Vänsterns vindar blåser från olika håll, men åt samma väderstreck

av Nina Fellman

Ålands socialdemokrater är ett paraplyparti som omfattar alla nyanser av rött. Kanske tycker någon att det bara blir klappagröt av det hela, men i regeringsställning har partiet fått saker och ting till stånd, skriver minister Nina Fellman.

Ibland när en travar in till en finländsk minister eller sätter sig vid bordet på ett nordiskt möte kan en känna sig lite liten och dum. Det skakar en snabbt av sig som minister i Ålands landskapsregering. Det finns ett jobb att göra.

Åland är en lätt absurd och fantastisk konstruktion, en övning i regionalt självbestämmande sedan 1921, en autonomi med egen lagstiftning för 30 000 människor.

Vad har då den åländska vänstern att tillföra? Vi i vårt inkluderande socialdemokratiska paraplyparti omfattar miljövänstern, kapitalismkritiken, gråsossar, blekrosa välfärdskramare och den intellektuella kulturvänstern, och det är vi som står för det enda alternativet till ett helt borgerligt Åland.

Vårt åländska samhälle är rikt. Vi har ingen skuldsättning på landskapsnivå, en arbetslöshet på kring 3 procent, hög sysselsättning, och en god kvalitet på vård, skola och omsorg. Vad finns det mer att göra?

Frågan är förstås retorisk. Även om Åland är ett rätt egalitärt samhälle där alla går i samma skolor och i hög grad anlitar samma offentliga sjukvård, finns det orättvisor. Det finns fattigdom, det finns missbruk (ålänningar har extremt god tillgång till alkohol, och det märks), det finns psykisk ohälsa.

Östersjön en vattendelare

Vår största samhällsutmaning är att på ett socialt rättvist och hållbart sätt göra den absolut nödvändiga gröna omställningen för klimat och miljö. Det är svårt, för att vi är så rika, inte alla som individer, men som samhälle. Vi är storkonsumenter av saker som produceras ohållbart i låglöneländer, mat som transporteras över hela klotet, kläder som utarmar jordar och kräver absurda mängder vatten. Vi bor i alldeles för stora hus, med en spridd bebyggelse och dålig koll på att planera vårt byggande tillsammans.

Här finns det klara skiljelinjer mellan socialdemokraterna de borgerliga partierna, som menar att vi först måste tjäna ihop pengarna för en omställning, och sen genomföra den. Som om det vore en vara som finns på hyllan i nån samhällssystembutik, och inte en både svår och smärtsam förändring av hur vi lever, bygger och konsumerar.

Fiskodlingarna är ett exempel; omstritt, svårt och samtidigt ganska uppenbart. Östersjön är en grund balja med oerhörda mängder näringsämnen och dåligt inflöde av saltare vatten. Den globala uppvärmningen gör situationen än mer prekär.

De lokala åländska utsläppen gör ingen skillnad för helheten, men just där vi är, är det skillnaden mellan alggröt alla dagar och rent vatten ibland.

Dessutom kan vi omöjligt kräva av andra det som vi inte är villiga att göra själva.

Fiskodlingsnäringen är den viktigaste arbetsgivaren i flera av våra små skärgårdskommuner, och arbetskraften är övervägande inflyttad, människor som kommit till Åland för att jobba, bildat familj, köpt hus, skuldsatt sig.

I fyra år har en ny vattenlag varit under arbete. Den kommer inte att antas, för att vi inom vänstern är det enda partiet i regeringen som hade vågat ta steget nu. I det förslag som ligger sägs att ingen verksamhet får bedrivas som ytterligare försämrar vattenkvaliteten. Det betyder stopp för expansion vars utsläpp inte kan kompenseras genom andra miljöåtgärder.

Några lätta lösningar finns inte.

Mitt är mitt

En annan viktig skiljelinje mellan höger och vänster är inställningen till ägandet, till mark och vatten. Just nu pågår en livlig debatt, både inom staden Mariehamn och i landskapet i stort, kring vad planering är till för och vad den ska skydda.

