Hemester eller kvinnofälla?

av Lisa Gemmel

Det känslomässiga arbetet är kvinnors, i hemmet såväl som i offentligheten. Under semestern förstärks könsrollerna och den mentala bördan för kvinnor ökar. Män måste börja ta ansvar utan att bli ombedda att hjälpa till.

Har du någonsin försökt få en familj ut genom dörren för en dagsutflykt med en tid att passa? Det är matsäck, extrakläder, påse för skräp, solskydd, badkläder, kanske blöjor, något att sitta på, plåster, vatten. Listan verkar aldrig ta slut. Att komma till punkten då det går att lämna bostaden är resultatet av ett planerande och organiserande som ibland pågått i flera dagar. Det börjar med att någon ska komma på att utflykten ska göras. Sen ska matsäck planeras, inhandlas och ordnas. Det ska packas, kläs på för vädret korrekta kläder och borstas tänder innan alla äntligen kan gå ut genom dörren. Och när alla väl är ute, kommer någon på att den måste kissa.

I min familj är det oftast jag som står för planerandet och organiserandet när vi ska på utflykt. Min man frågar vad han kan göra, om han kan hjälpa till med något. Ibland orkar jag delegera, ibland inte. Vi har båda ambitionen att leva i en jämlik och jämställd relation, och ändå ser det ut så här.

Sommaren 2017 släppte opinionsinstitutet Novus en undersökning på uppdrag den svenska fackliga centralorganisationen TCO om kvinnors och mäns upplevda jämställdhet under sommaren. Föga förvånande upplevde män att sommarens sysslor fördelades mer jämställt än vad kvinnorna tyckte. Svaren på frågorna talade också sitt tydliga språk. Männen tenderade att fokusera sitt hushållsarbete på just huset och tillbringade även mycket tid vid grillen. Kvinnorna? De tvättade, städade, packade picknickkorgarna och projektledde aktiviteter. Sommarens obetalda arbete är ojämställt.

Bristande omtanke

Minst en gång i veckan får jag ett utbrott på något som verkar helt irrelevant i stunden. Oftast rör det sig om ett par skor mitt framför ytterdörren eller en blöt handduk som legat på min sida av sängen hela dagen.

Utbrottet handlar inte så mycket om handlingen i sig (efter tio års önskan om en upphängd handduk började min man hänga upp den åtminstone åtta av tio gånger), utan vad den signalerar. Den som lämnar sina skor i hallen har inte resten av familjen i åtanke. Den tänker inte på att någon snart ska baxa in 25 kilo barn och vagn genom sagda hall och att skorna utgör ett, förvisso överkomligt, hinder. Den blöta handduken i min säng gör att jag tvingas lägga mig med ett fuktigt täcke över mig. Det min man ser som tankspriddhet, upplever jag som en bristande omtanke om resten av familjen.

Min familj är ständigt närvarande under dagen, även om jag är på jobbet. Det handlar om middagsplanering, tidsbokning hos rådgivningen, att komma ihåg att fråga om hämtning och lämning så att jag hinner träna den veckan. Jag ska komma ihåg om mjölken håller på att ta slut, om det finns tvättmedel eftersom jag måste tvätta ikväll eftersom jag har slut på underkläder (min man har smart nog fler par underkläder än mig, så jag blir utan innan honom). Jag ska komma ihåg var man och barn hade sina saker senast så det inte blir panik när alla ska ut genom dörren på morgonen. Även om vi har delat upp det fysiska hemarbetet är det något som inte fungerar. På pappret är hemarbetet jämlikt fördelat, varför upplever jag det inte så?

För tre år sedan läste jag en serie från den franska konstnären Emma. Hon beskriver situationer där en mamma försöker göra allt samtidigt – laga mat, läsa läxor med barnen, ta emot gästen – och misslyckas så klart. Pappan kommer in i rummet och undrar vad som pågår. När hon säger att hon försöker hantera allt, säger han något som får det att bubbla av ilska inom mig ”Men du kunde ju ha bett om hjälp!”. Emma beskriver i sin serie en vardag som snart sagt alla kvinnor känner igen.

Det var som att jag lärde mig ett nytt språk när jag läst serien. Äntligen fick jag ett namn på skavet jag känt. Mental börda kallar Emma den, det känslomässiga arbetet heter det oftast i forskningen. Den mentala bördan, eller känslomässiga arbetet, är något alla kvinnor bär och tar ansvar för men sällan kan sätta ord på. Varje försök att ta upp det med sin manliga partner burkar leda till bråk och sårade känslor, för att prata om det innebär ofta att mannen känner sig ifrågasatt och kvinnan känner att han inte vill förstå vad hon säger.

Ett ständigt pågående arbete

Nu för tiden utför de flesta män hushållssysslor som för bara några generationer sedan skulle te sig omöjliga. Män byter blöjor, lagar mat och städar. De hämtar och lämnar på dagis, tar föräldraledigt och är hemma med barnen när mamman tillbringar en kväll med vänner. Tidsanvändingsundersökningar i både Sverige och Finland visar dock att kvinnor fortfarande jobbar fler timmar om dagen än män, men mindre del av tiden läggs på betalt arbete. I allt för många familjer är pappan någon som hjälper till med hushållsarbetet och sitter barnvakt till sina egna barn.

