Vem ska granska flödet?

av Hannele Mikaela Taivassalo

Våra tidningar och våra public service-kanaler ska vara den tredje statsmakten: de kritiska rösterna som granskar våra makthavare, politiken och samhället. Men vem ska granska media? Jo: det är vårt medborgerliga ansvar att om och om igen ställa frågor. Till exempel om hur obundna eller opartiska de olika representanterna för vår media är, vilket språk som används med vilka valörer, vilka perspektiv som anläggs. Det är självklart att också vår obundna, fria press behöver den sortens granskning – om inte av andra orsaker, så för att hålla den obunden och fri. Vi behöver bara en snabb blick runtomkring oss i världen för att se att den sortens förändringar kan vara oroväckande snabba och på olika sätt hota yttrandefriheten.

Kvinnor gnäller om feminism, föräldrar gnäller om skolsystemet, författare gnäller om litteraturens ställning, finlandssvenskar gnäller om Svenskfinland, hen gnäller om HBTQ+-frågor och normativitet, och så vidare – vi som gnäller väntar väl alla på att också någon annan tar upp de perspektiven, de frågorna, men till dess: vem ska annars lyfta upp frågorna, om inte vi? Just de röster som är vi måste vi höra, för det kan hända att ingen annan ser de perspektiven om vi inte påtalar dem.

Den andres gnäll – det som i dina ögon ser ut som gnäll – kan vara den enes överlevnadsfråga.

Kanske det förefaller någon småaktigt att räkna ut hur många artiklar och notiser om damidrott sportsidorna har i förhållande till rapporteringen om herridrott (min autocorrect markerar för övrigt damidrott som ett ord som inte finns, medan herridrott däremot är självklart gångbart). Eller snarstucket att tycka att en kulturredaktion måste vara medveten om sina bindningar och alltid tänka två gånger innan man ger synlighet för egna medarbetare – detta trots att det inte kan vara förbjudet för enskilda människor att vara verksamma inom olika områden, på olika fält. Tvärt om kan det samtidigt vara berikande på alla sätt. Både för den enskilda människan och för kulturen. Och vi är så få, det betyder i praktiken också att det är svårt att undvika multipla roller i ett minoritetssamhälle. Men de positiva sidorna gör det ändå inte oproblematiskt.

I en liten kultur är steget så nära att vi börjar betala ut honorar till oss själva och priser till dem vi vill gifta oss med.

Det är inte bara media som behöver en kritisk blick, också vi alla som är involverade på olika sätt behöver utsättas för den, det är en liten kultur: hur många stolar sitter jag på? Kan jag både jobba med andras texter, skriva själv och bli utgiven, sitta som förtroendevald, sitta i olika utdelningsnämnder? Kan jag dela ut pris och stipendier samtidigt? Om jag känner alla personligen kan jag ju inte jäva mig i vartenda fall – men när ska jag jäva mig, och när ska jag jäva mig formellt och när är jag bara tyst, när behöver jag ett protokoll som visar min hederlighet, när räcker det med mitt samvete? Och vad vet jag om hur andra arbetar eller tänker: men om jag inte ställer den kritiska frågan så vet jag det sannerligen inte. På samma sätt som motparten själv sannolikt inte kunde föreställa sig att det ens fanns en möjlighet att förhålla sig misstänksamt till dennes handling, eftersom uppsåtet var gott. Men det som inte sägs finns inte. Kanske har jag en övertro till orden, men för mig är det så.

Om du inte kan säga att du älskar mig, så gör du det inte.
Om du inte svarar har du inte hört.

Men räknas en författarröst längre som en sorts skrivande människa som ser också det kritiska tänkandet som sitt uppdrag, en som tänker på tänkandet högt, om saker omkring en, som en fortsättning på en intellektuell tradition? Har våra sociala medier på något sätt förverkat trovärdigheten i att vara samhällskritisk, att se omkring sig, granska och tala? Betraktas författare numera som någon sorts vandrande reklampelare som talar om sig själva och vill ha allt, själv, nu, genast och sälja?

Av någon anledning tolkas ifrågasättande numera helt enkelt snabbt som gnällighet, med en stark misstanke om att drivkraften är personlig vinning, framgång för den egna boken, den egna personen, den egna prestigen, den egna fjädern i hatten, det egna förlaget, och så vidare. Eller helt enkelt missunnsamhet – även om utgångspunkten skulle vara generositet: att göra något för det stora hela. För samhället, kulturen eller konsten.

Hur ska vi göra det möjligt för oss att hålla kvar någon form av intellektualism och kritiskt tänkande om vi inte är beredda att vara obekväma och att inte avkoda allt genom en rådande misstanke om att alla röster som talar endast talar om jag och mitt och mina?

Hur ska vi kunna särskilja rösterna: på sociala medier hörs alla, som bäst är det ett snabbt och effektivt sätt att kommunicera och samtala, som sämst ett rörigt egofixerat gnällfält där alla röster är lika höga och lika tomma, där alla blir sina egna troll och andras, ofrivilligt.

Jag tror att vi kan börja genom att vända blicken mot oss själva, och vårt eget lyssnande.

Vi måste kunna kritisera, men också lyssna och ta emot kritik. Vi måste också lyssna och ta emot svar på kritiken, och tänka vidare. Det är oftast inte lätt och behagligt, men vi måste.

Om vi specifikt talar om de finlandssvenska cirklarna: det finns en tanke om att det är destruktivt att slå split, att vi måste hålla ihop för att få saker att fungera. Men det är en ohälsosam tystnadskultur. Jag tror att det är minst lika destruktivt att hela tiden hålla locket på, saker börjar pyra inunder, samtalen börjar gå bakom ryggar och kulisser. Om vi inte vågar syna oss själva och vår omgivning offentligt så möjliggör vi stagnation och ohälsosamma mönster och låter saker fortgå, trots att de borde förändras.

Det behöver inte betyda misstroende: blicken på en själv kan vara luddig, om någon annan kan säga vad den ser kan din egen blick klarna. Det är mycket tydligt för mig att jag, för att nu beskriva detta i bild, skriver min egen roman, men att jag behöver yttre ögon som läser romanen, som lånar sitt utifrånperspektiv till mig för en stund, för att jag därefter ska kunna återgå till mitt skrivande med en nyväckt blick, se min egen text och mig själv klarare. Det gör fortfarande ont att ta emot andras kritiska blickar, men jag vet att mitt bästa jag hjälps fram av dem.

Precis som min förläggare och redaktör läser mitt romanmanus med en kritisk men kärleksfull blick, så läser jag vårt samhälle, vår kultur, vår konst, vår media och dig, med en blick som är kritisk och kärleksfull. Inte för att jag vill såra, utan för att jag vill väl.

Det är inte alltid bekvämt eller behagligt att älska.
Det är inte alltid bekvämt eller behagligt att vara älskad.
Det är inte heller någonsin bekvämt eller behagligt att vara kritisk, men det är nödvändigt.

Jag gisslar inte politiken och samhället och YLE och Hufvudstadsbladet och litteraturen och förlagen för att jag hatar dem. Tvärt om.
Jag ställer inte dig mot väggen för att jag inte bryr mig om hur du känner och vem du är, utan just för att du är viktig.

Jag läser vårt samhälle, vår kultur, vår konst, vår media och dig, med en blick som är kritisk, men också kärleksfull.
Jag hoppas att jag också kan vända min blick och läsa mig själv så, oupphörligen, kritiskt och kärleksfullt, lyssnande.
Precis som jag hoppas att du kan läsa mig.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.