Vem bryr sig om sanningen?

av Joel Backström

Det påstås att vi lever i det postfaktiska samhället, där ingen längre bryr sig om sanningen. Och vi upplever faktiskt ett slags respektabilitetens kris. Bland annat utvecklingen av sociala medier, som diverse nya aktörer kan manipulera bortom den etablerade maktens kontroll, har undergrävt auktoriteten hos institutioner som vetenskapen och tidigare dominerande medier. Men respekt för auktoriteter är inte det samma som sanningskärlek, och dagens förvirrade situation föregicks inte av en tid då den offentliga debatten besjälades av uppriktig sanningssträvan. Någon sådan tid har aldrig funnits.

Man föreställer sig gärna att vissa människor (man själv naturligtvis inkluderad) bryr sig om sanningen och respekterar fakta, medan andra (kanske med Trump som galjonsfigur) ljuger utan dubier eller inte ens kan skilja sanning från lögn. Men ingen människa har lätt med sanningen, ingen älskar och söker den obetingat. Att tala sanning är nämligen lika svårt som att vara sann, alltså att vara orädd, rättvis, rak, öppen, kärleksfull. Så länge man inte är sann måste man också ljuga, för sig själv och för andra, för man står inte ut med att utan undanflykter tillstå sitt kallsinne, sin feghet och litenhet. Eller man kan eventuellt erkänna också det, bara man får hålla sin uselhet för sig själv, i självömkans och självföraktets ensamhet. Det outhärdliga är att vidkännas vad man gjort den andra; inte till exempel att erkänna sin feghet, utan att se den i ögonen man i sin feghet slängt åt hundarna.

Våra svårigheter med sanningen visar sig också i oviljan att erkänna det delade ansvar vi som medborgare har för orättvisorna kollektivet begår och för de destruktiva sidorna i dess livsform. Ett exempel: också respektabla medier som är noga med att faktachecka sina nyheter framställer  fattigdomen och demokratibristen i fattiga länder som en tragisk omständighet som består, trots att vi gör vårt bästa för att hjälpa dem lösa sina problem. Det lämnas osagt att vårt bistånd är mycket mindre än penningsummorna som via våra skatteparadis strömmar ut ur den fattiga världen till våra ekonomier, att diktaturerna köper vapnen och övervakningsteknologin av våra bolag, eller att så kallade frihandelsavtal påtvingar fattigare länder en reglering av handeln som gynnar våra storföretag. Det här är inte fakta man direkt ljuger om; för respektabla journalister är det en hederssak att undvika sån oärlighet. Oärligheten består istället i att obekväma fakta vanligen inte nämns, och om de undantagsvis lyfts fram i specialreportage påverkar det ändå inte ramberättelsen som dominerar nyhetsflödet. Att situationen framställs i ett för oss smickrande och lugnande ljus beror inte på en medveten konspiration. Det sker liksom av sig självt, för att alla inblandande – mediehusens ägare, journalisterna och ”nyhetskonsumenterna” – har samma svårighet med sanningen, samma intresse av att inte se situationen som den är, och därför spontant väljer att i rätt ögonblick titta bort eller fokusera på oväsentligheter, till exempel på att en protest slutade i våldsamheter hellre än på vad protesten gällde.

