Ann-Luise Bertell återvänder till höstsäsongen till Wasa Teater som ”nygammal” teaterchef. I den finlandssvenska kulturvärlden har hon burit många hattar, och anser på det stora hela att ankdammens kultur mår bra. Men vi borde våga vara lite mer irriterande.
– Jag kände att jag inte riktigt var klar på Wasa Teater, att jag kanske övergav den lite för fort.
Det säger nygamla- teater-chefen Ann-Luise Bertell från datorskärmen över vilken jag intervjuar henne. Bertell valdes i slutet av mars till nuvarande teaterchefen Åsa Salvesens efterträdare, Salvesen som själv tog över chefskapet efter Bertell 2015. För närvarande arbetar Bertell som dramaturg på Svenska Teatern i Helsingfors sedan 2018.
– Jag fick en känsla av att det fortfarande fanns saker jag ville göra på Wasa Teater. Och sen är det ju den teater som jag bryr mig mest om, och jag tänker att det är just sådana människor som brinner för teatern i Österbotten som Wasa Teater behöver. Nu menar jag inte att jag skulle vara oersättlig på något sätt, men på Svenska Teatern är jag ju i varje fall lätt ersatt, på ett helt annat sätt än i Öster-botten.
Om det funnits några tvivel i Bertells hjärna angående om hon borde söka jobbet på nytt har de härrört sig till två faktorer.
– Visst har jag ju lite funderat om det här nu sen är en utveckling eller om det är en tillbakagång, säger Bertell med ett lite snett leende.
Den andra faktorn gäller det faktum att Bertell sedan sin förra session som teaterchef har etablerat sig som författare på allvar.
– Det var ett väldigt svårt val för mig personligen, om jag skulle satsa på att skriva på heltid eller satsa på teatern.
Ja, det kan ju vara något av ett tidsmässigt problem att ha två så starka passioner?
– Jo, men förhoppningsvis ska det gå att kombinera dem på något sätt nu.
Osäker framtid
Datorskärmen, ja, den har blivit en kär vän för många under de senaste veckorna, och Bertell ser precis så vardagligt rufsig ut på andra ändan av Skype-linjen som vi nästan alla tenderar att göra i dessa lockdown-tider. När hon tar över verksamheten på Wasa Teater till höstsäsongen är det efter en stympad vår. Alla teatrar tvingades förra månaden stänga dörrarna, Wasa Teater var bland de första som frivilligt valde inhibera vårens föreställningar. Till Svenska Yle sa försäljningschef Simon Ventus i mars att inhiberingen av inalles kring 50 föreställningar betyder en förlust av runt 20 procent av årets budgeterade intäkter. På repertoaren skulle denna vår ha stått Bomullsängeln och Spelman på Taket,- som båda hade premiär i fjol höst – men också en urpremiär av Månskensprinsen, en fantasy-pjäs specialskriven för Wasa Teater- av författaren Maria Turtschaninoff och Anna Simberg. Åsa Salvesen har uppgett att teatern utreder möjligheterna att ge Månskensprinsen på hösten i stället, men situationen är naturligtvis inte lätt – föreställningen var i praktiken färdig för start, premiären skulle ha skett dagen efter beskedet att teatern stänger dörrarna.
– För personer som har arbetat flera månader med en produktion och nu tvingas ställa in är det ju alldeles förfärligt, säger Ann-Luise Bertell.
Hur coronakrisen kommer att ha påverkat Wasa Teater då vi kommer ut på andra sidan vill Bertell inte spekulera desto mer i.
– Det är så otroligt svårt att veta och säga. En av frågorna är ju om det leder till att publiken på längre sikt inte vågar komma till teatern.En stor del av vår publik är ju 70-plussare, så som det ofta är på institutionsteatrar.
