Nu har skattebetalarna stött arbetsgivarna tillräckligt

av Janne Wass

Centralorganisationen för arbetsgivarna, Finlands näringsliv (EK), meddelade i måndags att organisationen vill förlänga det så kallade kiky-avtalets tisdfrist för obetalt övertidsarbete. I samband med att konkurrenskraftsavtalet ingicks mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna 2016 beslöts att arbetstiden för arbetare i Finland skulle förlängas med en halv timme i veckan, alltså 24 timmar i året, utan ekonomisk kompensation. I ekonomiska termer handlade det alltså om en interndevalvering, det vill säga en nominell sänkning av lönerna. Enligt arbetsgivarsidan, uppbackad av Sipilä-regeringen, behövdes arbetstidsförlängningen för att höja Finlands konkurrenskraft, vilket i sin tur enligt olika uträkningar från regerings- och arbetsgivarsidan skulle ha en sysselsättande effekt för allt mellan 20 000 och 45 000 personer.

Avtalet ingicks som känt under bildligt pistolhot från Juha Sipiläs SSS-regering, som varnade att den utan ett avtal skulle tillkännage ytterligare 1,5 miljarder euros nedskärningar och backa från redan avtalade skattereformer. Enligt avtalet skulle den förlängda arbetstiden vara i kraft i tre år, alltså fram till hösten 2019. Nu meddelar alltså EK att organisationen vill förlänga tidsfristen, trots att både sysselsättningen förbättrats och ekonomin vuxit.

Regeringen Sipiläs sysselsättningsåtgärder och hur väl de i verkligheten har fungerat är frågor som är nära förknippade med kiky-avtalet, men vi ska inte nu gå närmare in på dem. Det centrala här är att arbetsgivarsidan nu försöker normalisera en undantagsåtgärd som i praktiken fungerar som en resursöverföring från arbetstagarna till arbetsgivarna. Regeringen Sipilä stoltserade med att den nådde det sysselsättningsmål som den eftersträvade, likaså med att kiky-avtalet hade den positiva effekt på ekonomin som högern hoppades att det skulle ha. Man kan visserligen ifrågasätta båda påståendena, men sett ur EK:s och Sipilä-regeringens perspektiv, var avtalet framgångsrikt. Och om målet med avtalet nu har nåtts, kan man fråga sig varför det behöver förlängas.

Det är naturligtvis naivt att klandra EK för att organisationen gör sitt jobb, det vill säga företräder sina medlemmars intressen, och som arbetsgivare inom den privata sektorn är medlemmarnas intressen i första hand att skapa vinst för sina företag. Men det man måste minnas vilken funktion EK har: EK:s uppgift eller intresse är inte att främja sysselsättningen i Finland, den finländska statens ekonomiska tillväxt eller den offentliga sektorns budgetbalans. EK:s uppgift är att främja arbetsgivarnas intressen, precis som fackförbundens uppgift är att främja arbetstagarnas intressen. Men EK kan naturligtvis inte presentera sina ställningstaganden för den breda allmänheten med rubriker som ”Med dessa åtgärder kan företagsägarna maximera sin profit”.

Ingen torde förneka att det är bra för Finland om det går bra för finländska företag, men det här är inte en kategorisk sanning – allt hänger naturligtvis på med vilka medel företagen driver vinst och vilka strukturer som implementeras för att säkerställa att en del av denna vinst distribueras till folket.

På högerhåll är det vanligt att använda uttryck som ”vinsten måste produceras innan den kan distribueras” som ett argument för till exempel låg företagsbeskattning och svagt arbetarskydd. Underförstått att bara det går bra för företagen, kommer nog också folket att få ta del av kakan. Trots att ingen i dag längre använder uttrycket ”trickle-down economics”, är det just vad det är fråga om. Till och med forskning från traditionellt nyliberala IMF har senast 2015 visat att denna modell inte fungerar: en bred utredning visade att då samhällets rikaste blir rikare, tenderar BNP att sjunka, medan BNP stiger då samhällets fattiga blir mindre fattiga.

I praktiken innebär kiky-avtalet i allmänhet, och den förlängda arbetstiden i synnerhet, att medel- och låginkomsttagare i Finland har blivit fattigare, om inte nominellt så åtminstone relativt. Förutom den förlängda arbetstiden, innebar avtalet också en frysning av lönenivån samt nedskärningar i den offentliga sektorns semesterersättningar med 30 procent. En del av arbetspensions- och socialskyddsavgifterna överfördes dessutom från arbetsgivarna till arbetstagarna, vilket var ytterligare en rent konkret resursöverföring från arbetare till ägare.

Föga överraskande har den privata sektorns resultat in Finland förbättrats under de senaste åren – även om de flesta nationalekonomer som inte är förknippade med högerpartier, banker eller arbetsgivarorganisationer påpekat att utvecklingen har mer att göra med de internationella konjunkturerna än med några åtgärder som tagits i Finland. Varför någon som arbetar på en kommunal socialbyrå och har gått miste om lönejustering och semesterersättning, tvingas arbeta mer för samma lön och dessutom betala högre socialavgifter ska glädjas över den privata sektorns större vinster kan ändå framstå som ett mysterium. Speciellt om det blir så som EK vill ha det: att undantagsåtgärderna blir permanenta. Om EK nu vill fortsätta med arbetstidsförlängningen trots att Finlands ekonomiska kurva pekar uppåt – för att det inte ännu går tillräckligt bra – när kommer vi då till den situationen att det går tillräckligt bra? Någonsin?

Det här är dessutom bara ett led i en längre utveckling. Flera åtgärder har under de senaste åren gjort som i praktiken har fungerat som resursöverföring från arbetstagare och skattebetalare/staten till privata arbetsgivare. Kiky-avtalets överföring av socialskyddsavgifter till arbetstagarna betyder i praktiken att de finländska företagen vunnit en miljard euro årligen – en direkt tagits av arbetsgivarna. Det här är inte heller den första sänkningen av arbetsgivarnas andel av socialskyddsavgifterna. Sedan 2003 har företagens andel sjunkit från 41 procent till 32 procent, alltså nio procentenheter, som i dag i stället betalas av staten eller arbetstagarna själva. Mellan 2003 och 2017 har det inneburit en närmare fem miljarder euros resursöverföring till företagen.

Vidare: 2010 överfördes ansvaret för folkpensionsavgifterna från arbetsgivarna till skattebetalarna. Det innebär ytterligare en miljard per år. 2014 sänktes samfundsskatten med 4,5 procentenheter. Det betyder också nästan en miljard per år.

Arbetsgivarsidan lovar ”sysselsättande inverkan”, men vad händer i praktiken? Se bara på vårdföretaget Pihlajalinna, som denna vecka meddelade att 180 av dess tjänster försvinner, i huvudsak genom uppsägning. Detta trots att företagets ekonomiska kurva stiger spikrakt uppåt, och det under årets andra kvartal meddelade om en rörelsevinst på över två miljoner euro. Enligt Pihlajalinna är tillväxten inte ”tillräckligt snabb”. Det vill säga företagets aktieägare vill ha ännu större utdelning.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.