Vänstern måste ta över det politiska narrativet!

1,8K

Motsättningarnas tid är förbi deklarerade Sauli Niinistö under sin presidentvalskampanj år 2006. Den traditionella vänster-högerskalan inom politiken förpassades till historiens skräphög och högermannen Niinistö var nu också ”arbetarnas president”. I riksdagsvalet våren 2007 lyckades det nya ”arbetarpartiet” Samlingspartiet locka till sig väljarna med löften om ordentliga löneförhöjningar inom den kvinnodominerade kommunala sektorn, i valkampanjen personifierad av den legendariska Sari Sjuksköterska. Dåvarande partiordföranden Jyrki ­Katainen tyckte till exempel att sjuksköterskorna förtjänade en löneförhöjning på 500 euro. Väljarna trodde på löftena och med nästan 100 000 nya röster blev Samlingspartiet både riksdagens näst största parti och en del av regeringen. Men trots att ekonomin på den här tiden gick som tåget uteblev löneförhöjningen ändå för Sari Sjuksköterska och på hösten var den stora, samhällssplittrande strejken ett faktum.

Detta svek oaktat har Samlingspartiet under sin därpå följande tolv år långa regeringsmedverkan med sin retorik framgångsrikt lyckats definiera den allmänrådande politiska sanningen. Vänstern utmålas konsekvent som ekonomiskt orealistiska och oansvariga till skillnad från den förnuftiga och ansvarsfulla högern, som gör sitt bästa för att klä sin nyliberala politik i ett altruistiskt skimmer. Ett illustrativt exempel är deras strävan efter att genom så kallade lokala avtal ta sig förbi de bindande kollektivavtalen (som utgör en allmän miniminivå för löner och arbetsvillkor i Finland) för att i stället skapa en arbetsmarknad med fler låglönejobb och försämrade arbetsvillkor, vilket symptomatiskt nog rättfärdigas med att den finländska konkurrenskraften måste tryggas för att vi även i fortsättningen ska ha råd med välfärdssamhället. En välfärd som i sin tur bör organiseras med privata krafter eftersom den offentliga sektorn är för ”ineffektiv” (läs: medför högre skatter för de välbärgade).

Men motsättningarnas tid är inte förbi och högerpartier kommer aldrig att driva vänsterpolitik oavsett hur deras retoriska narrativ klingar. Politik är och förblir förverkligandet av olika ideologier och därmed visionen om vilken sorts samhälle vi vill ha.

Ska vi fortsätta längs med stigen som i förlängningen leder till ännu större inkomstklyftor och i värsta fall ett nytt slags segregerat klassamhälle där ditt ursprung till stor del avgör din framtid? Ska vi fortsätta med en kapitalistisk business as usual tills planeten och framtida generationers livsförutsättningar är förstörda? Ska vi ha ett tolerant och rättvist samhälle där även olika etniska, religiösa och sexuella minoriteter har samma rättigheter som majoritetsbefolkningen? Den förra regeringen har med all tydlighet visat vad en konservativ högerregering för med sig. Vad innebär ens en progressiv vänsterregering?

För oss väljare är det oklart vad dagens finländska socialdemokrati står för. Frågan är om partiet ens vet det själv. Postkonflikten hade varit ett utmärkt tillfälle att stå upp för arbetstagarnas rättigheter, något man förväntar sig av ett vänsterparti, men i stället valde kommun- och ägarstyrningsminister Sirpa Paatero och statsminister Antti Rinne att likt strutsar stoppa huvudena i sanden. Att SDP tappade fotfästet totalt efter katastrofvalet 2007 må vara förståeligt, men det var tolv år sedan. Enough is enough! Trots att röster för ett reformarbete genast höjdes efter valbakslaget har partiet fortfarande inte lyckats hitta sin politiska identitet i ett nytt postindustriellt samhälle, och som en följd misslyckats i val efter val. I stället har andra partier så som Sannfinländarna och De gröna tagit över initiativet. Politik är en kamp om begrepp och perception och socialdemokraterna måste på allvar både definiera sitt budskap och se till att nå ut med det om de vill vara med och påverka även i framtiden. Det är hög tid för vänstern att ta över det politiska narrativet!

Just nu ser det däremot dystert ut. Opinionsmätningarna pekar stadigt nedåt för SDP och partiets minimala seger i vårens riksdagsval var inte dess egen förtjänst, utan ett utslag av missnöje med den förra regeringens politik. Tvärtom lyckades partiet gå från en klar ledning i opinionsmätningarna inför valet till en riksdagsmajoritet på ett ynka mandat. Nederlaget ter sig extra remarkabelt med tanke på att en majoritet av finländarna enligt en färsk undersökning understödjer vänsterns grundvärderingar. En mätning utförd av Alma Media visade dessutom att Vänsterförbundet åtnjuter ett potentiellt väljarstöd på 20 procent, över dubbelt mer än det stöd partiet erhöll i vårens riksdagsval. Så hur kommer det sig att de här vänstersympatierna inte kanaliseras i fler riksdagsmandat?

Den politiska vänstern är i desperat behov av en ny trovärdig och tydlig image. Men förhoppningsvis hittar man bättre, mer konstruktiva alternativ än de svenska socialdemokraterna, som trötta på Fredrik Reinfeldts kulturella appropriering med Moderaterna som det nya arbetarpartiet, såg till att hos Patent- och registreringsverket varumärkesskydda begreppet ”den nordiska modellen” som ett socialdemokratiskt projekt grundat i arbetarrörelsen. Ingen annan har numera rätt att använda begreppet i marknadsföring. Snarare borde vänstern ta tillbaka initiativet och stolt försvara den angripna offentliga sektorn och allt fantastiskt den fört med sig så som universell tillgång till sjukvård, omsorg och utbildning, vilka utgör själva förutsättningarna för ett jämlikt, jämställt, högutvecklat och demokratiskt samhälle. 

I en tid när socioekonomisk ojämlikhet, otrygghet och framtidsoro driver missnöjda väljare i famnen på samhällssplittrande, populistiska partier som Sannfinländarna behövs en politisk vänster som på nytt kan inspirera människor med hopp om en bättre framtid för alla.

Kolumnen är skriven innan novembers regeringskris. red. anm.