Frankrike, Katalonien, Sudan, Chile, Puerto Rico, Irak, Libanon, Ecuador, Hong Kong … Jag glömde säkert nämna flera. Listan på ställen där massiva folkliga protester brutit ut under året som gått, speciellt sedan ett par månader tillbaka, är lång och verkar växa i skrivande stund. Konservativa The Economist uppskattade nyligen att vi bevittnar en ny våg av globala protester utan like sedan 1990- eller till och med 1960-talet. The Guardian och flera vänstertidskrifter har publicerat liknande analyser. Oberoende hur stor vågen kan sägas vara, så är den alltså otvivelaktigen här. Ändå verkar det redan nu möjligt att dra flera lärdomar av den. Två känns speciellt viktiga.
1. År 2011 ockuperade demonstranter torg och gator, från Tahrir till Wall Street, och försvarade dem mot polisen. Utan särskilt många undantag, var ockupanterna tvungna att ge upp eller byta strategi. I vissa fall ebbade ockupationerna ut (New York), i andra fall måste de byta fokus (Spanien). Nu däremot, verkar andra metoder ha etablerats. Det tydligaste exemplet är Hong Kong, där den misslyckade paraplyrevolutionen 2014 lärde demonstranter att inte bränna ut sig på att försvara vissa fysiska platser.
I podcasten This American Life berättar en ung kvinna från Hong Kong hur rörelsen nu understryker att alla måste vila tillräckligt för att orka fortsätta i det långa loppet. Protester koordineras med hjälp av Telegram – en krypterad chatapp med gott stöd för gruppdiskussioner – och samlas ofta blixtsnabbt på offentliga platser, bara för att upplösas lika kvickt om polisen verkar få övertaget. Alla i rörelsen uppmanas anamma klara roller, vare sig det handlar om att strida med polisen i främsta linjen, att sprida propaganda eller utfärda första hjälpen. ”Var vatten”, lyder parollen i Hong Kong, en lärdom som redan inspirerat till motsvarande förfaringssätt, till exempel i Katalonien.
2. De gula västarna påstods av både liberaler och vänstern främst vara ett utryck av landsbyggdens bittra ressentiment mot invandrare och en progressiv klimatpolitik. Det här narrativet var speciellt vanligt utanför Frankrike. Inom Frankrike däremot valde många som i någon bemärkelse var ”vänster” att gå med i protesterna i ett tidigt skede. Ja, det stämmer att det fanns organiserade fascister bland de gula västarna, men i flera städer, så som Lyon och Paris, drevs de här grupperna genom aktiva insatser ut ur protesterna.
Angående de gula västarna, skriver korrespondenter från Ukraina i ett brev publicerat av tidskriften Liaisons, hur vänstern under Maidanprotesterna lämnade protesterna då vissa deltagare visade sig vara fascister. I Kiev fick fascisterna därför övertaget, medan protesterna aldrig blev lika högervridna i städer där folk stannade kvar och istället utmanade fascisterna. Det här är den andra lärdomen: En allmän revolt är, just det, allmän. Alla möjliga människor kommer att vara inblandade. De som ryggar tillbaka inför den här typen av svår mångfald, marginaliseras ofta till siare av självuppfyllande mörka profetior.
Protestvågen nu känns annorlunda än de jag tidigare vittnat under mitt liv. Jag har grubblat mycket över varför. Kanske det beror på att vågen inte motsvarar mina förutfattade idéer om hur en folklig revolt ser ut och beter sig. Det är bra. Nya möjligheter frodas i det som är oförutsägbart och överraskande.
