Osäkerhet och maktlöshet för migranterna i Malta

av Francesco Bassano

När hamnarna i Italien stänger för migranter, hamnar de i stället på Malta. Journalisten Francesco Bassano och fotografen Giacomo Sini har mött migranter som sitter fast i maltesiska öppna center.

I den slitna baren mitt emot identifieringscentret för migranter i Marsa går tiden långsamt. För att få den att gå snabbare finns det möjlighet att spela domino eller biljard, eller försöka att få en glimt av det öppna havet bortom de rostiga båtarna på dockan. På den här platsen påminner allting om Afrika. Inte bara språken som talas av dem som sitter på uteserveringen eller doften av välkryddat kött på grillen, utan också den varma och torra vinden som blåser in från kontineneten. Ironiskt nog befinner vi oss i en av Fort Europas södra ingångsportar, Malta. Exakt hur många flyktingar som finns på ön vet inte ens hjälporganisationerna. Vissa säger att det handlar om 5 000 personer, andra uppskattar att det är uppemot 10 000 flyktingar.

Alla som kommer till Malta på irreguljärt vis förs först till en enhet där de identifieras, registreras och får genomgå en fysisk och psykologisk hälsoundersökning. Till skillnad från tiden före 2015 så grips inte längre alla migranter omedelbart, men de som saknar id-handlingar eller har föråldrat visum frihetsberövas och kan hållas i obegränsad tid om de saknar personuppgifter.

Asylsökande får en minimal summa pengar som knappt går att överleva på. Migranternas tillgång till förnödenheter eller grundläggande service garanteras däremot inte av staten, utan de placeras i stället i så kallade ”öppna center”. Det finns totalt fem sådana i landet. De som bor på de vanligtvis överbefolkade öppna centren får endast lämna dem för att gå till skolan eller arbetet. Den som bestämmer sig för att åka i väg en längre tid kan knappast räkna med att få komma in igen. Trots namnet får journalister bara besöka centren under speciellt organiserade pressvisningar ett par gånger om året. Även vissa hjälporganisationer nekas tillträde.

I det öde industriområdet Hal Far, beläget nära en före detta brittisk flyghangar, finns två av dessa ”öppna center”. I det ena får endast familjer bo. Det andra består av en rad av staplade containrar i två våningar. I varje container brukar det bo mellan sju och åtta personer, trots att de är byggda för att inhysa sex. I Hal Far finns också ett tredje center, som drivs av en privatföretagare. I varje rum trängs fem-sex personer, som var och en får betala 100 euro i månaden. En mycket dyr hyra för hyresgästerna. Centret övervakas av vakter och många av de som bor där vill inte prata med journalister. Enligt flera personer som arbetar med migranterna är levnadsförhållandena på det privata centret mycket värre än i de öppna centren.

Livsfarliga arbetsvillkor

För människorna som bor här är de höga hyrorna och levnadskostnaderna ett stort problem, förklarar flera representanter från hjälporganisationerna i Malta. Situationen har öppnat upp för ett annat problematiskt fenomen: exploateringen av asylsökande på en växande svart arbetsmarknad med låga löner och i det närmaste icke-existerande arbetarrättigheter.

– För lokala entreprenörer utgör migranterna ett gyllene tillfälle att exploatera billig arbetskraft. En del av dem är offer för trafficking. De tvingas hit mot sin vilja, från tvivelaktiga rekryteringsföretag i sina hemländer som ger dem falska löften.

Det förklarar Dominik Kaelaweit som är volontär på den lokala hjälporganisationen Kopin.

I Marsa och Hal Far cirkulerar ständigt minibussar som forslar migranter till de många byggarbetsplatser som öppnats i landets städer. Där byggs nu nya bostäder och lyxhotell för fullt. En spekulationsbubbla har uppstått i den maltesiska byggindustrin under de senaste åren, med byggnadskollapser och tomma hus som följd. Samtidigt överbefolkas

den redan tätt bebodda ön, vilket lett till allt fler bilar och sämre luftkvalitet. Byggarbetsplatserna är en dödsfälla. På byggnadsställningarna och i lyftkranarna får migranter arbeta utan säkerhetsanordningar, och arbetsplatsolyckor är extremt vanliga. Enligt uppgifter från organisationer som arbetar med migranter dör åtminstone en person om dagen på byggarbetsplatserna. De som överlever en arbetsplatsolycka får bekosta sjukhusvistelsen och vårdkostnaderna själva.

