En livsmålning full av autenticitet

av Camilla Lindberg

Märta Tikkanens brev till författarvänninorna visar på den ständiga kampen att som kvinna tvingas utföra det känslomässiga arbetet i relationen och att deras jämställdhetspolitiska diskussioner fortfarandande är relevanta. Men 400 oredigerade sidor ensidig korrespondens blir ändå enformig att läsa.

I början av 2013 hade jag förmånen att få intervjua Märta Tikkanen i hennes hem på Sanitärgatan i Helsingfors. Det resulterade i en artikel i tidningen Västra Nyland som fick rubriken I Märtas brevpärmar ryms ett helt liv.

Vid den här tidpunkten fanns det ungefär hundra sprängfyllda pärmar att tillgå, innehållande sammanlagt tiotusentals brev i originalform eller kopior som författaren antingen skrivit själv, eller fått ta emot under sin livstid.

En del av korrespondensen utspelade sig från mitten av 1970-talet och en bit in på 2000-talet, då Tikkanen hade en ovanligt intensiv brevväxling med sina två svenska författarväninnor Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.

Kommunikationen som Tikkanen själv ibland definierar som ”egocentrikerprat” skedde per post, fax och senare också per mejl. Under intervjutillfället förvarades fjorton pärmar med Birgitta-brev uppe på bastu­laven.

Vid tidpunkten för intervjun var det ännu inte aktuellt med en publicering, även om olika förlag redan hört sig för. ”Jag har bromsat. Min brevsamling utgör min främsta materialsamling när jag skriver mina egna böcker. Här finns hela mitt liv dokumenterat”, säger Märta Tikkanen i artikeln.

Men nu, sex år senare, har förlaget Schildts & Söderströms getts tillåtelse att publicera en förtrolig brevbiografi som innehåller Märtas brev till de två väninnorna under titeln Måste­ försöka skri-.

Den tre decennier långa korrespondensen täcker många turbulenta år under vilka den dåvarande Arbis­rektorn plikttroget och målmedvetet försökte få den späckade vardagen (ofta kantad av migränanfall) att gå ihop. Hon jonglerade hektiskt mellan de övriga rollerna som innebar att samtidigt vara författare, fyrabarnsmor och hustru i en familj där en av döttrarna hade en krävande funktionsvariation. I familjen fanns också en narcissistisk man (Henrik Tikkanen), som snart förvandlades till en arbetskonkurrent, tillhörande ett annat litterärt läger, där han för en ”…en gigantens kamp med sin ensliga flaska”som det står i ett av breven.

Väninnebreven med sina hastigt nedkastade ögonblicksbilder fulla av förkortningar och utan skönlitterära välformuleringar kan ses som en form av ocensurerade, självterapeutiska texter.

Liksom i dagens snabba chattvärld går breven ibland i kors. Det viktigaste verkar inte ha varit att få ett svar på de direkta vardagsobservationerna och snabba känsloyttringarna, utan som Tikkanen själv skriver, det viktiga ligger i ”att få säja”.

Men mellan vardagens umbäranden och familjetabun ryms också många andra skikt som tangerar den dagsaktuella och politiska jämställdhetsdebatten, där Märta Tikkanen förstås själv befann sig i hetluften.

”Allt dethär måste man kunna skriva om. Men hur? Tiden, omvälvningarna, den nymornade självkänslan hos kvinnorna, skräcken hos killarna, de reaktionära vindarna överallt i världen, det ekonomiska trycket osv.” skriver Märta till Åsa i november 1976.

I ett skede av livet drömmer Märta­ Tikkanen en natt om en stor vit lägenhet. Drömmen går i uppfyllelse då hon efter många spänningsmoment får möjlighet att flytta från Gäddvik till en adress i centrala Helsingfors. Dottern Sofia, det enda hemmaboende barnet, tilldelas det vackraste rummet.

Vid den här tidpunkten är mannen redan död och Århundradets kärlekssaga har hunnit väcka sensation och bestörtning. Den kan definieras som ett besvikelsebrev till Henrik där ”alla stadier av hat och vanmakt och ilska och aggressioner och underkastelse och tillkämpad tolerans och vapenstillestånd redovisas”.

Snart publiceras Rödluvan som också den blir en storsäljare, men däremot tilltalar den inte de finländska kritikerna i någon högre grad. Breven hanterar i det här livsskedet frustationen kring prisnämnder, recensenter och andra omständigheter i ett litet navelskådande Svenskfinland. I Karin Erlandssons bok Alla­ orden i mig som utkommit den här hösten, finns en överensstämmande beskrivning av samma ångest.

Kanske synliggör breven i viss mån den litterära elitistiska världens oförmåga att klä av sig upprepningarnas fångdräkt. Ett exempel hittas i det nästan trettio år gamla brevet till Birgitta (B!) från december 1992 som likaväl kunde ha skrivits ifjol.

”Dessutom har jag med en viss sensationslystnad slickat i mej grälet om Svenska Akademien i SvD – de tycks slåss så stopporna står och det är ett säte för maktkamp och intriger som de har petat in Frostenson i, på livstid.”.

De oredigerade och ofiltrerade texterna bjuder på en icke tillrättalagd något fragmentarisk livsmålning full av autenticitet, precis som en chattliknande korrespondens. Ofta saknar man Åsa Mobergs och Birgitta Stenbergs svar, vilka skulle ha bidragit med fördjupning och bredd i den tvåsidiga korrespondensen som nu blir endast en ensidig monolog med vissa tidshopp.

Hur medryckande breven än är, så tenderar 400 sidor oredigerad och tematiskt rätt likartad text som serveras rakt upp och ner ändå att bli en aning enformig att läsa. Samtidigt finns det något attraherande i att inbjudas till en ofiltrerad och intim vänskapsrelation mellan tre kvinnor.

Sammanställningen av breven i den här formen känns ändå bara som ett första steg mot en mer fördjupad biografisk skildring över ett författarliv i en viktig föränderlig tidsepok.

Märta Tikkanen:
Måste försöka skri – En brevbiografi
Schildts & Söderströms, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.