Nätet inget substitut
Flera teatrar utomlands har gått in för att streama föreställningar över nätet, och också i Finland har vissa nappat på denna möjlighet. I en kolumn i Helsingin Sanomat 26.3 skrev ändå teaterkritikern och kulturjournalisten Sanna Kangasniemi att behållningen av streamad teater för hennes del avtog snabbt – teater är en social aktivitet. Överlag har teatrarna i Finland ställt sig skeptiskt till teaterströmningens möjligheter. I Kangasniemis artikel 26.3 uppger Helsingfors stadsteaters konstnärliga chef Kari Arffman att teatern inte kommer att visa Den lilla sjöjungfrun på nätet, eftersom det skulle krävas resurser som teatrarna inte har för att via skärmen förmedla teaterns helhetsupplevelse. Tampereen Työväen Teatteris konstnärliga chef Otso Kautto säger för sin del att ”det inte är någon vits att fylla upp webben bara för att vi ska ha teater. Folk klarar sig nog utan i ett par månader”.
Inte heller Ann-Luise Bertell ser teater på skärmen som något riktigt substitut för den äkta varan.
– Via nätet kan man inte förmedla den energi och publikkontakt som en föreställning bjuder på, den helhetsupplevelse som teater är.
Rent ekonomiskt kommer spelåret på Wasa Teater att bli ett förlustår, säger Bertell, men påpekar att teatern också har bakom sig flera ekonomiskt goda år. Och som sista garant har teatern Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur (”samkommunen”) som ägare, så någon oöverkomlig ekonomisk katastrof verkar Bertell inte se i framtiden.
Teater ska delta
I Finland har staten gått in för att stöda kulturaktörer som drabbats av coronakrisen med 1,5 miljoner euro. Sverige har däremot lovat avsätta motsvarande 45 miljoner euro för att stöda kultur- och idrottssektorn. I Tyskland har inga exakta siffror givits, men den tyska staten har budgeterat massiva 500 miljarder euro i företagsstöd, varav ”en ansenlig del” ska gå till att stöda kultursektorn. Siffrorna är inte helt jämförbara; men storleksordningen visar ändå att den statliga satsningen på kulturen i coronans tidevarv varierar.
– Men det här motsvarar väl också ungefär skillnaden i den statliga kulturbudgeten i de här tre länderna?, funderar Bertell, och påpekar att hon ändå inte satt sig in i detalj i frågan.
– Däremot tycker jag att fonderna och stiftelserna var snabba med att ta mått och steg för att hjälpa frilansare och andra kulturaktörer. Till exempel Konstsamfundets och Svenska kulturfondens ”Kultur under tiden”-satsning på 400 000 euro var mycket välkommet. Sedan kan man fråga sig vilken beredskap det finns för att hjälpa insititutioner.
Bertell är tacksam för att den nuvarande SDP-ledda regeringen har visat tydlig uppskattning för kulturfältet, och en vilja att stärka dess verksamhetsmöjligheter. Hon berömmer också förnyelsen av lagen om statsandelar till kulturfältet, den så kallade VOS-lagen.
– Att anslagen beviljas för sex år åt gången låter bra, så att man inte varje år måste jobba med att försöka formulera sig så att man ska få pengar.
Vidare ser Bertell som positivt att lagreformen lägger större vikt vid nyskapande, samarbete, samt barn- och ungdomskultur. Hon påpekar att lagen inte kommer att gynna de statsandelsteatrar som spelar ”samma komedier och musikaler som sätts upp på alla andra scener”.
– Det är en del av en bredare diskussion om vad institutionsteatrarnas roll ska vara, men jag tycker uppriktigt sagt att om om man ska få VOS-stöd, så ska man också göra sådan teater som säger något om samhället i allmänhet. Visserligen kan man ju också säga mycket om samhället via komedier.
Kulturen betydelsefull
Bertell säger att hon är rädd att situationen för kulturfinansieringen ändå kan bli sämre framöver, då samhällsekonomin lider av coronakrisens skyddsåtgärder. Paradoxalt nog behövs enligt henne kulturen just nu mer än någonsin. Hon hänvisar här bland annat till den våg av högerpopulism som dragit över världen.