Det finns, sprunget ur det gamla feodala bondesamhället, en stark övertygelse om att mitt är mitt, och ingen annan ska komma och bestämma. Vill jag gräva sönder ett forngravfält, vill jag bygga hus dit ingen samhällsteknik är dragen, vill jag exploatera de finaste stränderna eller riva ett k-märkt hus i staden, då ska jag få det, för det är mitt.

Mot det finns dels det moderna samhällets ekonomiska och tekniska behov av enhetlighet, helhetslösningar för vatten och avlopp, optimala placeringar för boende, industri och affärsverksamhet. Och förstås hela spektret av gemensamma intressen att bevara kulturarv, fornlämningar, biotoper och så vidare. Det kan låta simpelt, men det är det inte.

För ett vänsterparti är det självklart att gemensamma intressen, särskilt i förhållande till klimatkrisen, måste gå före privata och särintressen.

Under de två senaste mandatperioderna har Ålands socialdemokrater suttit i regering. Vår partiordförande Camilla Gunell var i kraft av sin kompetens och sitt höga personliga röstetal lantråd (statsminister) i den förra regeringen.

Vi har regerat med centern, med moderaterna och med liberalerna – och det har gått hyfsat bra. Så bra faktiskt, att analysen både i lokala media och i flödena på sociala medier är att socialdemokraterna har fått för stort inflytande på politiken och att det nu är dags för en ren högerregering.

Missnöjet kretsar just kring de frågor som beskrivits ovan, hur Åland hanterar den gröna omställningen och klimatkrisen, hur vi hanterar privat kontra allmänt intresse och förstås hur välfärden utvecklas.

Till vänster om systerpartierna

Ur vår vänstersynvinkel är välfärden långt ifrån färdig. Vi är inte nöjda med att förvalta och justera det system som finns, när det på så många områden ännu finns skevheter vad gäller jämställdhet, sexuella minoriteter, fattigdom och utsatthet.

Ett system med medborgarlön vore till exempel bra att testa just på Åland. Åland funkar bra som testområde för olika tekniska lösningar, men faktiskt också för sociala innovationer. Det har vi jobbat alldeles för lite med.

Ett parti som vårt – en paraplyvänster – hur funkar det? Har vi svåra interna strider mellan falangerna? Är det någon som får kompromissa bort sin övertygelse?

Egentligen inte. Insikten om hur förödande det vore i ett övervägande borgerligt Åland med en splittrad vänster, och det faktum att vi också i absoluta tal är väldigt få, gör att de frågor vi grälar om är praktiska, pragmatiska och väldigt sakorienterade. Vi kommer från olika utgångspunkter, men har hittills haft ögat på bollen i fråga om att vi ska röra oss i samma riktning.

Kanske gör det att den systemkritiska diskussion som en del efterlyser blir lite lam, men det vi har att kämpa med är lokala frågor i ett lokalt samhälle med begränsad behörighet. Vissa saker kan vi inte bestämma om, och de frågorna tenderar få mindre utrymme.

Ska man placera in oss i en nordisk kontext är det utan tvekan så att den åländska socialdemokratin befinner sig avgjort längre till vänster än i våra nordiska grannländer. Vi har aldrig varit ett statsbärande parti, och det lämnar oss fria att förhålla oss kritiskt till saker som till exempel de svenska och danska systerpartierna känt sig tvungna att ta till för att möta Sverigedemokrater och annat pack.

Alla nyanser av höger

Vi går till val i oktober, och slår som vanligt ur underläge. Det finns alla nyanser av höger, från rasist-brunt till vankelmodigt ljusblått. Nästan alla partier säger att de inte vill regera med vänstern, och kommer förmodligen att ändra sig om valresultatet ger oss mandat.

En regeringsmedverkan är ändå inget självändamål. Vi sätter oss inte som ett alibi i en regering där vi inte kan driva vår politik.

Under de gångna fyra åren har vi fått till en kommunreform, betydande miljö- och klimatförbättringar, förbättringar för de fattigaste vad gäller tandvård och högkostnadsskydd, en ny socialvårdslag och äldrevårdslag.

Jag tycker att vi har gjort skillnad. Kanske betyder den åländska paraplyvänstern för en del att det bara blir klappagröt. För mig är det klok politik i ett litet samhälle. N

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.