Avslut på en högupplöst sagovärld

av Fredrik Österblom

Nu när den fjärde och avslutande romanen har utkommit i Karin Erlandssons barnfantasy-svit Legenden om ögonstenen, så är det bara att konstatera: Erlandsson är en mästerlig berättare. I och med steget till barnlitteraturen har denna sida i hennes författarskap ännu mer än tidigare blommat upp och kommit till sin rätt.

Projektet började med att Erlandsson vann Schildts & Söderströms manustävling för barnlitteratur. Bidraget blev romanen Pärlfiskaren (2017), där den skickliga pärlfiskaren Miranda tillsammans med sin protegé Syrsa letar efter den mytomspunna pärlan Ögonstenen, i hård konkurrens med den onda Iberis. Efter uppföljaren Fågeltämjaren (2018) har serien i hög utgivningstakt fullbordats under 2019, först med Bergsklättraren och denna höst slutligen med Segrararen.

I de två sista böckerna höjs de känslomässiga insatserna rejält, och äventyrlig spänning samsas med tung och välskriven sorgbearbetning. I Bergsklättraren finns många Sagan om ringen-aktiga inslag. Hjältarna tar sig upp för branta berg och in i smutsiga gruvor i syfte att förstöra den farliga pärlan, allt medan Miranda,­ likt Frodo, kämpar med sitt eget habegär. I Segraren för Erlandsson hjältarna till maktens pärlalléer i Drottningstaden, där de återigen möter antagonisten Iberis.

Erlandsson har skapat en högupplöst sago­värld som genom rikedomen av väl valda detaljer blir levande och inbjudande för fantasin. I Drottningriket, där böckerna utspelar sig, finns det inte bara en egen flora och fauna full av märkvärdiga arter – piggsniglar, saftkål, smaragdkrona – utan också fyra utpräglade regioner vars skiftande geografi i sin tur präglar sedvänjor och folklynne. De fantasieggande artnamnen, som Erlandssons son har hittat på, bidrar till att det inte bara är spännande utan också mysigt att vistas i denna sagovärld, där äventyren inramas av varm päronmust och violgröt toppad med hindbärssylt.

Redan från början ingår det också obehagliga och för genren ovanliga inslag, som stympade kroppsdelar till följd av arbetsolyckor. En av två saker som förenar Miranda och Syrsa är att båda har fått högerarmen avbiten av en roshaj. Det andra är att de har övergivits av sina pärljägar-föräldrar. Ögonstenens ägare får allt den längtar efter, men alla som ger sig ut för att leta efter pärlan blir besatta av letandet till den grad att de försummar allt annat, till och med sina egna barn. Den tydliga parallellen till beroende och missbruk förvaltas snyggt och känsligt, även när det kommer till de mest smärtsamma konsekvenserna.

Njutningen störs ibland av små stilistiska klumpigheter och av de återkommande resonemang där längtan behandlas som en konkret och entydig kraft. Ögonstenens band till själslivet är avgörande för intrigen: ”Hon får allt hon längtar efter, men hon får det bara så länge hennes längtan inte krossar någon annans vilja”. Men motivet ältas utan att fördjupas, och för det mesta låter pratet om längtan mest som platta väggord. Romanerna hade förmodligen klarat sig bra med mindre av denna metafysiska överbyggnad. Intrigerna och bilderna talar för sig själva.

Fredrik Österberg

Karin Erlandsson: Legenden om ögonstenen: Bergsklättraren och Segraren
Schildts & Söderströms, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.