Kritikern, kärleken och döden

av Sara Ehnholm Hielm

”Kritikern som en utdöende yrkesgrupp alltså, likt en gång tunnbindaren, strumpstopperskan och grafikern?”

Den frågan dyker alltid upp på tal om konstkritik och är navet i Ensamvargar, en slags biografi och kulturhistoria om Stig Ahlgren, sin tids kanske mest lysande, kända och ökända kritiker. Boken är en briljant liten tegelsten av Ulrika Milles – långvarig litteraturkritiker och så till vida lämplig att ta upp här att hon i flera år skrev för Ny Tid. Boken bär all god kritiks adelsmärke: varje mening är välskriven, fylld av märg och tanke och analys, ofta blixtrande kvickt formulerat. Om kritiken och dess roll har hon så många infallsvinklar att det bara går att snudda vid några.

Hon har valt huvudpersonen och epoken – från 1930-talet framåt – eftersom kritiken då blomstrade och hon betraktar båda ur ett förtjänstfullt feministiskt perspektiv. Det var möjligt att vara litteraturkritiker och ett namn i hela Sverige, och dessutom få hög lön – för det var Ahlgren, ”inflytelserik och hänsynslös” ingöt han fruktan i makthavare och författare.

Men den tiden är över. Digitaliseringen, demokratiseringen, tidningsdöden, det utbredda bildningsföraktet och de sociala medierna har gjort alla till proffstyckare i sina egna kanaler, men som dessvärre har svårt om inte omöjligt att föra ett enhetligt samtal. Många vill skriva eller åtminstone uttrycka sig, få vill läsa. Ingen vill betala för kritiken.
”Åttio år från guldålder till gravskrift. Det här började som en berättelse om en lysande skribent ur journalistikens gyllene tid. Ändå liknar det mest av allt en elegi.”

Stig Ahlgren – ett skalligt huvud och en byline även jag minns vagt från mina föräldrars Vecko-Journalen på landet – tecknas som en ensamvarg, en elak, självföraktande och sarkastisk sanningssägare, som gick från att vara radikal och marxistisk outsider till att bli gnällig besserwisser och borgarbracka. När han gick från vänsterdagspressen till Sveriges största veckotidning ansågs han ha sålt sin själ. Och han blev inte kompenserad i privatlivet: han hade ett fruktansvärt komplicerat kärleksliv där han älskade Birgit Tengroth, skådespelare, författare och en liten stund hans fru. Sedan älskade hon någon annan mer, gifte om sig och skilde sig och så levde de igen ihop till hennes död efter ett 30-årigt lidande i cancer.

De drog ner varandras värde i offentligheten, skriver Milles, och att Ahlgren blev föraktad för att han var svag och älskade mer. Ändå avslutar Milles efter 429 sidor med ”man måste anta honom lycklig” så länge han fick läsa och skriva. Det är nog betecknande för kritiker – att de känner sig glada, rentav tursamma, över att få skriva om konsten de älskar. Ingen blir kritiker av någon annan orsak är kärlek. Men är det så att ingen längre vill läsa om nån annans kärlek?

Milles skriver att man blir kritiker av driften att få vara nära det viktiga, om man nu tror på litteraturen. ”Recensionen som både uppdrag och tillåtelse, som alibi och form, som ett sätt att lyckligt och ångestladdat få tillträde till litteraturens kunskap. Artikeln som ett svar, ett sätt att ge tillbaka, ibland rentav av tacksamhet? Att stå på gränsen mellan utanför och innanför, nära konsten men med uppdraget att genom att rita upp ett avstånd kunna värdera den, därmed känna sig äga rätt till den.” Idag är ett problem att allsköns fantaster som älskar till exempel superhjältar, Tolkien eller Knausgård tycker sig äga konsten mycket mer hängivet än kritikerna. Och de vill inte hålla avstånd, utan gnugga sig i konsten, identifiera sig, tatuera sig.

Ett tredje problem kan uppkomma mellan kritikern och författaren, och deras motsatta livshållningar. Milles citerar Michel Ekman i en självbiografisk essä där han skriver att han aldrig kunde bli författare för att han tvivlade på att han hade ”något att meddela andra människor.” Det som förde honom till litteraturen ”var en grundläggande känsla av brist och främlingskap. Mitt behov av dikten var stort och jag ställde stora krav på den. Något att ge hade jag inte.”

Författare som Hannele Mikaela Taivassalo och Peter Mickwitz har däremot talat om skrivandet som att ge villkorslöst. En sådan generositet är en tung, radikalt öppen och riskfylld livshållning, för det är inte självklart att läsarna eller kritikerna tar emot. Ahlgren förefaller med åren ha blivit alltmer inkrökt, stum, ensam – hans ursprungliga beundran för litteraturen som hade gett honom mod att slå ner på resten av livet slog över i sin kontrastkänsla: förakt. Det frätte sönder allt. Idag finns det författare som kritiserar sin kritik, även offentligt (eller halvoffentligt, som sociala medier väl är). Ett mera öppet samtal är kanske en bra sak? Fast svårt, för det finns bindningar och små kretsar och personligt groll men det går ju inte att samtala bort att nån renhjärtat tycker illa om ens bok. Ändå inser så gott som alla författare att kritiker behövs för litteraturen: som en röst mellan litteraturen som egenartad, laddad erfarenhetskonst och läsarna. En plats där en entusiastisk, kunnig yrkesläsare kan öppna upp ett konstverk och ett språk och säga: den här boken finns. Läs den.

Så slutar även jag nu: boken Ensamvargar finns. Läs den.

PS. Den här kolumnen skrivs samma dag som det är Kritikbyråns kickoff, alltså satsningen på att förbättra de finlandssvenska kritikernas villkor. Så just nu verkar kritiken inte dö, bara så ni vet. DS
PS2. Michel Ekman har ju också blivit författare, så uppenbarligen har han märkt att han har något att ge i alla fall. DS

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.