– Ett klagomål hos arbetsgivaren kan kosta en arbetstillståndet, berättar John, en ung somalisk man som nyligen blev utskriven från sjukhuset efter att ha varit med om en arbetsplatsolycka. Arbetsdagarna är oändliga och följer inga regler. I utkanterna av Valletta, Maltas huvudstad, finns till exempel byggarbetsplatser där det går att se samma personer som arbetar klockan sju på morgonen fortsätta jobba när klockan slagit nio på kvällen samma dag. Ibland är arbetsdagarna 18 timmar långa.

– Byggherrarna har ett stort inflytande över de politiska besluten i Malta och de båda lokala politiska partierna, eftersom dessa tror att det landet behöver är att främja turismen och att locka hit kryssningsfartyg. Men den här ohållbara, ekonomiska boomen har inte lett till mer pengar till den offentliga sektorns grundläggande service som sjukvård eller skola. Den har heller inte förbättrat flyktingmottagandet, menar Dominik Kaelaweit.

Dödlig rasism

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR kom 1 445 personer till Malta i båtar från Libyen under 2018, de flesta med ursprung i Libyen, Sudan, Bangladesh, Syrien och Afrikas horn. Hjälporganisationerna på ön har lagt märke till en ny trend – båtar som kommer från Italien med jobbsökande unga personer. En av anledningarna till detta är den förra italienska inrikesministern Matteo­ Salvinis­ invandringspolitik med ”stängda hamnar”.

Abdurrahman* är tuareg från Libyen. Fram till för några månader sedan bodde han på en flyktingförläggning i Catania i Italien. Där hade han uppehållstillstånd och arbetade som elektriker med att reparera kylskåp och andra vitvaror. När förläggningen som han bodde i stängdes åkte han till Malta för att söka jobb. Han förlorade sitt pass och är nu fast på ön. Varken den maltesiska polisen eller den italienska ambassaden har gett honom någon hjälp i försöken att återvända till Italien. Den italienska ambassaden tar oerhört lång tid på sig att hjälpa migranter med uppehållstillstånd i Italien som råkar ut för den här typen av problem. Enligt hjälporganisationer behandlas afrikaner med uppehållstillstånd annorlunda av både italienska och maltesiska myndigheter jämfört med exempelvis rumänska migranter när de förlorar sina pass. Många grips utan att ens få veta varför. Abdurrahman kan inte heller återvända till Libyen:

– I Libyen har folk förlorat förståndet helt. Där dödas män som jag som flugor. Min familj föredrog att fly till Nigeria, berättar han.

Förutom omänskliga levnads- och arbetsförhållanden får migranter i Malta ständigt utstå främlingsfientliga påhopp. Varje dag går det att bevittna hur malteser åker förbi de öppna centren i bilar och vevar ner fönsterrutorna för att ropa glåpord till de asylsökande. Ibland är angreppen våldsamma. I april blev Lassana Cissè från Elfenbenskusten ihjälskjuten. Två andra män skadades i attacken. Polisutredningen pågår fortfarande, men två soldater från en närliggande militärbas har pekats ut som misstänkta för dådet.

– Vi har sett liknande attacker förut. Förmodligen ansåg soldaterna att de hade fått slut på katter eller kaniner att skjuta, så de bestämde sig för att skjuta migranter, säger en volontär som vill vara anonym.

I Malta har det lokala extremhögerpartiet, Imperium Europe, ingen representation i parlamentet, men det har tredubblat sitt stöd sedan det grundades år 2000. Främlingsfientligheten i Malta förklaras inte bara av det faktum att ön är mycket tätt befolkad, utan också av en rädsla för att en muslimsk invasion ska hota Maltas katolska identitet, trots att många afrikanska migranter själva är kristna, menar Neil Fazon, direktör för människorättsorganisationen Aditus Foundation.

