Med mittfingret mot perfektionen

av Freja Rudels

Det går inte riktigt som på Strömsö för jagen som bebor Rosanna Fellmans debutsamling Strömsöborna. ”Pappa slog mig” heter den inledande diktsviten om ett barns utsatthet i en dysfunktionell familj. Det är en rak höger till fras. Den slår hål på alla bortförklaringar, självbedrägerier och lögner vi klamrar oss fast vid för att fly smärtsamma sanningar.

De raka, liksom definitiva iakttagelserna är Fellmans signum samlingen igenom. Här finns inget behov att linda in det fula, svåra, misslyckade eller smärtsamma. Däremot nog en skarp blick för just det behovet. Hur vi vårdar våra some-fasader och finslipar våra identiteter som supermammor eller coming men i finansbranschen. Eller hur vi kämpar för att dölja dem, om vår lott exempelvis är att tråna efter en golden retriever på en bordell i Danmark.

Det mest kännetecknande för Strömsöborna­ är dock dess spretighet. Fellmans Strömsö är stort. Det är dessutom föga fifififinlandssvenskt i den stereotypa bemärkelsen medelklass i Helsingfors med omnejd eller driftig österbottniskhet med mysfaktor och gott öga till gud. I var och en av samlingens dryga 20 sviter möter vi ett nytt diktjag. Här finns en relik till ytterskärsbo som får besök av kusinen från staden som vill instagramma varje hörn av det autentiska och pittoreska landskapet som för skäribon är liv, inte bild. Här finns jaktlagsdramatik, fabriksmonotoni, jointrökarens möte med lagens hand, en förpuppad man som fastnat framför datorskärmen med avbrott endast för att ta emot hemkörd mat och fira jul med mamma, en överviktig kvinna vars svällande mage kan utföra magens motsvarighet till boob jobs, med mera, med mera.

För more is definitivt more i Fellmans rike. Hon räds varken perspektiv eller ord eller svinn. För att vara en debutsamling – eller diktsamling överlag – är den befriande fri från ängslighet. Det är inte en bok som undrar hur den borde vara, eller kämpar med att göra sig till dikt. Den bara hamrar på. I det rytmiska, talspråkliga, tillgängliga tilltalet märks Fellmans bakgrund som scenpoet. Rösten är påtagligt närvarande i hennes poesi. Och den tar sig genom huden. Ruskar om invanda föreställningar om både liv och litteratur.

Alla perspektiv är inte lika trovärdiga. Vissa dikter reser sig över de andra. Enskilda fraser och strofer glimmar till. Halvvägs in i vissa dikter tycker jag mig se ”dikten”, en kärna som jag får lust att skära ut och städa rent omkring. Plötsligt blir jag uppmärksam på mig själv och den komprimerat effektiva estetik jag är van vid att uppskatta. Det är ett seende jag får släppa i mötet med Fellmans dikt, som visar mittfingret åt allt vad perfektion heter. Och därför vill jag sist och slutligen inte tvätta bort någonting. Inte ens tyrkfelen.

Jag vill bara fortsätta vistas i den motståndshandling all denna imperfektion utgör. Hålla kvar dess blick på det normala, eftersträvansvärda och perfekta, som exempelvis foajé­minglet under en ”jättekiva” utdelningsfest där man får skaka hand och ”kråma sig mot varandras bakgrunder”, och inse att ”det krävs mycket förberedelse för att slicka sitt namn på folks läppar”.

Rosanna Fellman: Strömsöborna
Förlaget, 2019

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.