Förtryckets arkitektur

av Ana Valdés

Den israeliske vänstersympatisören och arkitekten Eyal Weizman har kartlagt hur Israels futuristiska arkitektur har bidragit till förtrycket av palestinierna.

Det så kallade Jerusalem-syndromet beskrevs första gången kliniskt av den i nämnda stad bosatte psykiatern Heinz Herman, en av den moderna- psykiatrins pionjärer i Israel. Redan- tidigare hade man lagt märke till att många som besökt Jerusalem- som pilgrimer drabbades av religiösa tvångsfantasier. De trodde sig vara- Messias reinkarnerad eller att Johannes Döparen eller Maria Magdalena hade valt dem till profeter. Syndromet har iakttagits ända sedan medeltiden, och hade tidigare beskrivits som en form av hysteri. Trots namnet har samma typ av tvångsföreställningar också påträffats bland besökare till andra religiösa pilgrimsmål, som Mecka och Rom. Men det var alltså Herman som på 1930-talet beskrev detta syndrom i medicinska termer. Han beskrev att hans patienter ofta fick ett akut behov av att tvätta sig och klä sig i vita kläder. Många som hade kommit till Jerusalem i grupper eller med sina familjer lämnade dem, kastade sig in i floder och fontäner. De upplevde visioner och hörde röster.

Jerusalem lämnar ingen likgiltig. ”Den heliga staden” är idag en uppdelad stad med en osäker framtid. Både palestinier och judar hävdar den som sin huvudstad. 2002 vann de israeliska arkitekterna Rafi Segal- och Eyal Weizman en tävling om vem som skulle få kuratera Israels utställning på Världskongressen för arkitektur i Berlin samma år. Deras förslag granskade den israeliska arkitekturens roll i konflikten i Mellanöstern, och var en inte helt subtil kritik av de illegala bosättningarna på Västbanken. Utställningen skulle heta ”The Politics of Israeli Architecture”. Men bara månader innan den skulle äga rum drog sig Israels arkitektförbund ur världsutställningen, med förevändningen att ”idéerna i katalogen inte är arkitektur. Himlen förbarme sig om det här är vad Israel har att visa upp. Min första instinkt var att förstöra katalogerna, men jag tänker inte göra det. Jag tänker inte bränna böcker”, för att citera förbundets ordförande Uri Zerubavel. .

Grund i moderniteten

Den oförblommerat vänstersympatiserande Eyal Weizmans avhandling, som han har utvecklat i en uppsats som heter The Politics of Verticality, hävdar att israelisk arkitektur har spelat en central roll genom hela Israels historia, från 1949 till nutid.

Weizman ser byggandet av Israel som ett projekt grundat i moderniteten, som ser sig själv som motsatsen till barbarismen. Det medeltida samhället som representeras av islam måste utplånas för att bygga ljusa städer och breda vägar. Detta var en dröm influerad av den tyska filosofen Filippo- Tommaso -Marinetti och de övriga futuristerna, ett land där fart och rymd gav invånarna maximal lycka.

I de på varandra följande palestinska statliga projekten som diskuterats i Camp David, Oslo och Taba fanns det en gemensam nämnare: Israel behåller kontrollen över luftrummet och grundvattenreserverna. Begreppet suveränitet, där en stat har kontroll över tre plan, land, luft och mineralavlagringar eller vattenreserver under marken havererar om Israels krav erkänns.

Med hjälp av en sofistikerad matris av vägar, broar, murar och motorvägar bygger Israel ett system som låser palestinier i ghetton och judiska bosättningar bakom elektroniska barriärer. Vägkontroller gör det omöjligt för palestinier att röra sig fritt mellan sina enklaver och städer.

Men förutom de religiösa och eskatologiska förklaringarna visas arkitekturens funktion på flera nivåer, vattnet och avloppssystemet som går genom Gaza och Västbanken är också en del av en detaljerad kontrollmatris, som den amerikansk-judiska antropologen Jeff Halper skriver om.

Mänskliga schackpjäser

Weizmans uppsats är en fascinerande berättelse där kartografer och stadsplanerare flyttar nybyggare och bosättningar som om de var schackpjäser, och där strategin består av förseningen av eller omöjligheten av uppkomsten av en palestinsk stat.

Bosättningarna blir panoptiska fästningar där soldater och vakter kan kontrollera rörelserna uppifrån i dalarna där de arabiska städerna ligger. Arkitektur som drar gränser och bygger hinder och broar och vägar för att förhindra kontakt mellan två befolkningar är en avvikelse. Drömmen om ett större Jerusalem och ett större Israel dominerar fortfarande diskursen i Mellanöstern.

Weizman blev med sina idéer snart en persona non grata och tvingades att gå i exil i London. Här skapade han på Goldsmiths College en avdelning som han kallade ”Forensic Architecture”. Tillsammans med författare, konstnärer och arkitekter utforskar Weizmans arkitekturens roll i övervakning och straffutdelning. Han beskriver hur fängelser, bunkrar och koncentrationsläger också har dragit nytta av modern arkitektur och hävdar att brott mot de mänskliga rättigheterna också borde ingå i arkitekturens forskningsfält.

På våren har Weizmans arbete ställts ut på Röhsska Museet i Göteborg. Men per telefon berättar han för Ny Tid hur han vägrades inträde till USA där han skulle ha föreläst om sitt arbete. Hans visum nekades på grund av en ny algoritm som granskar vilka människor man har mött eller umgåtts under de senaste månaderna, enligt USA:s immigrationsmyndighet.

Välkommen till Orwells värld.

Text Ana Valdes
Foto Eyal Weisman 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.