– Kulturen är så betydelsefull på alla nivåer av samhället. Det är det enda motgiftet vi har mot nazismen och fascismen som breder ut sig.
Men kulturen ska inte heller underskattas ur en samhällsekonomisk synvinkel, säger Bertell. Kulturbranschen är en stor sysselsättare och skapar väldigt mycket med relativt lite resurser.
Det är viktigt, anser Bertell, att teatern är en aktiv del av samhällsdiskussionen, även om teatern inte måste vara den som kommer med svaren. Att teatern gör det via föreställningarna är givet, i de flesta fall, men röster har också höjts under året som gått om teaterns synlighet i den offentliga kulturdebatten. Bertell säger att det skulle vara bra om fler personer från teaterbranschen deltog i samtalet i medierna.
– Jag har börjat fundera varför jag inte själv skriver. Men jag antar att det är så att konstnärer ofta vill uttrycka sig just via konsten.
Teaterjobbet är också ett så intensivt dito, menar Bertell, att det för teaterarbetare helt enkelt inte finns så mycket tid och energi att skriva och debattera.
På jakt efter det egna uttrycket
Vad gäller Wasa Teater säger Bertell att hon trots sitt tidigare arbete där inte känner att hon helt enkelt genast kan ta vid där hon slutade 2015.
– Här har ju ändå gått fem långa år, och mycket har hänt.
Att lyssna och samtala med personalen är det som står först på agendan.
– Det är en institutionsteaters uppgift att vara ganska bred i sin repertoar, och på den fronten är knappast några jättestora förändringar att vänta.
Enligt Bertell kommer hon ändå att fortsätta sin strävan efter att finna de österbottniska berättelserna att gestalta på scenen. Mer än någon annan av de finlandssvenska institutionsteatrarna, har Wasa Teater tagit på allvar sin uppgift som regionteater, och Bertell, själv född i Oravais, säger att hon ser det som en av teaterns viktigaste funktioner att ge de olika konstutövarna i regionen möjlighet att uttrycka sig.
– Den stora drömmen är att Wasa Teater skulle hitta ett alldeles eget uttryck eller stil. Själv utgår jag gärna från berättarkonsten och skulle via den vilja se vad som skulle vara möjligt att göra.
Bertell debuterade som poet redan på 1990-talet och har skrivit både romaner och pjäser vid sidan av sitt arbete som skådespelare, teaterchef och dramaturg. En bred överblick över den finlandssvenska kulturen har hon också fått som delegationsordförande för Svenska kulturfonden.
– Det är ju ett lite tråkigt svar, men jag skulle säga att den finlandssvenska kulturen mår ganska bra för tillfället. Det har kommit många bra debuterande författare och den finlandssvenska teatern mår också relativt bra, säger hon, och nämner bland annat att det under fjolåret sattes upp 44 nyskrivna finlandssvenska pjäser. Detta inräknat de pjäser som sattes upp i samband med Projekt Reko.
Det finns enligt Bertell både en topp som når ut även till en finskspråkig publik, och en bredd, som bland annat garanteras av institutionerna. Det som hon säger att kanske saknas är den överraskande och experimentella kultur som verkligen skulle stå ut ur mängden. Som en förebild nämner hon den schweiziska regissören Milo Rau, som med sin kontroversiella dokumentärteater skapat mycket uppståndelse.
– Det som saknas är det riktigt nyskapande, det som skulle väcka irritation och kanske till och med aggression hos vissa.
Bertell varnar också för att den finlandssvenska kulturen lätt blir en aning inåtvärmande.
– Det skulle finnas så mycket att se också i andra länder och på andra ställen. Den finlandssvenska kulturen kunde må bra av att öppna sig, låta sig inspireras mer och experimentera mera.
Foto: Niklas Sandström / Förlaget
