokratierna inför ett ”populistiskt ögonblick”. Kampen står mellan vänster- och högerpopulismen, och det som skiljer dem åt är om de definierar ”folket” – utgående från etnicitet eller klass.

Under de senaste veckorna har jag hunnit fundera på riksdagsvalet och samtidigt läsa Chantal Mouffes bok Till vänsterpopulismens försvar. Trots att boken – eller pamfletten, om man kan kalla den så – naturligtvis inte handlar om valet i Finland, är den ändå en bra utgångspunkt för en analys av vad som händer i finländsk politik.

Det påstås att valet var en seger för de rödgröna partierna och jag vill inte vara dysterkvisten som tar glädjen ur resultatet. Faktum är ändå att resultatet för socialdemokraterna och Vänsterförbundet endast var en seger jämfört med det senaste riksdagsvalet, som var en ren katastrof. Valet var faktiskt det näst sämsta genom tiderna för de här partierna, så någon ”jytky” var det inte.

För De gröna var det ett framgångsval, hur man än ser på saken. Centerpartiet, som mer än något annat parti svikit sina traditionella väljare, drabbades av en fullständig kollaps. Högerpartiet Samlingspartiet och det högerextrema Sannfinländarna höll inte bara sina ställningar, utan gick framåt. Jussi Halla-aho blev landets mest populära politiker, trots att alla känner till hans rasistiska och fascistiska åsikter. Vad är det som sker i den finländska politiken?

Postpolitiken är över

I sin senaste bok utgår Mouffe i sitt resonemang från att postpolitiken, nyliberalismens politiska representation, har förlorat sin legitimitet. Den kan inte uppfylla de begär den skapat och haft behov av att utnyttja.

Postpolitiken sammanförde thatcherism med blairism, konservatism med liberalism och socialdemokrati. De traditionella maktpartierna närmade sig varandra och konflikterna dem emellan var främst ett spel för gallerierna. Valen kom och gick, regeringarna kom och gick, men politikens essens bestod. Politiken, som en strid mellan ideologier, hade lämnat politiken.

Medborgarnas intresse för partierna minskade och värst drabbades vänstern. Traditionella socialdemokratiska arbetare såg inte längre partiet som sitt och hoppade av. Det uppstod ett politiskt vakuum och i detta började de nya partier dyka upp som kallas populistiska. Det var fråga om en högerpopulism, med vaga gränser mot rasism och fascism. Bränslet för dessa var kritiken mot globaliseringen och invandringen. De drog upp en skiljelinje; folket ställdes mot eliterna, men det var ändå inte den ägande klassen man såg som en elit, utan snarare de intellektuella, ”kulturmarxisterna”.

Vänstern nere men inte ute

Det här perspektivet är allmänt känt. De politiska motsättningar som uppkommit har bestått av konflikter mellan centrism och högerpopulism. De gamla partierna har i sin rädsla för populismen allt tätare klamrat sig fast vid varandra i något slags mittfält, med utspel högerut i hopp om att stävja väljarflykten till det populistiska lägret. På så vis har tyngdpunkten glidit allt brantare högerut. Vänstern, som vi känner den, har förlorat slaget och måste nu börja omforma sig och finna en ny legitimitet.

Socialdemokratin och vänstern hade alltför mycket kommit att bli en del av makten, i stället för att representera motståndet. Men ännu är det inte dags att räkna ut vänstern. Det kan man till exempel se i intresset för en ny ”vänsterlitteratur”, som försöker utarbeta strategier för ett nytt motstånd. Hoppet ställs ofta till en annan vänster som Mouffe vill kalla för ”vänsterpopulism”.

Mouffe analyserar denna rörelse, samtidigt som hon aktivt inspirerar delar av den. Det är kanske inte så mycket nytt hon kommer fram med i den här boken. Det mesta känns ganska självklart, men hon för fram det självklara med ett nytt språkligt verktyg. Boken har kritiserats för att hon ger sin vänsterpopulistiska samhällsteori en överdimensionerad filosofisk grund och det kan jag nog hålla med om. Men, det är också intressant att se hur hennes filosofiska begrepp grundas i praxis, i den politiska kampen.

Populistiskt ögonblick

Kärnan i Mouffes samhällsteori är hennes påstående att vi står inför ett ”populistiskt ögonblick”. Den nyliberala hegemonin sviktar och öppnar för radikala förändringar. Världen hotas av klimat- och miljökatastrofer och måste mötas med nödvändiga förändringar som marknadsideologier saknar verktyg för att genomföra. Mouffe anser att den kommande politiska kampen kommer att föras mellan höger- och vänsterpopulister. Vi vet vad högerpopulismen innebär, men vad menar hon då med en vänsterpopulism?

Populismen innebär att man sätter sin tilltro till ”folket” i motsats till ”eliten”. Skillnaden mellan höger- och vänsterpopulismen ligger i hur de konstruerar detta ”folk”. Högerpopulisterna utgår från ras, nationalitet och etnisk bakgrund, medan vänstern naturligtvis mera betonar klasstillhörigheten.

Mouffe ställer sig ändå kritisk till en ”klassessentialism”, en alltför dominerande betoning av klass. Ett av grundelementen i hennes teori är ett ”antiessentialistiskt perspektiv”, som omfattar en mångfald av olika kamper för rättvisa och frihet – en bukett av kamper, innehållande en rik variation av rörelser, som feminism, miljö­- och klimatrörelser, fredsrörelser, invandrarkamp med mera.

