Kriser kännetecknas av att vi saknar ord för att beskriva dem. Trots den flodvåg av nyheter om COVID-19 som sköljer över oss dagligen, famlar vi efter ord. Eller kanske det är just på grund av överflödet av ord vi ändå inte hittar de rätta orden. För många ord att göra ordning bland. Efter att i veckor ha följt scenarier, prognoser och Stora Ord, föredrar jag just nu att läsa små ord.
Jag bor i Montreal. När coronapaniken började spridas, blev även jag smittad av ångesten. Jag skulle boka flyg och åka hem, bara ”ifall något händer”. Jag hade följt med utvecklingen i Kina noga, och var orolig för min familj, mina vänner och mig själv. Marx beskriver i Grundrisse hur kapitalet ”tillintetgör rummet med hjälp av tiden”, allteftersom cirkulationen av varor och människor accelererar. Att åka från Montreal till Helsingfors var ännu i januari lättare än någonsin förut. När gränserna började stängas och flygen ställas in, kände jag inombords hur tiden saktade ner och rummet bredde ut sig. Plötsligt märkte jag att det finns en ocean mellan mig och alla där hemma.
Poeten Anne Boyer skrev i början av krisen några små men välvalda ord. Boyer menar att vi måste synliggöra det negativa rummet mellan oss så vi vet att det vi inte gör också är en gest av kärlek. Vi står inför det märkliga uppdraget att vi måste sammanstråla med själen, samtidigt som vi håller distans med kroppen. Jag bestämde mig till slut för att stanna i Montreal, där min själ har större ro trots att kroppen är långt från Finland.
Nu när tiden inte hjälper kapitalet, verkar den istället konspirera mot oss med rummet. Även om vi vore nära varandra i samma stad, så är vi långt ifrån varandra, kanske flera månader bort. Samtidigt är tiden inte sig längre lik. Skillnaden mellan dagar och veckor har blivit diffus. Vi upptäcker kollektivt det som fenomenologer och kvantfysiker vetat länge: tiden finns endast som vårt varande i den och vår erfarenhet av den.
Hur kan vi då bebo detta märklig rum i denna besynnerliga tid? ”Boredom is back”, skämtade en vän på Twitter. Vi är uttråkade då vi vill ut ur nuet, in i nästa stund, med ny stimuli. Före corona skrev gruppen Institute For Precarious Consciousness i texten ”Alla har vi ångest” – en modern klassiker bland oss som är rätt så unga och mycket ångestfyllda – att den mest karakteristiska känslan för vår samtid är ångesten. Medan tidigare generationer var uttråkade av sitt arbete vid det löpande bandet, av restriktiva sexuella normer och livet i kärnfamiljen, har vår generation så mycket frihet men så lite verklig säkerhet att vi har konstant ångest. Ångest över att oavbrutet rikta vår uppmärksamhet på tusen och en stimuli, att alltid vara i beredskap för något nytt jobb, någon ny ”kunskap”, någon ny ”möjlighet”, någon ny plats.
Ändå är det svårt att nu sakta ner och låta uppmärksamheten vila. Och så har förstås många nu ångest över ett förlorat jobb, en hyra som plötsligt inte går att betala, den enorma ensamheten eller någon nära och kär som börjat hosta oroväckande. De som jobbar inom sjukvården är knappast heller uttråkade.
Medan tillvaron för många av oss ändå saktat ner, verkar vissa händelseförlopp utspelas fortare än tidigare. I Ungern drev Viktor Orban igenom en undantagslag som ger honom nästan obegränsade maktbefogenheter. Vi kan nu skönja en framtid där rädslan för corona och andra smittor leder till att många av undantagsåtgärderna även i andra länder blir mer än undantag. Telefoner spåras redan för att bryta smittokedjor. Men teknologi för att spåra smittosamma virus kan lätt användas för att spåra även andra sociala smittor.
Många Stora Ord har uttalats om de här tendenserna. Slutna gränser och drakonisk övervakning förekommer i många scenarier, liksom även nya geopolitiska realiteter. Den ryska traditionalisten Alexander Dugin menar i en bloggtext att den liberala världsordningen med USA som sin navel nu slutgiltigt är över. Istället går vi liksom Samuel Huntington förutspådde mot en mångpolär värld, med olika ”civilisationer” och intressesfärer. Andra tror att Kinas inflytande kommer att öka, då det blir klart hur mycket bättre landet lyckades bekämpa smittan än många demokratier i Väst. Inom vänstern hoppas många på socialdemokratins återkomst. I USA sprids corona nämligen av människor som varken har sjukpenning eller arbetslöshetsskydd och därför måste fortsätta jobba som vanligt. Åtminstone i detta läge verkar många välfärdssamhällen mer uthålliga än den vigulanta amerikanska kapitalismen.
Det som de flesta tyckare verkar enas om, är att statsmaktens betydelse kommer att öka. Under corona måste alla mänskliga relationer förmedlas av staten, den enda aktör som kan införa och upprätthålla undantagstillstånd. Bristen på ord i kriser leder ofta till ett behov av Stora Ord uttalade av auktoriteter. Men i all tysthet måste vi samtidigt återupptäcka hur våra mest vardagliga relationer ser ut.
När kärlek innebär fysisk distans, är det svårt att organisera något utanför statsapparaten. Ändå försöker många. På Instagram cirkulerar bilder av lappar med erbjudanden om olika former av hjälp som folk satt upp i sin trappuppgång eller sitt kvarter. Några av mina vänner startade ett gemensamt textdokument för vardagliga observationer om coronalivet, och allt fler människor från allt fler platser deltar i skrivprocessen. I Nordamerika pågår försök att organisera hyresgäster till betalstrejk. I flera städer organiserar grupper ömsesideshjälp för att distribuera gratis mat på tryggaste möjliga sätt. Andra tillverkar hemlagade masker och donerar dem till volontärgrupper och sjukhus.
Utöver stora prognoser, tror jag det också är värt att dröja vid de små orden. Hur kan vi älska varandra? Hur kan vi organisera tillsammans? Hur kan vi sammanstråla med själen, medan våra kroppar håller avstånd? Hur kan vi förhålla oss aktivt till det negativa rummet mellan oss, istället för att bara sitta och vänta på statens Stora Ord? Hur kan vi livnära smittor för rättvisa och gemenskap, samtidigt som vi bekämpar coronasmittan?
