Jag försöker bekämpa ett trängande behov av att ständigt vara uppkopplad till det senaste nyhetsflödet, så att corona-ångesten inte skall sluka hela livet. Det är nästan omöjligt. Behovet av att veta vad som sker, hos oss och ute i världen, övervinner.
WhatsApp-grupper och möten på nätet möjliggör att arbetet fortsätter och att diskussioner förs mellan de närmaste kollegerna även utanför riksdagen – min digi-kompetens har fått ett lyft! Tidtabellerna har varit snabba, men de olika plattformarna har gett möjligheter att medverka i beredningen av besluten. Innerst inne i mig gnager ändå den stora olusten, ångesten över att någonting helt obehärskat håller på att ske i vår värld. Och insikten av att vi trots allt inte har så väldigt bra redskap, vare sig som människor eller samhällen, för att hantera de svåra beslut vi står inför.
Vi har ställts inför en situation som krävt dramatiska beslut som begränsar våra grundläggande rättigheter för att stoppa virusets framfart och rädda liv. Vi har stängt skolor, museer, bibliotek, restauranger och caféer samt ingripit i rörelsefriheten genom att utlysa rörelseförbud från och till Nyland. Det normala livet har avstannat, många människor har blivit utan jobb samtidigt som många företag har förlorat sin verksamhet från en dag till en annan.
Vad en ensam riksdagsledamot kan göra, är att lyssna på landets främsta hälsovårds- och grundlagsexperter och lita på att grundlagsutskottet noggrant granskar och analyserar regeringens beslut och endast begränsar våra grundläggande fri- och rättigheter då det är alldeles nödvändigt.
Det är viktigt att vi för en diskussion nu, men även efteråt, kring behovet av undantagstillstånd och de olika begränsningarna i våra grundläggande fri- och rättigheter. Först efteråt kommer vi att kunna bedöma ifall våra beslutsprocesser varit tillräckligt noggranna och vi förmått göra tillräckliga avvägningar, och bedöma nyttan och skadan av begränsningarna under undantagstiden.
Härom veckan påminde Jukka Kekkonen, professor i rättshistoria, i Helsingin Sanomat om att det under tider av undantagstillstånd är viktigare än vanligt att värna om grund- och de mänskliga rättigheterna. Han påpekar att många i den politiska debatten efterlyser allt hårdare åtgärder och ropar att regeringen handlar alltför långsamt. Verkningarna av coronaviruset är trots allt så osäkra att ingen säkert kan veta vad som skulle vara den optimala politiken.
Åtminstone för mig känns de hårda förbuden och nedstängningen av det sociala livet svåra att uthärda, även med vetskap om att allt har gjorts med de bästa intentioner, för att rädda så många liv som möjligt.
De digitala plattformarna erbjuder fantastiska möjligheter socialt, särskilt nu i en tid av fysisk distans. Vi kan upprätthålla kontakten med familj och vänner var vi än befinner oss. Middagar och fester, tips för hempyssel, söta nallar i fönstren – allt stärker känslan av att vara med om detta tillsammans och ger mig en känsla av att inte vara ensam.