Stänger sig ute från samhället

I närheten av ett av de öppna centren i Hal Far finns hjälporganisationen PeaceLab. Den har varit aktiv i 30 år och drivs av fader Dionysus­ Mintoff, en 89-årig franciskanermunk. Till sin hjälp har han Livingstone, en ung kenyansk student.

– Påven är den ende som under detta århundrade på riktigt sagt något om flyktingar. Han uppmanar oss att öppna klostren för att ta emot flyktingarna. Men tråkigt nog har detta endast skett ett fåtal gånger, säger Mintoff, medan han står i sin enrummare, fylld av böcker och tidskrifter på olika språk, som får tjäna som kontor såväl som sovrum. I Mintoffs trädgård bor ungefär 50 asylsökande. Med Livingstones hjälp erbjuder han även sina gäster mat. De insisterar att deras hjälp inte är mer än ”en droppe i havet”. PeaceLab erbjuder på samma plats en informationspunkt som ibland förvandlas till ett café. I ett litet skjul hjälper lokala invånare till med projektet Hal Far Outreach, som är en träffpunkt för både barn och vuxna i de intilliggande centren. Där kan besökarna få hjälp med språk och information. Det finns planer på att inrätta ett barnbibliotek.

Mike* sitter i rondellen intill PeaceLab. Han har flytt från Gambia, där han förälskade sig  i dottern till en mäktig imam och fick ett barn med henne. Nu kan han inte ens prata i telefon med sin kärlek, inte heller med sitt barn. Han berättar att han i Gambia drev en tvättstuga och att han hade stannat där om hans liv inte vore i fara.

– Ingen väljer att fly från sitt hem. Jag älskade min stad, men i Afrika är man inte fri att vara sig själv. Om man har en annan religion, en annorlunda sexuell läggning eller en viss politisk uppfattning kan man riskera att dö eller att hamna i fängelse på livstid, säger han.

Ali sitter och betraktar gatuartisterna som blänker i solen i Hal Far Open Centre. Han flydde från Al Shabaab i Somalia.

– Istället för att låsa in personer i center borde Europa erbjuda dem en utbildning, för många av oss är mycket skickliga. Bland migranterna kan man hitta läkare och dataingenjörer som skulle kunna återvända till Afrika när det blir fredligare tider, för att förbättra sina länder, som under avkoloniseringen, säger han.

Den sudanesiske flyktingen ”Hamid” berättar sin historia för deltagare i den internationella flyktingdagen i Valletta.

Känslan av att ha blivit övergiven är mycket utbredd bland migranterna i Malta. Många känner sig isolerade. En av dem är Ahmed Bugre från Sudan. Han grundade stiftelsen Foundation for Shelter and Support for Migrants.

– Invandrare fängslas omedelbart i identifieringscentrum och uppfattas då negativt av omgivningen; grannar, medier och politiker ser dem som människor som bär på sjukdomar och som islamistiska inkräktare. Detta leder i sin tur till att de stänger sig själva ute från det omgivande samhället och blir marginaliserade, förklarar Ahmed Bugre.

– Utbildning är nyckeln till integration, men i ett slutet samhälle med en monolitisk kultur, avskräcks utlänningar från att ta del av den, påpekar Hamid*, en annan sudanes som bor i Malta.

Medelhavet, vars vågor ständigt rullar in på Maltas kust, sväljer konstant människor vars drömmar om en bättre framtid drivit dem att genomleva den hårda öknen och våldet i fånglägren i Libyen. Bland dem som överlever och hamnar i Malta finns många som så småningom upptäcker att de hamnat i det som fungerar som ett fängelse mitt i havet. Visst heter det Europa, men härifrån är det omöjligt att ta sig någon annanstans. N

Foto: Giacomo Sini

*Person heter egentligen något annat 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.