I höstens diskussion om teaterns frånvaro i det offentliga samtalet flyttades ansvaret om vem som borde upprätthålla debatten turvist mellan kritiker och utövare. Det finns förvisso en poäng i att bägge parter gärna kunde göra mer, eller bättre, men i slutändan är det ändå kanske skäl att blicka bredare för att se vilka grundförutsättningar det ens finns för att inkludera teatern i ett bredare samtal.
För att något ska uppnå en relevans inom det offentliga samtalet krävs att hänvisningarna och referenserna är tillräckligt allmänna. Det måste vara en del av allmänbildningen på ett sätt som kritiken har svårt att uppnå ensamt. Ser vi på litteraturen har vi ett riksomfattande biblioteksväsen och universitetsprogram som tillsammans med den grundläggande modersmålsundervisningen ser till att diskussionen både inbegriper ett spetskunnande och en allmän tillgänglighet. Filmarkivet, Yle Teema och universitetet gör detsamma med filmen och bildkonsten: förvaltar sitt arv genom samlingar som ställs ut på museerna. Kombinationen av forskning och förmedling av verk möjliggör en allmänt tillgänglig historisk förankring och en grund för analys då historien ställs i relation till samtida uttryck.
För teaterns del har den allmänna förståelsen för konstartens historiska utveckling däremot varit mer ensidig och främst skett via dramatiken, som i egenskap av litterär genre varit lätt att sprida. Problemet med en dramatikcentrerad teatersyn är ändå att teatern då lätt förpassas till en kategori som konkurrerar med film och tv i sin förmåga att förmedla ett narrativ. Dessutom är det inte i den dramatiska texten som teatern förverkligar sin potential, texten i sig kan användas som material medan själva konstarten förverkligas i teaterhändelsen. Eftersom teaterhändelsen är exkluderande i sin plats- och tidsbundenhet, uppstår dessvärre då också en direkt konflikt med tanken om en allmän och någorlunda bestående tillgänglighet.
Då det saknas en aktiv närvaro av ett teatervetenskapligt perspektiv på det finlandssvenska fältet, riskerar speciellt teaterns nyare uttryck att bli frånkopplade det historiska perspektivet, som skulle vara nödvändigt för att publiken och ofta också utövarna ska hänga med i de konstnärliga resonemangen. Att teatern just idag har så svårt att inkluderas i det allmänna, tror jag nämligen i mångt och mycket handlar om att teaterns nyare formspråk introducerats sporadiskt och inte i kontinuerlig dialog mellan utövare, teoretiker, forskare och publik. Utan konstant reflektion kring hur form, estetik och tematik resonerar med tidigare uttryck, riskerar det ”nya” att bara vara upprepningar eller helt enkelt missa de kopplingar som skulle vara nödvändiga för verkets kontextualisering.
Jag vill ändå tro att det är i själva teaterhändelsen som potentialen för en relevans i det offentliga samtalet ligger. Inom teatern går det att skapa sammanhang som andra konstarter inte förmår. Ser vi på teaterutvecklingen de senaste årtiondena har den performativa vändningen medfört ett allt bredare omfång av teateruttryck som just utforskar denna potential. Utöver det direkt teatervetenskapliga perspektivet kan teaterhändelsen funka som bollplank till en mångfald filosofiska och politiska funderingar. Ta till exempel begreppet performativitet, som utöver teatern också diskuterats inom ramarna för litteratur, bildkonst, sociologi och inte minst genusvetenskap.
Ser jag på utbudet på teatrarna i dag, känns som om det finns en uppdelning mellan verk vars historiska och estetiska förankring snarast manifesteras genom ett bekant, men totalt daterat uttryck medan det som är mer experimentellt och utforskande ofta bedöms på basen av sitt ämne snarare än sitt formspråk. Det är som två världar, där det dels finns ”vanlig” eller ”riktig” teater, och så finns det det andra som upplevs vara konstigt och svårt men som eventuellt behandlar frågor som anses viktiga. Kunde det hända att det svåra skulle vara mindre svårt ifall det skulle vara tydligare att teatern sett ut på väldigt många olika sätt redan väldigt länge? Begreppet postdramatisk teater myntades för 20 år sedan med hänvisning till teater gjord för upp till 50 år sedan, men ännu är vi kvar i att diskutera brytningar med ett aristoteliskt narrativ som något alternativt. Skulle teatern lättare öppnas upp för fler, ifall perspektiven på teaterrummets sociala konstruktion skulle kopplas till en bredare mångfald röster?
För att teatern ska kunna ingå i det offentliga samtalet krävs en ödmjukhet inför det faktum att teater i sin mest begripliga och igenkännbara form snarast är en kopia av något som ofta är bättre förverkligat på tv. Det krävs också en ödmjukhet för det faktum att teatern verkligen har en potential som samhällsrelevant konst, men att den potentialen kräver omvårdnad och nyfikenhet för att förverkligas och nå ut.
