Apan i den första scenen i Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey lyfter ett ben från ett dött djur för att använda det som vapen mot en annan apa. Med denna bild iscensätts kriget i vår värld, det får ett bildspråk, en kontext, ett sammanhang.
Fredspristagaren Barack Obama, som kommer att gå till historien som president i ett land i permanent krigstillstånd, argumenterade då han tog emot priset i Oslo för krigets nödvändighet, om kriget som en kulturell företeelse, som civilisationens yttersta verktyg.
Hans efterträdare Donald Trump verkar se kriget som en nödvändighet för att hålla den amerikanska ekonomin igång. Redan Dwight D. Eisenhower varnade i sitt tal då han avgick som president 1959 för att det amerikanska civilsamhället riskerade att hållas gisslan av det militärindustriella komplexet: “Vi måste i statens rådsplägningar vara på vår vakt mot att det militärindustriella komplexet förvärvar sig obefogat stor makt, vare sig det söker denna eller inte. Risken för en katastrofal överföring av makt i fel händer existerar och kommer att bestå” (reds. övers.).
Som general och senare president var Eisenhower bekant med hur täta förbindelser som finns mellan industrin och det militära.
Jag vet inte vilket kön Kubricks apa hade. Det finska språket har ett förträffligt sätt att bortdefiniera kön, med sina könsneutrala pronomen, som hän och he. Det är annars männen som kallas alltid för krigets herrar, eller warlords, ett ord som används idag för att klassificera beväpnade banditer i Afrika och Afghanistan.
Honan av den mänskliga arten är svagare än hanen fysiskt och kan producera avkomma, barn, det vill säga biologin har givit till honan en mycket könsspecifik roll. I de primitiva samhällen där människan var jägare och samlare fick mannen jaga och kvinnan samla och bevara.
I kriget var kvinnor och barn ett lätta byten, Bibeln är fylld av grymma berättelser där Israels mäktige gud Yahve beordrade sina bekännare att döda och plundra och att slakta kvinnor och barn, släktens bärare. Bland ursprungsfolken i Kanada och Brasilien lär det ha funnits matriarkala kulturer där kvinnorna styrde och där odlingar och språket blomstrade.
Men vi vet lite om dessa kulturer, det enda vi har kvar är männens beskrivningar av slag och erövringar, av imperier byggda av slavar och av krigsfångar.
Mesopotamien, Persien, Grekland, Egypten, Judeen, Rom, Spanien, Portugal, England, Tyskland, Frankrike, historien verkar vara ett oändligt krig med lite fred emellan.
De kvinnor som deltog i krigen slog som män. Den grekiska mytologins amazoner fruktades av alla, de fick manliga attribut och var lika hänsynslösa som sina fiender. Jeanne d’Arc fick bära en manlig rustning för att accepteras av den franska armén och hon brändes på bål för att hon brutit ett tabu: hon har blivit en man, hon har gömt sitt kön bakom en mans beklädnad.
Transkönade och transvestiter straffades med döden i de många samhällen, det var bara i karnevalen som män och kvinnor tilläts byta kläder med varandra. Krigarklassen försvarade svartsjukt sina privilegier och alla överträdelser dömdes som djävulens verk.
Många av de kvinnor som dödades som häxor på medeltiden hade ertappats med manliga kläder, ett klart tecken om deras samröre med Satan.
Det var bara nunnor som undantogs, bakom klostrets trygga murar kunde kvinnorna skapa världar där krig och erövringar bannlystes. Starka abbedissor som Hildegard von Bingen stod för säkerhet och kontinuitet i en värld där gränser och lojalitet ändrade skepnad så ofta.
Under Renässansen blev kvinnorna onåbara madonnor, som skulle dyrkas och besjungas. Dante Alighieris Den gudomliga komedin gör Beatrice till en helgon, hon och jungfru Maria styr himlen och den manliga och krigiske Yahve har efterträtts på den gudomliga tronen av sonen, en kärleksfullare figur, en androgyn varelse som är både man och kvinna, människa och gud.
Moderniteten och den industriella revolutionen krävde starka och självständiga kvinnor, de skulle arbeta vid sidan av sina män, de kallades till fabrikerna och när mänen drog ut i krig det var kvinnorna som stod på hemmets barrikader. Den socialistiska revolutionen i Ryssland befriade kvinnorna från kvinnorollens traditionella sfär, barnhemmet och staten som uppfostrare skulle ersätta familjen. Alexandra Kollontaj, Fredrika Bremer, Ellen Key, Bertha von Suttner, freden är den nya kvinnans diskurs.
Det är bara i freden som moderniteten kan byggas ut. Men moderniteten är paradoxens tidsålder och det är bara krig och vapentillverkning som får industrin att blomstra.
Idag står vapenhandel för en stor del av världens ekonomi. Trots att kriget i Jemen har fördömts av FN säljer Frankrike, Italien och Sverige vapen som används i kriget. EU:s politiska chef, italienskan Federica Mogherini, har uttalat sig skarpt om kriget, men har inte kunnat påverka de europeiska vapentillverkarnas affärer med Saudiarabien och Israel.
