…och förlåt oss våra skulder

av Jan Otto Andersson

Att det faktiskt förekom så kallade jubelår i Mellanöstern under antiken är allmänt accepterat. Då en ny härskare tillträdde, eller i samband med naturkatastrofer, epidemier och krig, kunde en allmän skuldbefrielse proklameras. Staten avstod från att driva in sina skattefordringar. De som tvingats bli skuldslavar och pantsatt sin jord till förmögna fordringsägare kunde befrias. Avsikten var att återställa en tidigare balans, så att det skulle finnas tillräckligt med fria män som betalade skatt och ställde upp som soldater och dagsverkare när det behövdes. Ju ojämnare jordfördelningen blev och ju fler som hade sjunkit ner i slaveri desto svårare var det att upprätthålla en fungerande statsmakt. Risken för uppror och främmande invasioner växte om härskaren inte skyddade allmogen mot ockrare och lystna borgenärer. I boken … and forgive them their debts har Michael Hudson ingående beskrivit hur skuldbefrielse ingick som ett återkommande sätt att rätta till den rubbning som uppstår när nödlidande tvingas ta lån med ränta på ränta och till slut måste avstå sin jord och sin frihet.

I Gamla testamentet finns exempel på att man tillämpade skuldbefrielse vart femtionde år eller att någon profet krävde att ”det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning” (tredje Moseboken 25:10). I det äldsta evangeliet beskrivs hur Jesus i sitt första framträdande läste ur profeten Jesajas bok där det stod skrivet: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.” (Lukas 4:18)

Hudson är övertygad om att Jesus hade tagit på sig uppgiften att proklamera ett jubelår, vilket väckte de judiska och romerska makthavarnas förargelse. ”Judarnas konung” – bara en konung kunde ta sig rätten att proklamera skuldbefrielse – korsfästes. Bergspredikans ”…och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” handlade bokstavligen om skuldförpliktelser, inte om synder eller brott i största allmänhet. Enligt Hudson blev det nödvändigt för kristendomens spridning i Romarriket att frångå kravet på skuldbefrielse och istället betona Kristus budskap om Guds nåd och syndernas förlåtelse. Den klassiska förklaringen till Romarrikets sönderfall var att balansen mellan rika och fattiga, jordägare och jordlösa, hade skiftat. När imperiet skakades av epidemier och krig sjönk allt fler ner i elände och skuldslaveri.

Om vi förflyttar oss till vår egen tid präglas Västvärlden – dagens imperium – av växande inkomst- och förmögenhetsklyftor och av ständigt ökande skulder. I den politiska debatten framhålls den offentliga sektorns skuldsättning, men betydligt allvarligare är de privata hushållens skuldbörda. Det var privata bostadsskulder som ledde till finanskrisen. Statsskulderna ökade som en följd av att någon måste rädda bankerna. De hade lånat ut så frikostigt att de inte längre vågade lita på varandra. När lånemarknaden bankerna emellan sinade måste centralbankerna förse dem med pengar – ”whatever it takes”.

I och med coronakrisen har kraven på skuldbefrielse vuxit i styrka. Skuldsatta, lågavlönade och arbetslösa är dåliga konsumenter och skattebetalare. Det är illa såväl för staten som för kapitalet. Det går inte att ytterligare höja hushållens skuldsättning för att stimulera efterfrågan på företagens produkter. Det enda som återstår är någon form av avskrivning av den ohanterliga skuldbördan – till exempel ett ”jubelår” eller en omskakande inflation.

De sätt som nu diskuteras är många och okonventionella. Internationella valutafonden och Världsbanken har ändrat sin inställning till skuldsatta länder. Japans statsminister Shinzo Abe vill ge varje japan en engångssumma på 100 000 yen. Demokraterna i USA vill slopa de studerandes skuldbörda. Trump och Fed har uppgett att de är beredda att gå ”hur långt som helst” om det behövs för att rädda aktiespararna och amerikanska storföretag på konkursens brant. Mario­ Draghi har nyligen presenterat ett likartat program för EU:s del. Han stöds av Paul De Grauwe, den främste nationalekonomiska euroexperten.

Kina planerar en digital yuan. Detta har tvingat andra centralbanker att ta ställning till om också de borde ta på sig rollen som utgivare av digitala valutor för alla medborgare. Då skulle det vara enkelt att stimulera efterfrågan genom att sprida ”helikopterpengar” direkt – inte bara via bankerna. Vår finansministers favoritekonom Vesa Vihriälä har föreslagit att ECB borde ge helikopterpengar till medlemsländerna i förhållande till deras andelar av bankens kapital. Tidigare har sedelfinansiering av offentliga utgifter varit tabu. Man har skrämt oss med slösaktiga politiker och hyperinflationer. Nu är rädslan för deflation och depression emellertid ännu större. Vem trodde att det skulle bli möjligt att få betalt för att låna pengar eller köpa olja!

Många röster har höjts för att det är nu som man borde införa en ovillkorlig grundinkomst. Krisen visar att det hade varit bra om vi hade haft en fungerande basinkomst. Om vi hade haft kontroll över allas månatliga inkomster, skulle en negativ inkomstskatt ha styrt pengar till just dem som plötsligt lidit förluster på grund av krisen. Men nu skulle utbetalningen av en basinkomst till alla kunna leda till en allvarlig inflation. Det skulle användas mot en annars utmärkt idé. Krisen är i första hand en kris för utbudet, först i andra hand för efterfrågan. Dessutom är stödbehoven mycket ojämnt fördelade. I dagsläget kunde man finansiera en blygsam social dividend till alla, som en kompensation för skattehöjningar på fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.