Mouffe uppmanar dessa rörelser att etablera ”ekvivalenskedjor” för att åstadkomma en gemensam vilja och en expansiv hegemoni. Det är så hon uttrycker sig, och det vore möjligt att säga det enklare. Tidigare talades det mycket om att skapa en rörelse av rörelser och det är väl nog också här Mouffe har sin utgångspunkt. Skillnaden är att hon vill ta steget ut och skapa ett parti av rörelser, ett vänsterpopulistiskt parti. Hon anser att det är enda sättet att hindra högerpopulismen att bli hegemonisk.

Tredje vägen är död

Men hur skulle ett sådant parti profilera sig? Alla partier i mitt- och vänsterfältet påstår sig kämpa för dessa samma värden. Dessutom finns det miljöpartier, feministpartier, djurrättspartier och en massa andra partier som slåss om anhängare. Detta fokus på politiskt korrekta teman lämnar på så vis ett helt fält av missnöjda och bittra människor åt högerpopulisterna. Det kunde man se tydligt i riksdagsvalet i Finland, där Sannfinländarna lätt kunde plocka röster av folk som bara vill äta sin korv och köra sin bil i lugn och ro. Men, det är kanske inte det Mouffe menar. Hon vill vara klar i sina begrepp, men i fråga om praxis är hon mindre klargörande.

Å ena sidan menar hon att socialdemokratin, som vi lärt känna den i dess postpolitiska fas, är död och att det är rörelser som Podemos som står för den relevanta vänsterpopulismen. Samtidigt tycks hon ändå se positivt på en slags traditionell socialdemokrati, som Jeremy Corbyns Labour står för. Kanske hennes vänsterpopulism ändå inte står så främmande för en gammaldags socialism, utan dess klassessentialism.

De mest renodlade vänsterpopulistiska partierna i dag är kanske Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Trots att Syriza fick regeringsmakten, lyckades partiet ändå inte få någon större förändring till stånd i landet. Makten finns inom ekonomin, vilket Mouffes resonemang inte uttrycker tillräckligt väl.

Som många andra mindre vänsterpartier tycks Podemos bli ett stödparti till den socialdemokratiska vänstern. Ett tredje populistiskt parti, som på många vis liknar vänsterpopulismen är Femstjärnerörelsen i Italien, som nu regerar tillsammans med högerpopulister och nyfascister och långt på deras villkor.

Man kan ju också fråga sig om vänsterpartierna (de som ligger vänster om socialdemokraterna) i dag står för en överbetoning av arbetarklassen. Ofta påstås ju tvärtom att partierna övergivit klasskampen och istället sysslar med identitetspolitik. Men ser vi på Vänsterförbundet i Finland tycker jag att det står ganska nära det antiessentialistiska perspektiv som Mouffe förespråkar, och annars också har mycket gemensamt med det hon betraktar som vänsterpopulism.

Konflikt definierar

Ett annat centralt begrepp hos Mouffe är en ”agonistisk demokratiuppfattning”. Det innebär att då man försöker definiera ett ”folk”, ett ”vi”, som politiskt subjekt, måste man göra det i konflikt mot en motståndare. För vänsterpopulismen är motståndaren såväl den postpolitiska centrismen som högerpopulismen. Parlamentet är, enligt Mouffe, inte den enda arenan för folkets kamp mot oligarkin, men hon ser den som den mest centrala.

Det agonistiska alternativet befinner sig mellan reformism och revolution. Man godtar den parlamentariska demokratin och definierar här en motståndare, inte en fiende, på denna politiska arena. Kanske man kan säga att den sociala klasskampen är revolutionär då arbetarklassens frigörelse kräver att kapitalisterna, som klass, ska krossas. Däremot vill den inte utplåna sina ideologiska motståndare.

Det är alltså fråga om en radikalisering av den reformistiska politiken, så att den strävar mot verkliga, kvalitativa förändringar. Om till exempel SDP ingår ett regeringssamarbete med Samlingspartiet i Finland är det inte fråga om ett agonistiskt alternativ. Då är det istället fråga om ett sista försök att hålla fast vid den nyliberala linje som varit fatal för den socialdemokratiska rörelsen.

Kulturen central

En del av Chantal Mouffes resonemang bygger på Antonio Gramscis teorier om kulturell hegemoni och hon ger därför också kulturen en viktig roll. Politiska rörelser bygger ofta mer på affekt än på analys och det vet högerpopulisternas ledare mer än väl. De klarar av att utnyttja rädslor som finns bland folket och bygga sin diskurs utifrån dem.

Mouffe menar att affekt endast kan övervinnas genom ännu starkare affekt och det är här konsten kan ha stor betydelse. Man kan ju se på den stora betydelse den progressiva musikrörelsen hade på 1970-talet.

Det är kanske just på gator, torg och i populärkulturen man kan skapa en ny demokratisk, socialistisk (eller om man vill kalla det vänsterpopulistisk) hegemoni. En hegemoni som sedan också skulle sprida sig till politikens parlamentariska fält. Så, det gäller bara att stärka aktivismen och etablera ekvivalenskedjor. N

Chantal Mouffe:
Till vänsterpopulismens försvar.
Tankekraft förlag, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.