Det tidsanvändningsundersökningarna inte visar på är vem som ser till att det obetalda arbetet blir utfört. Ansvaret för det organisatoriska i familjen, projektlederiet, faller på kvinnorna. Det är de som har koll på om barnen har vuxit ur sina kläder eller om mjölken håller på att ta slut hemma.

I sin bok Så jävla trött beskriver Gemma Hartley hur det känslomässiga arbetet är något alla kvinnor ägnar sig åt hela tiden. Vi anpassar oss för att inte vara för högljudda eller för lågmälda, ta för liten eller för stor plats. När vi rör oss ute på stan lägger vi energi på att inte visa oss tillgängliga för män, samtidigt som vi inte kan vara för avvisande, då det kan provocera. Det ligger på kvinnor att göra så att män inte stör sig på oss, så att de inte skriker efter oss, slår eller våldtar oss.

Som med det mesta andra slår det känslomässiga arbetet hårdare mot fattiga, mot rasifierade, mot dem med funktionsvariationer eller som på andra sätt avviker från samhällets norm. Ensamstående svarta kvinnor skuldbeläggs för problemen bland afroamerikaner, menar Rasheena Fountain i sin artikel ”Black Single Mothers Are More Than Scapegoats” (Huffington Post, 6.4.2016). De förväntas utföra det känslomässiga arbetet för en hel grupp. Precis som kvinnor förväntas lära ut hur män ska vara feminister, ligger bördan på rasifierade och funktionsnedsatta att lära andra att inte vara rasister eller funkofoba – en börda som blir större om du både till exempel är både kvinna och rasifierad.

En inlärd förmåga

Komikern Hannah Gadsby berättar i sin senaste stand-up show Douglas hur en man i hundrastgården säger till Gadsby att det tar färre muskler att le än att rynka på pannan. Även i hundrastgården förväntas hon göra det bekvämare för männen. Var än kvinnor rör sig, arbetar ständigt en del av oss med att skapa så lite friktion med omvärlden som möjligt. Avviker vi från den leende, mjuka kvinnonormen kan vi omedelbart straffas för det. Det är vi som förväntas undvika att bli våldtagna, som ska hitta sätt att motverka härskartekniker och hjälpa barnen att lösa konflikter med ord istället för knytnävar.

Mina utbrott på skorna i hallen är en reaktion på det känslomässiga arbete jag som kvinna ständigt tvingas ägna mig åt, hemma, på jobbet, i offentligheten. Det är ett arbete, en mental börda, som blir tydligare i tvåkönade relationer när ett barn kommer in i bilden. Under ledigheter, som sommarsemestern, förstärks dessutom dessa strukturer, då någon annan (läs andra kvinnor) inte längre tar hand om barnen dagtid.

Det ständigt pågående hushållsarbetet, barnomsorgen och organiserandet av livet sköts i högre utsträckning av kvinnor. Det gör att semestrar inte blir vila i samma utsträckning för oss. En semesterresa då måltider äts på restauranger och städning utförs av någon annan, är för många en välbehövlig respit från vardagen. Men vi ska inte behöva att underbetalda kvinnor använder sitt arbete för att lätta på den mentala bördan för den semestrande medelklassen. Det borde kunna förväntas av männen.   

Jag är inte född med förmågan att organisera ett hem och livet för en familj. Det är något jag har lärt mig. Jag har sett min mamma utföra arbetet och hon sin mamma. Jag ser kvinnliga vänner och kollegor bära bördan. Alla kvinnor jag känner vittnar om att de gör det, varje dag, över allt, mer eller mindre hela tiden.

Efter att ha intervjuat hundratals kvinnor identifierade Gemma Hartley tre gemensamma nämnare i det känslomässiga arbetet: Arbetet är mentalt, konstant och osynligt. Det förhindrar kvinnor att lösa sina egna problem, då det alltid är något annat som måste hanteras. Det tar aldrig slut och den mentala bördan uppmärksammas och uppskattas inte.

Sommaren 2020 kommer fler än vanligt att tillbringa semestern hemma, och de som vanligtvis är hemma kommer behöva trolla ännu mer med aktiviteter i ett samhälle begränsat av pandemi. Hemestern riskerar att i ännu högre grad än vanligt att bli en kvinnofälla. Det behöver inte vara så. Det är möjligt att fördela den känslomässiga bördan jämställt hemma, på jobbet och i det offentliga rummet. Men det kommer inte att ske för att jag får utbrott på min mans skor i hallen. Först när män gör sin läxa och faktiskt tar på sig planering och organisering av alla delar i sitt liv, utan att bli tillfrågade om de kan hjälpa till, kan vi uppnå en reell jämställdhet i hemmet såväl som i samhället.

Foto: Torsten Johnzon

1 kommentar

Profilbild
Maria Elliot 19 juli, 2020 - 12:35

Spot on!! Precis så är det- Mentalt konstant men osynligt…

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.