Läsare av den här kolumnen, som väl mestadels är vänsterfolk, har säkert lätt att acceptera  exemplet fattiga länder och rika. För oss är det en hederssak att veta och upplysa andra om hur orättvis och våldsbenägen den nyliberala världsordningen är. Vi ser därför utan problem logiken som exemplet illustrerar – vilket samtidigt gör exemplet helt missvisande. För det gällde att få syn på hur svår sanningen kan vara, men här ser vi bara, alltför lätt, hur svår den är för andra, de som investerat sin självrespekt i en annan världsåskådning. Vänsterfolk har svårare att acceptera fakta som pekar på att allt ont i världen kanske inte är nyliberalismens fel. Utgångspunkten är att fattiga länder, och de förtryckta och förfördelade överlag, är väsentligen oskyldiga till sin situation. Allt är de kapitalistiska, rasistiska och sexistiska strukturernas fel. Man fokuserar instinktivt på fakta som tycks stöda, och bortser från fakta som tycks ifrågasätta antagandet, eftersom vänsterns fariseiska självförståelse är att vi är det goda folkets goda försvarare mot det onda systemets förtryckande strukturer. Vänstern har ofta svårt att erkänna att ”folket” verkligen kan vara rasister, till exempel; de är bara förledda av falska profeter, vilkas rasistiska budskap har en grogrund för att nyliberalismen skapar så mycket ekonomisk osäkerhet och utslagning. Om bara välfärdsstaten återupprättades skulle rasismen försvinna. (Rasistiska nationalister menar på motsvarande sätt att folket, de folk de fariseiskt menar sig försvara, är gott, och bara har förletts att omfatta mångkulturalismens styggelse av vänsterns falska profeter.)

Att ekonomisk osäkerhet och utslagning föder rasism är förvisso sant; när människor känner sig rädda, besvikna och misslyckade är en vanlig reaktion att söka syndabockar. Men det är vi människor själva som reagerar så futtigt och destruktivt, inga strukturer som tvingar oss till det. Föreställningen att allt blir bra bara vi ändrar strukturerna och reglerar allt bättre är lika idiotisk som marknadsfundamentalisternas tro att allt blir bra bara den statliga regleringen avskaffas. De motsatta politiska programmen bygger i själva verket på samma vägran att erkänna att grundproblemet är hur vi, enskilda människor, förhåller oss till varandra. Det skapas inte av samhällets regler, och kan därför inte lösas genom att ändra eller avskaffa dem, även om regleringen naturligtvis aktualiserar centrala makt- och rättvisefrågor. Vänstern och högern tenderar alltså att välja argument och selektivt fokusera på fakta som tycks stöda den egna och underminera den andra ståndpunkten. Men åsiktskonflikten döljer ett djupare, outtalat samförstånd om att undvika frågan om grundproblemets karaktär. Det är bland annat i såna här, för båda parter bekvämt låsta konstellationer, som våra svårigheter med sanningen visar sig.

2 kommentarer

Sussa Björkholm 27 november, 2019 - 13:27

En frisk vind var den här kolumnen – tack.

Reply
Ernst Mecke 3 december, 2019 - 22:36

If this column was anything, then it was a n example of pretty bad salon philosophy. It may be correct that the basic problem is how ”vi, enskilda människor, förhållor oss till varandra”, but the method of the piece is already known from Albert Camus’ ”La Chûte”, and such insights that there are differences in degree between individuals, that there are selection mechanisms in society which can put preferably individuals of sometimes less-than-pleasant character into power positions, all this is simply not mentioned, perhaps not even seen. Nor are there any recommendations what to do about the (actually deplorable) state of affairs. Of course this blindness to solutions may be just a typical trait of ”the humanist culture” – I remember still with some horror the complete blindness, indifference and misunderstanding by some ”humanists” when I many years ago tried to get them interested in a paper of mine which was titled ”Doublethink, rat think, monkey think” and in which I was offering a psychological analysis of the then acute very exaggerated reactions to the hyped problem of ”child sexual abuse” (which IS a problem, but a very much smaller one than hyped at those times). – Anyway, to the method of complaining about ”general human nature” as in this column (and as analyzed already by Camus) there ARE in fact alternative ways how to deal with the problem: there IS already a psychology which could be quite helpful, and one could teach it at school (after all, psychology IS already taught at Finnish schools, and little should hinder from improving on the quality of the teaching) – I do not believe that it would mass produce wisdom, but I think it could in fact help the students to be aware of mistakes in somebody’s (perhaps even their own) reasoning. And aside of this one could of course also try to do something about the selection mechanisms in our society.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.