Att tvingas köa i timmar under soldatövervakning för att köpa toapapper blev droppen som fick bägaren att rinna över för Caracasbon, filmfotografen Cesar Reyna. Han en de fyra och en halv miljoner venezolaner som flytt landets politiska oroligheter och ekonomiska misär. Nu är han bosatt i Helsingfors, där han integrerar sig på svenska.
Cesar Reyna flyttade från sitt hemland Venezuela för fem år sedan. Nu siktar han på att integreras på svenska och jobba med video- eller filmproduktion i Finland.
De politiska oroligheterna, bristen på mat och mediciner och svårigheten att kunna planera sitt eget liv bidrog till Reynas beslut att överge Venezuela.
– Den sista droppen som fick min bägare att rinna över var upplevelsen att behöva köa i flera timmar för att köpa toalettpapper i det lokala snabbköpet i Caracas. Kön övervakades av soldater och på grund av ransoneringen fick man endast köpa fyra rullar toalettpapper per man, berättar Cesar Reyna.
Han jobbade vid denna tidpunkt som videofotograf på det ansedda musikinstitutet Conservatorio de Música Simón Bolívar där han filmade konserter, intervjuade musiker och såg till att konservatoriet fick synlighet på nätet, framför allt i sociala medier.
– Jag var lyckligt lottad eftersom jag hade ett jobb, lyfte månadslön och hade möjlighet att resa utomlands.
Trots regelbundna inkomster och ordnade hemförhållanden var det kämpigt att få vardagen att fungera. Hyllorna i affärerna gapade ofta halvtomma och matbristen gjorde sig påmind så gott som dagligen. Hyperinflationen gjorde inte livet lättare.
– Många odlar grönsaker på den egna balkongen i Caracas för att dryga ut kassan, men att skaffa proteiner eller kött i den urbana miljön i Venezuela i dag är inte världens lättaste sak.
Brist på mediciner
Reynas mamma lider av epilepsi och är beroende av mediciner som för närvarande inte finns att tillgå på alla håll i landet. Bristen på en lång rad livsviktiga mediciner är just nu akut, vilket också har drabbat Venezuelas hälsostationer och sjukhus.
– Vi har vänner i Mexiko som hämtar med sig större ransoner av de läkemedel som min mamma behöver. Det är just nu det enda sättet för oss att trygga hennes medicinering, säger Reyna.
I Europa är det många som riktar sina anklagande fingrar mot USA:s sanktioner som boven i det drama som gör livet surt för befolkningen i Venezuela. Reyna köper inte det argumentet.
– USA:s sanktioner var till en början främst riktade mot venezolanska toppolitiker och deras tillgångar. Problemen med sinande mat- och medicinförråd började tidigare. Det är Venezuelas förenade socialistiska parti PSUV:s politik som har orsakat den här misären. Regeringen gynnades tidigare av enorma oljeintäkter, men använde inte de amerikanska oljepengarna förnuftigt, säger han.
Oljan en förbannelse
Enligt Reyna betalar Venezuela nu ett högt pris för att ha förlitat sig i alltför hög grad på intäkter från oljeindustrin. Fluktuationerna i världsmarknadspriset på olja har en katastrofal inverkan på landets ekonomi som praktiskt taget saknar andra ben att stå på.
President Nicolás Maduros företrädare Hugo Chávez nationaliserade därtill en lång rad lokala industrier som fick se sig akterseglade när importen av basvaror ersatte den venezolanska produktionen. När landet nu saknar utländsk hårdvaluta för att betala för importen är bristen på förnödenheter ett faktum, anser Reyna.
– Jag såg ingen framtid i mitt eget hemland och beslöt mig för att söka en studieplats i Europa.
Cesar Reynas längtan efter förutsägbarhet och ordnade förhållanden tog honom till Estland där han blev antagen till programmet för filmstudier och kommunikation vid Tallinns universitet. Resan till Europa gick från flygplatsen i Maiquetia till de nederländska Antillerna i Curaçao och därifrån till Tyskland med Hamburg som slutdestination.
– Den tyska passkontrollanten trodde att jag skulle ansöka om asyl och förhöll sig skeptiskt till mina planer att studera i Estland.
Studier i Estland
Det gick vägen till sist, trots att han blev misstrodd. Reyna liftade till Berlin och hoppade på bussen till den estniska huvudstaden.
– Jag hade endast cirka 400 euro i fickan när jag anlände till Tallinn. Jag behövde bland annat pengar för att betala hyran för min studentbostad, uppehållstillståndet och inte minst terminsavgiften på 2 000 euro.
Cesar Reyna jobbade bland annat som servitör, flyttkarl och städare för att tjäna sitt uppehälle. Att skrapa ihop terminsavgiften med hjälp av en timlön på tre euro var inte helt okomplicerat, men han lyckades låna en del av pengarna av sin chef.
– Jag tog min estniska högskoleexamen för två år sedan. Jag älskar Estland, men med tanke på min sysselsättning och framtida karriär så tror jag mer på mina möjligheter i Finland.
Vi träffas på Svenska arbetarinstitutet i Helsingfors där Reyna är i färd med att plugga svenska för invandrare tillsammans med andra hoppfulla ödesfränder.
– Jag tror att svenskan kan öppna dörrar för mig inte bara i Finland utan i hela Norden.
Hemmastadd i Helsingfors
Reyna jobbar för närvarande som frilansfotograf på Accenture och fortsätter att extraknäcka som servitör. Under sommarsäsongen guidar han turister i gamla stan i Tallinn. Misären i hans hemland medför ekonomiska skyldigheter.
– Jag hjälper min familj ekonomiskt så mycket jag kan och plånboken tillåter. Vanliga banktransaktioner funkar inte och betalningstjänster som Western Union är förbjudna i Venezuela. Jag överför istället pengar till en kompis som har ett utländskt konto. Han gör motsvarande uttag av bolívares som han ger till min mamma. Det finns inga andra sätt att överföra pengar till Venezuela just nu.
Den regelbundna kontakten med familjen sker i huvudsak på Skype, men på grund av upprepade elavbrott i Caracas och hackiga nätförbindelser har det blivit allt svårare att få tag på varandra.
– Jag tror inte att jag återvänder till Venezuela. Jag är nu gift med en finländsk tjej och har slagit rot här i Helsingfors. Helst av allt skulle jag vilja jobba med filmproduktion, till exempel med dokumentärfilmer. Och så vill jag hjälpa andra invandrare att integrera sig här i Finland.
Foto: Mikael Sjövall
